"En annorlunda kärlek"

 
Idag är "National coming out day", och igår var "National mental health awareness day" enligt google.
Jag vet inte om dom alltid faller efter varandra, men oavsett vad kan jag inte låta bli att tro att det är ödet.
Vi lever fortfarande i en värld där HBTQ-personer är självmordsbenägna på grund av sin läggning/könsidentitet.
En värld där dödsstraff för vilka vi är fortfarande är aktuellt i en del länder.
En värld där vi blir diskriminerade mot på jobbet, i skolan, våra familjer.
 
*
 
Jag har vetat att jag är bisexuell sedan jag var 7 år gammal. Säkert visste jag det innan dess också, men när jag var 7 och blev kär i min bästa tjejkompis var första gången jag insåg att det var annorlunda än när jag varit kär i min bästa killkompis. Andra tjejer ville inte alltid spela rollen som pojkvän när vi lekte, eller var så snabba på att ställa upp när det gällde att träna på att kyssas. Om jag ska vara ärlig hade jag nog kysst alla tjejer i min klass vid det laget och jag ville aaaldrig sluta. 

Jag kom dock inte ut förrän jag var 16, då det inte fanns något runtomkring mig som visade att mina känslor var "normala" eller accepterade. Homosexualitet var inget vi pratade om när jag växte upp, inte på det sättet att det sågs som att vara fel på något vis, men det var bara aldrig aktuellt att prata om. Inte gjorde vi det i skolan heller. 
 
När jag väl hörde om homosexualitet var det alltid i form av svordomar "jävla bög/flata" skreks frekvent på min skolgård i 4an. En historia jag minns från fjärde klass var när min dåvarande vän Demi och jag gungade med en till tjej vars namn jag inte minns. Demi frågade mig om jag var lebb, och jag tog en sekund för lång tid på mig att svara och vips startades ett rykte om att jag var lebb. 
 
Den enda gången det faktiskt nämndes i klassrummet var i vår biologibok i 8an, ett litet ministycke med rubriken:
"En annorlunda kärlek"
 
Och jag minns hur jag satt, på den där hårda träpallen, med blicken klistrad på den rubriken. Någonting inuti mig brast just där och då. I 8 år hade jag levt med vetskapen om att jag var annorlunda men samtidigt hade jag desperat klängt mig fast vid att världen utanför min bubbla hade andra värderingar. Men där, i en skolbok, stod vad som jag antog var sant (herregud den boken var ju menad att LÄRA oss): Jag var annorlunda.
 
Inte hörde jag heller något om bisexualitet förrän jag var 15 och började umgås med folk från andra delar av Stockholm. Jag är nämligen uppvuxen i ett ganska konservativt och "snobbigt" område, där heteronormen och märkeskläder kan ses som något av det viktigaste i världen. När jag var 15 började jag åka in till stan, plattan närmare bestämt, och umgicks med andra "alternativa" kids som vågade experimentera och stå för vilka dom var. Hur jäkla sjukt är det inte att jag inte visste om ordet bisexuell förrän jag var 15??
 
*
 
Så kom jag tillslut ut när jag var 16, i 9 år hade jag hållt det jag visste var sant hemligt. Och vilken jäkla frihet det var. Det som gett mig så groteskt mycket ångest och självhat var äntligen ute i det fria. Men nu kom istället den andra rädslan, den rädsla jag ännu lever med och nog alltid kommer leva med. Den som påverkar min mentala hälsa något enormt.
Rädslan för vad folk tycker, för vad mitt land tycker, vad världen tycker.
 
Om jag skulle rabbla upp varje homofobisk handling jag blivit utsatt för skulle det ta upp hela min blogg. 
Men jag är så jäkla rädd mina vänner. Vi lever i ett land där folk vill ta bort våra rättigheter.
 
Det kändes som att vi var på väg framåt, jag minns dagen vi äntligen fick gifta oss och jag blir gråtfärdig av bara tanken. Men nu känns det som att vi går bakåt igen,
 
och även om Sverige inte är det land vi har det värst i,
så blåser en västanvind mot våra rättigheter hit bort.
Precis som vi påverkas av resten av världen på andra sätt, så influerar även hat oss.
 
*
 
Jag drömmer om en värld där jag inte är annorlunda, där jag och alla mina syskon är trygga.
Så om du inte vågar/kan komma ut idag, så är det okej. Du ska aldrig komma ut bara för att.
Om du är i en situation där det skulle vara farligt för dig, känn ingen skam att hålla på din hemlighet ett tag till.
Vi alla som kommit ut, har varit där, och vi håller dig i handen.
Var du än är.
 
 

Kära lesbiska

 
Innan någon av er skriker till i "inte alla män"- anda (åh ironin): 
Jag menar inte alla lesbiska, men jag har tyvärr märkt att en hel del tänker så här.
 
*
 
Jag har en liten fråga till mina lesbiska vänner, bekanta och främlingar:
Vad är det som är så jäkla läskigt att dejta en bisexuell kvinna?
 
Jag tror inte riktigt ni förstår hur frustrerande det är att gång på gång få höra att en är "odejtbar" endast på grund av det faktum att jag även dras till män. Alltför ofta har jag fått höra av lesbiska att dom inte skulle kunna ligga med någon som legat med en man någon gång, och helt ärligt vad i helvete? Det är inte som att penisen sitter kvar och dinglar efter att en legat? Förstår ni inte på riktigt hur bifobiskt det uttalandet är? Er dejtingpool är dessutom redan väldigt liten, så hur mycket förminskar ni den inte när ni även tar bort alla tjejer som någon gång legat med män? För det är inte bara bisexuella kvinnor som legat med män, vet om mängder av lesbiska som gjort det med. 
 
Jag vill inte behöva försvara mig och min läggning varenda gång jag träffar en lesbisk kvinna. Kan vi snälla skippa snacket när ni frågar VARFÖR jag gillar män? Alltså jag vet, män är skitjobbiga på många sätt, MEN med det argumentet kan vi ju tala om att homofobi är förjävligt men det är något ni VÄLJER att hantera eller hur? För en VÄLJER ju sin läggning, eller hur? 
- Eller inte.
 
Jag valde inte att gilla män och kvinnor och allt därimellan. Absolut, jag kallade mig under många år för lesbisk, men sedan en dag föll jag för en man. Precis som jag när jag var 7 och blev kär i en tjej och insåg att jag inte var straight. Samma process. Samma typ av känsla. 
 
 
*
 
Ett argument jag ofta hör är: "Men det är ju för att en någon gång dejtat en tjej som sa att hon var bi och sen var det bara en fas" och jag tänker att vi ska ta och kika lite närmre på det:
 
* Tjejen i fråga sa att hon var bi - med största sannolikhet trodde hon att hon var det, hon menade nog inte att ljuga och föra dig bakom ljuset. Som så många andra av oss var hon nog förvirrad och ville utforska sin sexualitet.
 
* Ja, det är sorgligt om det visade sig vara en fas för henne, jag förstår att det gjorde ont (har varit med om det själv). Men många av er har dejtat män tidigare också, så ska vi säga att män var en fas för er? 
Ska dom män ni tidigare dejtat säga samma saker om er; att dom aldrig kan dejta en tjej igen för du sa att du var straight men sen var du gay? Skulle inte tro det.
 
* Vi är vuxna nu, ofta gäller det här argumentet situationer där personen i fråga var ish 16.
En tid då vi alla var osäkra på vilka vi var. 
 
* Bara för att en tjej gjort det mot er betyder det inte alla bisexuella kvinnor är så. 
Snacka om att dra alla över en kam. Då skulle jag lika gärna kunna hävda att alla lesbiska är gingers, bara för att jag en gång i tiden var tillsammans med en lesbisk ginger. Hör ni hur töntigt det låter?
  
Ett annat populärt argument är att en är rädd för att kvinnan en dejtar ska lämna en för en man
och där har jag bara ett svar:
 
Om någon lämnar er för någon annan, spelar det ingen roll vilket kön personen dom lämnar er för har:
Dom skulle lämnat oavsett. 
 
*
 
Så, mina kära lesbiska:
Kan det få vara nog nu?  Kärlek är för alla, eller hur? Kan jag få representeras också?
Jag erkänner mitt priviliegium jag har när jag även dejtar män (det är dock ett helt annat inlägg), 
men kan vi snälla skippa bifobin inom queercommunityt?
 
Och kan ni snälla sluta tro att alla penisar som tidigare residerat inom mig ligger kvarglömda i min vagina och bara väntar på att hoppa ut och attackera er om ni skulle hamna i en sexuell situation med mig?
 
Ge er nu. 
 
bisexual, words, and lgbt-bild
 
Bisous! <3
//Andréa