Ibland saknar jag tiden jag var inlagd. Att inte behöva ta ansvar för mig själv ett tag.

Det är lite samma känsla som när jag önskar att jag var 15 igen, bodde hemma och mina föräldrar tog hand om mig. Ännu ett sätt att fly från vuxenvärlden.

Peter Pan syndromet.

 

Jag minns gemenskapen på kliniken, tryggheten i delad ångest och oändlig förståelse. Att få totalt tappa förståndet och grina över minsta lilla grej. Kunna släppa sin mask byggd av kontroll och falska leenden. Det är tre år sedan men jag minns det som om det vore igår.

 

Det är något av det jobbigaste jag behövt göra, att ta hjälp, kämpa för att bli frisk -

nej vänta stryk det - Det jobbigaste jag har gjort var att lämna kliniken och komma ut i den riktiga världen igen. Att släppa den mall och rutin jag hade i 4 månader och vara tvungen att ta hand om mig själv. Att försöka att inte släppa taget igen.

 

*

 

Det handlar inte om att jag vill svälta mig igen, det handlar inte om ätstörningar överhuvudtaget, det handlar om att jag går igenom en period där jag inte vill vara i min egen kropp. Jag vill inte vara delaktig i det här livet. Jag förstår inte vad jag håller på med eller vad jag vill.

Mitt huvud är för förvirrat för att kunna fatta beslut.

Så kanske borde jag bara ge upp och lämna över mitt liv i någon annans händer?

Men det fungerar inte så.

Jag kan inte släppa allt.

Släppa mig själv.

 

Men jag saknar kliniken idag.

Och kanske får det vara så ibland.