Försök till sinnesro

 
 
Har spenderat dom senaste tre dygnen med brutal mensvärk som inte vill ge sig. Min pms är enorm och jag har gråtit till diverse olika saker. Allt från Silvana Imams dokumentärfilm ("Mamma, förstår du hur viktig hon, och hennes relation med Beatrice Eli, varit för hbtq-personer i Sverige?) till när vi läste om barnkonventionen i skolan (BARNSOLDATER HÖRNI, FLYKTINGLÄGER, VÄRLDEN SUGER) till att jag såg ett nytt föl här ute på mammas torp. Justja, jag är på torpet just nu. Varit här dom senaste två dagarna men idag åker vi hem. 
 
Jag har traskat i skogen i två timmar och plockat svamp, försökt läsa böcker men gått över till att spela WOW i timmar på dåligt internet, sett en kossa på vift och lekt med min systerdotter och hittat på en låt om att sopa. Genusvetaren i mig är mindre stolt över just det sångvalet, men vad ska en göra?
Patriarket påverkar även den bästa.
 
Jag behövde det här tror jag. Även om jag blir uttråkad rätt fort och saknar stan. Bara komma bort. Ibland. För en kort stund, få andas. Både för att få utrymme att tänka på det jobbiga som hänt, men också för att se att livet och världen fortsätter.
 
 
 
 
 
 

.

 
Någon jag älskar och sett som en familjemedlem, en lillebror, försvann ur mitt liv nyligen.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur hanterar en sorg på den nivån?
 
Jag har rusat in i skolan och utbildningen jag precis börjat (Genus och mänskliga rättigheter), druckit alldeles för mycket vin och rökt för många paket cigaretter. Allt för att på något sätt fly från sanningen. 
Jag måste hitta en ny ångestmekanism. Jag kan inte använda förnekelse, förskjutning, alkohol och cigg så fort livet går åt helvete. För livet kommer aldrig sluta gå åt helvete i stunder. Precis som att det i andra stunder är magiskt vackert. Det är som det klassiska gamla uttrycket "Utan det negativa hade vi inte uppskattat det positiva".
 
Jag tänker på min egen dödlighet, mina egna år av smärta. Hur jag i samma ålder som han blev var nära att försvinna jag med. Och på hur jag är självisk som ens tänkt tanken att jämföra min smärta med hans
På hur jag ens kunde ha trott mig förstå. Fast jag tror att jag på något vis förstår. Trots min skam.
 
Men jag är arg, och ledsen, över att världen behövde vara så hård mot honom.
Och jag vill så gärna att det inte skulle vara sant. 
Att samtalet jag fick för några veckor sedan inte hade kommit.
Och jag saknar honom. Och allt jag inte sa. Och allt som kunde ha hänt.
Och jag försöker att tänka att han äntligen har fått frid.
Att han äntligen är fri från smärtan.
 
*
 
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget.
Jag vet inte om det är rätt att skriva om det här så öppet.
Men jag vet inte heller hur jag skulle hantera det annars. 
Vem vet vad som är rätt eller fel, i denna situation?

*
 
Jag älskar dig lillebror.