Lesbiska filmer och otrohet

Såg precis "Elena Undone", en film som i kort handlar om en tjej som är otrogen mot sin man med en annan tjej och det var tamigfan droppen. När ska det börja finnas samkönade relationer i filmer som a) inte är fokus på att dom är av samma kön, och b) inte innehåller otrohet? Elena Undone, Lianna, The Kids Are All right, Room in Rome och Imagine me & you är bara några få exempel på det när det förekommer, och helt ärligt, så stort utbud av tjejfilmer finns det faktiskt inte och när typ 95% är otrohet och porr så blir en jävligt trött tillslut.
 
Jag kräver faktiskt inte särskilt mycket, jag vill bara se filmer som inte fokuserar på vilket kön karaktärerna dejtar och att det inte ska innehålla så jävla mycket otrohet.
 
Problemet med otrohetsbiten är att det, enligt mig, glamorifierar att vara otrogen något enormt. Samt ger det en liten "Det är okej om du är en tjej och är otrogen med en tjej"-vibe. I filmer där karaktären i fråga är otrogen med någon av motsatt kön, rider dessa sällan i solnedgången tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar, där är det ganska klart att otrohet inte är moraliskt okej eller accepterat. MEN när det gäller en kvinna som är otrogen med en kvinna då är det fritt fram att förstå att "det är sann kärlek" och att DÅ är det okej.
 
Jag vet inte, det här blev ett väldigt udda inlägg och absolut inte genomtänkt, men jag fick verkligen nog.
 
 

Mansplaining

För 40 minuter sedan la instagramkontot kvinnohat upp en text gällande "Mansplaining" (man-explaining), vilket i kort handlar om när en som kvinna bemöts av män som ska förklara, gärna lite förenklande, för en hur en ska göra något en redan, uppenbarligen, kan och varken behöver, eller vill ha, råd. Det finns en rad exempel på detta när jag själv bemötts av det:
 
1. Diskuterade penetrationssex med några vänner, en man kom och förklarade hur det "känns" för kvinnor. För det har han ju såklart sådan extrem stor erfarenhet av med sin icke-existerande fitta.
 
2. Nästintill alla redovisningar jag har haft när jag gick i skolan har en man, kille, pojke, rått mig att inte "prata så gällt" eller blir så "hysterisk" (läs: upprörd) när jag tar upp ett problem.
 
3. På ett av mina tidigare jobb, där jag jobbade som receptionist och hade i ca ett halvår, där en man bad mig boka in ett möte åt honom, men var tvungen att visa på datorn hur jag skulle göra (fast jag bokat in x antal möten varje dag under detta halvår) och tillade: "Det är ju lite knepigt för dig, lilla gumman".
 
Varken jag, eller kvinnohat, säger att alla män gör det här, men det förekommer rätt så jäkla ofta.
 
I vilket fall som helst, så när jag läste i kommentarsfältet under kvinnohats inlägg möttes jag av en rätt så stor förvåning över att många kvinnor inte verkade känna igen sig alls, dom hade aldrig blivit bemötta på detta sätt av män. Och självklart blev jag alldeles överlycklig för deras skull, för mansplaining är jäkligt förnedrande och förminskande, men jag undrar bara: Var i helvete bor dessa kvinnor någonstans? I Narnia? Eller var? För jag vill hemskt gärna flytta dit där det patriarkala samhället inte styr.
 
Och nej jag kan inte "bara umgås med killar som inte gör så", för mina vänner som är män gör inte det, dom som behandlar mig så möter jag på klubben, jobbet, stan. Jag kan inte undvika det för i så fall måste jag låsa in mig själv i mitt rum.
 
Och jag vill mycket hellre leva mitt liv och kämpa för min rätt att vara utan att bli förminskad till en 5åring som inte kan någonting varje gång jag tar mig för något.
 

Ny header!

Don't worry, den är bara tillfällig och jag vet att den inte är lika "badass" som min tidigare, men jag kände för en förändring. Ska ordna till en ordentlig när jag får mer tid.
 
Ska även börja blogga mer igen, wohoo.
 
 
Bisous!<3
//Andréa