Att be om stöd

 
Även om jag mår generellt mycket bättre än jag gjort tidigare i mitt liv, finns det fortfarande nätter som denna när jag helst av allt vill glömma allt jag någonsin varit med om. När jag skriver blogginlägg efter att precis ha återhämtat mig från en ångestattack. När jag känner mig ensammast i hela jävla världen.
Jag VET att jag inte är ensam, egentligen. Jag har vänner och partners och familj som bryr sig om mig.
Mitt problem är att varje gång jag mår så här, känner jag mig jobbig om jag skulle nå ut till någon.
För vad kan dom göra? Säga att "det går snart över" eller "tänk på något annat" eller varför inte den klassiska "men stackare, vad jobbigt". För mig hjälper inget av det. Det enda som funkar är om du är här, och om jag är bekväm nog med dig, och jag får gråta mot ditt bröst och snora ner din axel typ. 
 
Men jag ber aldrig någon komma, för det är kväll, det är sent, och jag vill inte vara jobbig.
 
Det är som att jag någonstans i hjärnan tycker att folk bara ska veta att just nu mår jag skit. Jag kräver en telepati som inte är möjlig, men det vore så skönt om dom bara kände på sig att allt inte står rätt till med mig.
 
*

Det svåra är också att jag inte alltid har en "anledning" till min ångest. När folk frågar vad som är fel har jag oftast inget svar utöver att hela min kropp skriker efter någonting. Jag tror att jag bara känner mig ensam, och att det är min rädsla för att inte vara omtyckt som spökar. För varför skulle någon tycka om mig egentligen? Jag är irriterande som fan bara när jag nu nämner att jag inte tror att någon gillar mig.
Vem gillar någon som konstant behöver bekräftelse? 
 
*

Så istället för att nå ut till någon ikväll och be om stöd, skriver jag ett onödigt blogginlägg.
 
Vem är jag ens.