Angående min bisexualitet

 
 Det fanns en tid då många av mina vänner skulle kalla mig den mest "killgalna" människan dom kände.
När jag gick i låg-högstadiet var jag besatt av killar. Eller mer tanken på att ha en pojkvän. Jag var alltid intresserad av någon, pratade alltid med någon (inte för att det särskilt ofta ledde till något mer), och jag var först i min vänkapskrets att skaffa pojkvän. När jag sedan kom ut som bisexuell, och därefter lesbisk, blev en del inte chockade alls (dom som stod mig närmast) men en hel del höjde på ögonbrynen.
"Vad hade hänt med den killgalna tjejen?" 
 
Jag tror att jag alltid varit kär i idéen av kärlek. Och när jag var yngre fanns inte någon representation av någon annan kärlek än den mellan kvinna och man. Därför sågs jag som "killgalen". För att jag så desperat törstade efter kärlek, efter bekräftelse, efter allt jag läst om och sett i filmer. 
 
*
 
Som jag nämnt tidigare gick jag i många år under labeln lesbisk. Det kändes bra och passande då jag inte hade någon särskild attraktion till män och hade dessutom inte varit intresserad av en kille på år. Dock uteslöt jag aldrig möjligheten att jag en dag skulle bli kär i en kille, jag har alltid sagt att en aldrig ska säga aldrig. Däremot trodde jag det skulle vara nästintill omöjligt med tanke på att dom få killar jag gillat tidigare hade behandlat mig som skit, så varför försöka igen på nytt? Men helt plötsligt, när jag var 19, nästan 20, fick jag intresse för en kille.
Och en av mina första tankar var:
Fan, jag är inte lesbisk, vad ska mina vänner säga?
 
*
 
Jag kom ut på nytt för alla runtomkring mig, och om några hade blivit förvånade när jag sa att jag gillade tjejer kan jag säga att nu blev folk rejält chockade över att jag gillade killar.
"Så är du straight nu?"
"Var inte du lesbisk?"
 
För bisexualitet finns ju tydligen inte.
 
Jag vill inte gnälla för mycket på queercommunityt, jag menar jag är en del av det och jag älskar det så mycket. Det finns få ställen där en kan känna sig så trygg och välkommen, men:
Vänner började snacka skit bakom min rygg för att jag även gillade män,
folk tog inte min sexualitet på allvar (igen) och jag fick höra kommentarer som "du vill bara passa in i normen" "du tycker det är för jobbigt att vara lebb" "Så vadå, var tjejer bara en fas?" "Det går över" "Åh nej nu är du hetero också" "Ew vad äckligt med penisar, hur kan du ens tänka tanken att ligga med en man?" från personer jag sett som mina närmsta vänner under flera år. Och helt ärligt, det sved rätt så rejält. 
 
 
Inte nog med att jag hamnade i en enorm identitetskris och ifrågasatte allt jag trott mig veta om mig själv - nu hade jag ej heller stödet från mina vänner. Vilket ledde till att jag drog mig undan queervärlden rätt mycket. Jag slutade gå till queerklubbar, barer, fester, events, för jag orkade inte möta blickarna och kommentarerna som kom när jag sa att jag är bisexuell/hade pojkvän. Och det är så jäkla skevt, för dom få gånger jag går till queera ställen nu, med personen jag för tillfället träffar, är jag så välkommen. För mitt sällskap är en kvinna.
 
*
 
Och samtidigt som jag är så förbannad så jag kokar över det här, så förstår jag också. Jag vet om mitt enorma privilegium som bisexuell i jämförelse med en homosexuell person. 2016 var det första året i mitt liv som jag kunde kyssa min partner på stan utan att ha ögon i nacken efter idioter, eftersom min partner var en man. Det är en upplevelse jag aldrig förut haft, och som bi har jag möjligheten att uppleva det. Det finns mängder av saker som jag som bisexuell, om jag träffar en man, kan göra medan en homosexuell person inte kan det.
Jag är alltid representerad när jag är med en man i vårt samhälle, ingen höjer på ögonbrynen när vi går på stan, jag behöver inte rätta folk när dom frågar om "jag har pojkvän" etc etc.
 
*
 
Det jag saknar dock, är representation (exempelvis: varför i alla queera filmer antas en tjej vara lesbisk så fort hon faller för en kvinna? Även fast hon kanske haft en pojkvän hon sagt sig älska tidigare?), och att hbtqa-communityt tar sig en ordentlig funderare på hur dom behandlar bisexuella. 
 
Kan vi inte alla bara sitta vid en lägereld, sjunga kumbaya och gnälla över patriarkatet och queerfobi tillsammans? Och äta grillade marshmallows och planera demonstrationer och fester?
Som grupp liksom. En enhet. 
 
Over and out.
Bisous!<3
//Andréa

Brudklänningar, oliver, burlesque

 
- Kan det bli bättre än så?
 
*
 
Igår var en bra dag. Även fast jag vaknade snorbakis och pank. 
Jag och Betty bestämde oss för att åka till Beyond Retros bröllopsyra-pop up store, låtsas att vi var förlovade och prova mängder med brudklänningar. Det gick nästintill lite för bra. Jag hittade nämligen min drömklänning, Betty grät nästan, och ett butiksbiträde började ge tips om hur vi skulle kunna ordna så att den passade. (Den gick inte att stänga i ryggen) 
 
 
Sedan på kvällen kom några vänner över till mig på lite förfest, som mest bestod av att äta oliver och dricka vin och gosa med Bilbo. Men vad annars är en förfest om inte det?
 
 
 
Därefter rörde vi oss in mot stan och min älskade favoritbar Melt. Melt är en superfin Burlesquebar med underbara uppträdanden av alla de slag, sång, dans, jonglering, akrobati, you name it - they got it. 
Helt klart värt att kika in på ett glas eller två om en inte varit där förut :)
 
Och det kan ha blivit en hel del selfies och väldigt lite fotografering på dom faktiska uppträdandena.
 
 
 
 
 
Kort och gott hade jag en magisk dag igår. Med fantastiskt fina människor som jag är så lycklig finns i mitt liv. 
Den senaste tiden har varit rätt tuff för mig, men det börjar ljusna nu, och ni hjälper definitivt till med det.
 
Bisous!<3
//Andréa