.

 
Jag försökte nå ut till någon från mitt förflutna häromdagen, och blev nekad på värsta sätt möjliga:
Personen i fråga förstod inte varför jag kände ett behov av att nå ut till dom.
 
Vilket fick mig att börja undra:
Är jag konstig som inte glömmer folk? Hur dom fick mig att känna? Vad vi delade? Allt vi gjorde?
 
Jag har svårt för att släppa taget, det vet jag, men någonstans trodde jag ändå att jag inte var ensam i att ibland sakna det förflutna. Jag bryr mig fortfarande om dom som en gång varit del av mitt liv, jag vill veta vad dom gör, vilka dom är idag. Jag skulle mer än gärna försöka vara en del av deras liv igen.
 
*
 
Allt för många har sagt till mig att det bästa är att bara släppa det. Gå vidare. Sluta tänka på det och dom som varit. Det är inte aktuellt längre - så varför bry sig?
 
Men jag lever kvar i minnen. Det är så enkelt för mig att leva mig in i en känsla jag en gång haft.
För även om dom behandlat mig illa, har dom allra flesta även gjort mig glad vid något tillfälle.
Och livet är för kort för att inte uppskatta stunderna en känt genuin lycka.
 

.

 
Stockholm blev täckt av snö i veckan, och sociala medier kunde inte prata om annat.
Som om snö vore något nytt i vårt land.
Som om snö inte dök upp varje jävla vinter.
 
Igår kom regnet, och medan resten grinade över slasken hurrade jag inombords.
Regn betyder värme,
värme betyder ingen snö,
ingen snö betyder inga tankar kring förra vintern.
 
*

Kan ni förstå att för bara ett år sedan var jag inskriven på en klinik?
Att mina dagar bestod av att äta i en matsal med främlingar, gruppterapi och läxor.
Jag har fortfarande inte greppat det.
Var det verkligen jag? Var det mitt liv?
Det känns som en dröm som en minns precis när en vaknat men som under dagens gång faller bort.
Jag minns det, men det känns inte bekant.
 
Vet inte vad jag vill med det här inlägget.
Har inte sorterat klart mina tankar än.
 
 

Drömmer mig bort

 
Jag drömmer om andra städer, länder, platser. Att se någonting annat än samma gator och folk jag sett dom senaste 24 åren. Att bo i samma område som jag växte upp i kändes tryggt till en början, men nu känns det bara tråkigt. Det är som att jag har fastnat, vad har jag ens gjort efter gymnasiet?
 
Jag ser mina gamla klasskamrater starta karriärer och resa jorden runt, medan jag traskar på i samma takt som vanligt. Jag vill bara härifrån, men av någon anledning stannar jag.