"Body Positive"

 
Idag när jag vaknade och som vanligt drog mig lite extra i sängen för att kolla facebook och mina andra sociala medier såg jag ett inlägg i en feministisk grupp vars kommentarer gjorde mig så ledsen att jag ville lägga mig under täcket igen och aldrig mer gå till jobbet. Inlägget handlade om att personen som skrev det i fråga tyckte att H&M hade använt sig av en för smal modell, som dessutom inte log utan såg rätt "sur" ut, och vad gav det för ideal till unga kvinnor att leva upp till? Jag höll med till viss del, för klädbranschen och våra normer för kvinnors kroppar är extrema och nästintill omöjliga att leva upp till. Dom flesta modeller lever inte ens upp till sina egna bilder pga photoshop. Det som gjorde mig ledsen var kommentarerna och att inriktningen låg mer på själva modellen än företaget. På att modellen var så smal, och "hon måste ju vara sjuk, ser hon inte lite extra trött ut, stackars flicka hon kan ju inte må bra". Och jag ser det här överallt hela tiden i diskussionen om modebranschens val av smala modeller och helt ärligt undrar jag hur FAN folk tänker. 
 
Nummer 1. 
Ni har ingen aning om modellen är ätstörd (vilket är det ni menar med "sjuk"), finns hör och häpna modeller som är extremt smala på grund av helt naturliga anledningar. 
 
Nummer 2.
När ni lägger fokuset på modellen, är allt jag kan tänka på hur hen måste känna sig om hen såg kommentarerna. Ni petar och river och sliter och överanalyserar en person som gjorde ett JOBB. 
En person som antagligen slet i timmar för att få bilderna som FÖRETAGET ville ha. 
Ni dömer hens kropp negativt, fast ni har som utgångspunkt att vara "Body positive". 
 
Nummer 3.
Om modellen ifråga är ätstörd, är ert påpekande det absolut sista hen behöver höra för att må bättre. 
Ni är inte rätt person att avgöra om någon lider av en psykisk sjukdom.
Ni är inte en närstående. 
 
Nummer 4.
Photoshop. Har ni glömt bort photoshop? 
 
*

En annan sak jag märkte var en kommentar som nämnde att hen varit på H&M och bett om hjälp av ett butiksbiträde. Därefter gick personen i fråga över till att prata om att butiksbiträdet hade varit på tok för smal och hur kunde H&M anställa så pass smala personer? "Om en jobbar i butik och hjälper unga kvinnor måste en se sund ut!" Jag bara gapade. Låg i sängen och kunde inte förstå vad jag precis hade läst, och folk höll med människan. 
 
Absolut är det viktigt att vara sund, promotar absolut inte att en ska vara ohälsosam och ätstörd, men att döma folk på det sättet? Det enda jag kunde tänka på var när jag var som sjukast och jobbade i butik, tänkte folk då så om mig? Att jag inte förtjänade att tjäna pengar pga min sjukdom? En sjukdom jag inte valt och som jag inte kunde kontrollera? Men hur fan skulle jag ha råd att betala för mat/terapi/behandling om jag nu inte fick jobba?
 
*
 
Jag vill påpeka en sak innan jag avslutar det här inlägget:
Jag menar absolut inte att det finns något som heter "Thin shaming". Det gör det inte. För om en är vad samhället kallar smal har du ett enormt privilegium och upplever inte en systematisk nedtryckning av samhället. Det enda jag vill påpeka är att snälla söta rara var försiktiga när ni går in i diskussioner om kroppar. Fokusera på branschen som trycker på folk att vara smala, inte på dom som försöker försörja sig. 
Döm inte dom som gör sina jobb, som ni inte vet ett skit om vad dom går igenom.
 
Over and out.
Bisous!<3
/Andréa

Kär "på riktigt"

 
Jag har varit kär i 7 personer under mina snart 24 år. Beroende på vem du är så höjer du inte ens på ett ögonbryn åt det, eller så tycker du att det är mycket. Jag möter rätt ofta det sistnämnda. Folk ser att vara kär som det största i hela världen, och enligt många blir en inte det "på riktigt" mer än gång. 
Jag vill ifrågasätta det där "på riktigt" i det här inlägget. För vad är det som gör att kärlek är "på riktigt", vad är det som gör att flera personer ifrågasätter att jag varit kär "på riktigt" så många gånger? Och därmed ifrågasätter varje gång jag är kär, om det verkligen är "på riktigt"?
 
*
 
När jag var 7 år gammal kände jag för första gången den känsla jag förknippar med att vara kär. Det var i min dåvarande bästa vän, och jag tyckte hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Räknas inte det bara för att jag var så ung, eller för att det inte var besvarat?
 
Därefter blev jag inte kär förräns jag var 16 igen, och det är den kärleken jag brukar kalla för min "första" kärlek. Även om jag varit kär som barn. För den här kärleken var annorlunda, det var första gången mitt hjärta stannade när jag såg på någon. Jag kunde knappt andas i hennes närhet, och det var elektriskt när vi rörde vid varandra.
 
All kärlek är annorlunda, men det betyder inte att någon är mindre "på riktigt" för den sakens skull.
Det finns vissa jag har varit mer kär i, andra mindre, och varje kärlek är olik från den andra, eftersom personen i fråga är en annan, och eftersom jag utvecklats efter varje person.
 
*
 
Jag har heller aldrig förstått varför folk är svartsjuka på sina partners eller kärlekars ex. Förstår ni inte hur jäkla tacksamma ni ska vara för att dom har ex? Gudinnan vet iaf hur sjukt mycket bättre jag har blivit på att hantera relationer och kärlek och allt därtill på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag skulle inte vilja att personerna jag träffar nu, dejtade den jag var innan min första relation. Jag tror faktiskt inte dom skulle vilja dejta den personen heller. 
 
*
 
Så helt ärligt, min förmåga att bli kär i flera personer, samtidigt, separat, flera gånger om, är något jag faktiskt är rätt stolt över. Inget illa menat mot folk som bara blir kära en gång, det är absolut inte meningen med det här inlägget. Jag vill mer påpeka att det faktiskt inte är något konstigt eller mindre speciellt när jag blir kär. 
Det är precis lika underbart och extraordinärt varje gång,
och jag vägrar låta någon trycka ner mig för det.
 
Jag har så mycket kärlek i min kropp, och jag älskar att jag kan dela den med så många människor. 
 
 
 
 

Ärlighet

 
Det allra viktigaste här i världen enligt mig är ärlighet, framförallt i relationer (både vänskap och kärlek). 
Dock tog det mig tid att förstå hur viktigt det faktiskt är. Jag ljög kanske inte, men undanhöll saker och framförallt så undandhöll jag vad jag tyckte och tänkte. För jag trodde att jag på så sätt skyddade andra alternativt gjorde saker enklare, jag ville inte vara jobbig. När jag ser tillbaka på relationer jag haft är jag numer den första att erkänna att flera av dom kunde ha varit bättre om jag bara hade haft förmågan att vara ärlig om vad jag kände. Det var inte förrän i år som jag på riktigt började utöva ärlighet fullt ut. 
 
Jag tror att en stor del av varför jag började vara så brutalt ärlig med vad jag känner och vem jag är, är för att jag i år började ha polyamorösa relationer. Och om jag någonsin igen har en monogam relation kan jag ärligt säga att den partnern kommer att få tacka gudinnorna för att jag levt som poly. För utan ärlighet, utan 100% brutal ärlighet och kommunikation, fungerar inte någon relation i slutändan. 
För att skydda folks känslor, måste du och din partner prata om vad som känns okej och var gränsen går. 
Hur vill ni leva ert polyliv? Vad är viktigt för er? (Lovar att jag ska skriva ett mer detaljerat inlägg om poly någon gång)
 
Jag är så fruktansvärt trött på att höra mina vänner klaga på deras partners och sedan när jag frågar: 
"Har du sagt det till henom?" är deras svar "nej jag vill inte såra någon".
Ursäkta mig, men hur ska du kunna förvänta dig att någon ska förstå eller ändra på ett beteende du tycker är irriterande om du inte berättat för dom att du tycker det är irriterande? Och om något så sårar du din partner ännu mer när du går runt och är sur på dom över något dom omöjligt kan ändra om dom inte vet vad dom ska ändra.
DET GÅR INTE IHOP.
Vad vi vet så finns inte tankeläsare. 
 
*
 
Varje gång jag går på en första dejt är jag brutalt ärlig, right from the start.
Om du inte står ut med att jag kommer fråga dig vad du söker för typ av relation, att jag berättar att jag inte är monogam, att jag för tillfället går i en behandling mot ätstörningar, att jag inte vill ha ett förhållande i nuläget, etc etc; då är jag inte rätt person för dig. 
För jag kommer ställa sådana frågor till dig och förvänta mig 100% ärlighet tillbaka.
Eftersom jag vill att vi ska kunna bygga en vänskap/relation/whatever på en stark grund. Inga hemligheter, inga undanflykter, rå, hård, ren ärlighet. 
 
 
*
 
Som sagt. Ärlighet är min största grundsten när det gäller alla typer av relationer. 
Och det är det största sveket jag vet när folk som mycket väl vet detta om mig undanhåller saker. 
Det spelar ingen roll om du tror det sårar mig, 
låt mig avgöra det själv.
 
Sanningen kan göra ont men lögner dödar. 
 
quote-bild