#MeToo /Rant

 
Jahapp. Så ger jag mig in i den här diskussionen om #metoo också.
Om ni missat vad #metoo är så är det en fb-trend som vill visa mängden kvinnor som varit med om sexuella övergrepp genom att dela taggen som status. Igår var det mängder med sådana statusar i mitt flöde, folk berättade sina historier och hängde ut dom som utsatte dom för det. Även jag la upp en #metoo, för att jag, precis som majoriteten av kvinnor, varit med om sexuella övergrepp. Och jag menar verkligen inte att män inte utsätts för det också, men meningen med den här kampanjen var att lyfta fram just kvinnor. Vi tar ett steg i taget.
Vi kan inte ta alla kamper på en gång. Och sanningen är att kvinnor är den mest utsatta gruppen inom detta. 
 
*
 
Jag skrev inte min historia med övergrepp på den där statusen igår. För var skulle jag börja? 
Det finns så många händelser där män tagit sig friheter till min kropp. 
Där män sett mig som ett objekt, något att bruka, använda, inte en människa.
Jag är trött på att prata om det. Jag är trött på att försöka få folk att förstå att det här händer. 
Varför ska JAG behöva berätta ännu en gång? Varför berättar inte männen som gör det?
Varför ska JAG behöva bevisa gång på gång att jag varit utsatt, ett offer, en överlevare.
 
Jag känner mig fan inte som en överlevare, med tanke på att en överlevare är någon som klarat sig ur någonting. Jag har inte klarat mig ur ett jävla ting. Jag lever fortfarande i en utsatthet. Jag är fortfarande ett offer för en värld som inte respekterar att jag äger min kropp, min sexualitet.
 
*
 
Jag tycker #metoo är ett fantastiskt fint initiativ, men om jag ska vara ärlig tror jag inte på att det kommer göra någon skillnad. Kanske är jag bara bitter och uppgiven, men hur skulle jag inte kunna vara det? Ända sedan jag var 11 år gammal har jag levt med insikten att jag inte har rätten till min egen kropp. Hur många slagord vi än använder på olika demos. Vi lever inte i en värld där det är sant. Vi kan kämpa, men vi är inte där än.
 
Jag tror på allvar inte att vi kommer få en förändring förrän dom personer som har begått sexuella övergrepp träder fram, och berättar sin historia. Och inte på det sätt jag såg flera igår göra med att skriva: "jag har säkert kanske gjort något någon gång också", för orden "säkert" och "kanske" hör inte hemma här. Om du tror ens det minsta lilla att du har utsatt någon för ett sexuellt övergrepp, SÅ HAR DU ANTAGLIGEN GJORT DET, stå upp för det. Jag vill inte se fler personer som får en klapp på axeln för att "så starkt att våga försöka se sina egna kanske möjliga skavanker". NEJ. Jag kan tänka mig att försöka förlåta, det har jag jobbat länge med, men inte när folk förminskar det. Ett kanske förminskar en händelse som kan vara så traumatisk och förstöra liv. 
 
*
 
Obs! dom få jag såg som faktiskt skrev rakt ut att dom betett sig som idioter i sina yngre dagar och därefter försökt allt för att förbättra sig och bett om ursäkt: Ni förtjänar inte heller en klapp på axeln, för det ni gjort kommer alltid finnas kvar, men ni kan få en handskakning från mig.
 
Som ett bevis att vi alla försöker förbättra oss, och att vi bygger nya broar tillsammans, mot en bättre värld.
 
/Andréa

"Body Positive"

 
Idag när jag vaknade och som vanligt drog mig lite extra i sängen för att kolla facebook och mina andra sociala medier såg jag ett inlägg i en feministisk grupp vars kommentarer gjorde mig så ledsen att jag ville lägga mig under täcket igen och aldrig mer gå till jobbet. Inlägget handlade om att personen som skrev det i fråga tyckte att H&M hade använt sig av en för smal modell, som dessutom inte log utan såg rätt "sur" ut, och vad gav det för ideal till unga kvinnor att leva upp till? Jag höll med till viss del, för klädbranschen och våra normer för kvinnors kroppar är extrema och nästintill omöjliga att leva upp till. Dom flesta modeller lever inte ens upp till sina egna bilder pga photoshop. Det som gjorde mig ledsen var kommentarerna och att inriktningen låg mer på själva modellen än företaget. På att modellen var så smal, och "hon måste ju vara sjuk, ser hon inte lite extra trött ut, stackars flicka hon kan ju inte må bra". Och jag ser det här överallt hela tiden i diskussionen om modebranschens val av smala modeller och helt ärligt undrar jag hur FAN folk tänker. 
 
Nummer 1. 
Ni har ingen aning om modellen är ätstörd (vilket är det ni menar med "sjuk"), finns hör och häpna modeller som är extremt smala på grund av helt naturliga anledningar. 
 
Nummer 2.
När ni lägger fokuset på modellen, är allt jag kan tänka på hur hen måste känna sig om hen såg kommentarerna. Ni petar och river och sliter och överanalyserar en person som gjorde ett JOBB. 
En person som antagligen slet i timmar för att få bilderna som FÖRETAGET ville ha. 
Ni dömer hens kropp negativt, fast ni har som utgångspunkt att vara "Body positive". 
 
Nummer 3.
Om modellen ifråga är ätstörd, är ert påpekande det absolut sista hen behöver höra för att må bättre. 
Ni är inte rätt person att avgöra om någon lider av en psykisk sjukdom.
Ni är inte en närstående. 
 
Nummer 4.
Photoshop. Har ni glömt bort photoshop? 
 
*

En annan sak jag märkte var en kommentar som nämnde att hen varit på H&M och bett om hjälp av ett butiksbiträde. Därefter gick personen i fråga över till att prata om att butiksbiträdet hade varit på tok för smal och hur kunde H&M anställa så pass smala personer? "Om en jobbar i butik och hjälper unga kvinnor måste en se sund ut!" Jag bara gapade. Låg i sängen och kunde inte förstå vad jag precis hade läst, och folk höll med människan. 
 
Absolut är det viktigt att vara sund, promotar absolut inte att en ska vara ohälsosam och ätstörd, men att döma folk på det sättet? Det enda jag kunde tänka på var när jag var som sjukast och jobbade i butik, tänkte folk då så om mig? Att jag inte förtjänade att tjäna pengar pga min sjukdom? En sjukdom jag inte valt och som jag inte kunde kontrollera? Men hur fan skulle jag ha råd att betala för mat/terapi/behandling om jag nu inte fick jobba?
 
*
 
Jag vill påpeka en sak innan jag avslutar det här inlägget:
Jag menar absolut inte att det finns något som heter "Thin shaming". Det gör det inte. För om en är vad samhället kallar smal har du ett enormt privilegium och upplever inte en systematisk nedtryckning av samhället. Det enda jag vill påpeka är att snälla söta rara var försiktiga när ni går in i diskussioner om kroppar. Fokusera på branschen som trycker på folk att vara smala, inte på dom som försöker försörja sig. 
Döm inte dom som gör sina jobb, som ni inte vet ett skit om vad dom går igenom.
 
Over and out.
Bisous!<3
/Andréa

Kär "på riktigt"

 
Jag har varit kär i 7 personer under mina snart 24 år. Beroende på vem du är så höjer du inte ens på ett ögonbryn åt det, eller så tycker du att det är mycket. Jag möter rätt ofta det sistnämnda. Folk ser att vara kär som det största i hela världen, och enligt många blir en inte det "på riktigt" mer än gång. 
Jag vill ifrågasätta det där "på riktigt" i det här inlägget. För vad är det som gör att kärlek är "på riktigt", vad är det som gör att flera personer ifrågasätter att jag varit kär "på riktigt" så många gånger? Och därmed ifrågasätter varje gång jag är kär, om det verkligen är "på riktigt"?
 
*
 
När jag var 7 år gammal kände jag för första gången den känsla jag förknippar med att vara kär. Det var i min dåvarande bästa vän, och jag tyckte hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Räknas inte det bara för att jag var så ung, eller för att det inte var besvarat?
 
Därefter blev jag inte kär förräns jag var 16 igen, och det är den kärleken jag brukar kalla för min "första" kärlek. Även om jag varit kär som barn. För den här kärleken var annorlunda, det var första gången mitt hjärta stannade när jag såg på någon. Jag kunde knappt andas i hennes närhet, och det var elektriskt när vi rörde vid varandra.
 
All kärlek är annorlunda, men det betyder inte att någon är mindre "på riktigt" för den sakens skull.
Det finns vissa jag har varit mer kär i, andra mindre, och varje kärlek är olik från den andra, eftersom personen i fråga är en annan, och eftersom jag utvecklats efter varje person.
 
*
 
Jag har heller aldrig förstått varför folk är svartsjuka på sina partners eller kärlekars ex. Förstår ni inte hur jäkla tacksamma ni ska vara för att dom har ex? Gudinnan vet iaf hur sjukt mycket bättre jag har blivit på att hantera relationer och kärlek och allt därtill på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag skulle inte vilja att personerna jag träffar nu, dejtade den jag var innan min första relation. Jag tror faktiskt inte dom skulle vilja dejta den personen heller. 
 
*
 
Så helt ärligt, min förmåga att bli kär i flera personer, samtidigt, separat, flera gånger om, är något jag faktiskt är rätt stolt över. Inget illa menat mot folk som bara blir kära en gång, det är absolut inte meningen med det här inlägget. Jag vill mer påpeka att det faktiskt inte är något konstigt eller mindre speciellt när jag blir kär. 
Det är precis lika underbart och extraordinärt varje gång,
och jag vägrar låta någon trycka ner mig för det.
 
Jag har så mycket kärlek i min kropp, och jag älskar att jag kan dela den med så många människor.