Jag är så rädd så rädd så rädd

 
Jag tänker inte sitta här och berätta hur mycket jag hatar att SD blivit så stora.
För om ni hittat till min blogg vet ni nog redan det.
Jag tänker inte säga åt er att inte rösta på dom, för om ni har tagit det beslutet trots att deras partiprogram är ett jävla skämt om en läser det noga- är vi nog allt för olika. Eller inte ens noga, om en bara har läsförmåga borde en kunna se igenom det. Inte heller tänker jag dra fram gamla klipp och källor som bevisar vad för tankar och vilken ideologi SD grundas i.
För det vet ni nog redan.
 
Det enda jag tänker göra, är att berätta en liten historia ur mitt eget liv för er. 
En historia som jag idag är rädd för kommer bli just det - historia.
 
*
 
 Året var 2009. Maj. Jag hade kommit ut ett halvår tidigare som bisexuell, med en stor preferens för tjejer, och jag hade precis blivit kär för första gången. I den vackraste tjej jag hade sett. Jag var för första gången i mitt liv något som jag nästan kunde likna med lycklig. I 16 år hade jag dolt vem jag var och levt med en sådan stor skam. Jag hade hatat mig själv så mycket och försökt ta livet av mig pga det.
 
Och från att jag var 7 år gammal och insåg vad felet på mig var (att jag inte var hetero) hade även mina tankar om framtiden ändrats. Jag skulle inte ha en familj när jag blev vuxen. Jag skulle inte få det där stora prinsessbröllopet jag drömt om (mest för klänningens skull, men iaf). Jag skulle inte få växa upp och bli gammal med någon och ha samma rättigheter som alla andra.
 
Men där och då, i maj 2009, ändrades allt. Plötsligt fick vi enligt lag gifta oss med vem vi än ville. 
Jag var 16 år, och visste inte ens om jag ville gifta mig, det vet jag fortfarande inte, men då som nu - vet jag inte om min ovilja till äktenskap låg i att jag inte haft möjligheten och därav blivit negativ till tanken. Som ett sätt att skydda mig från besvikelsen och sorgen.
 
Men plötsligt, kände jag mig ännu lite mer accepterad, lite mindre som ett freak.
För jag hade samma rättigheter som alla andra.
Jag var nästan normal.
Kanske skulle det finnas en dag när jag fick stå med mitt livs kärlek framför alla våra vänner och familj, och lova att älska varandra för alltid. 
 
Jag grät hela den dagen, av lycka, av chock men framförallt för att det kändes som att det fanns en framtid där jag var accepterad. Där min kärlek ansågs verklig.
 
*

Så till alla som vill rösta på SD för deras immigrationspolitik och säger "en håller ju ändå inte med om alla punkter ett parti har" - nej det gör en inte. Men att rösta på SD och säga att en inte står för deras homofobiska politik går inte, än mindre att vara för abort, antirasist osv - för en röst på SD är att vilja ta bort människors rättigheter.
 
Det är att ta bort mitt 16åriga jags lycka. 
Min framtid.
Mitt liv.
 

Var fan är syskonskapet som överskrider alla communityn?

 
I och med att 8 mars precis passerat är ni nog alla trötta på inlägg om just 8 mars och allt det står för. Och det borde ni vara, men mest för att en dag som 8 mars ens behöver finnas. Var trötta på världen vi lever i och orättvisorna som existerar. 
 
*
 
Anyways, 8 mars hände, och jag spenderade dagen med att jobba i en hyfsat tom butik vilket gör att tankarna lätt flyger iväg. Jag tänkte på alla dom gånger jag blivit utsatt för något, trakasserier, hot, sexism, homofobi, bifobi, på allmäna platser och ingen har gjort något. Som för bara några månader sedan, faktiskt dygnet innan #metoo startades, när några grabbar omringade och tafsade på mig på tuben en sen natt och ingen i vagnen hjälpte mig. Trots att jag upprepade gånger sa nej och skrek på dom. Trots att jag såg rakt in i en annan kvinnas ögon medans jag bad dom att sluta. Trots att det gick förbi en man och stirrade på händelsen, men fortsatte att gå.
 
Jag tänkte på alla gånger som jag och någon av mina partners hamnat i gräl med okända män för att dom sexualiserat vår relation. Som när jag och ett ex stod på t-centralen och två män i 50års åldern frågade om vi var tillsammans, och när vårt svar var "ja" kom frågan "får vi följa med er hem då? höhö"
Eller som när jag och en annan partner var tvugna att springa ifrån ett grabbgäng som skrek att dom skulle "våldta lebbarna". Eller den gången en bekant spottade på mig när jag sa att jag var bisexuell, rätt i ansiktet och mina så kallade vänner stod bredvid och lät det ske.
 
Jag tänkte på hur hemsk världen är, på att det bara varit svennebanan pojkar med blont hår och blåa ögon som trakasserat mig, på hur Sverige ses som ett land utan homofobi eller sexism, ett land att se upp till. 
 
Jag tänkte på hur ingen stått upp för mig i dom stunderna, på hur den enda gången någon hjälpt mig var det en annan queer person, och på hur jag aldrig har eller skulle låta sådana händelser gå mig förbi.
 
*
 
Är det för att jag är queer och kvinna som gör att jag inte backar när jag ser någon som behöver hjälp? Och varför i helvete ska det behöva vara så? Är det för att jag allt för många gånger själv varit utsatt att jag aldrig skulle drömma om att inte hjälpa någon i nöd? Varför? Varför? Varför?
 
Handlar det om rädsla? För att själv bli utsatt? Men var ligger då medmänskligheten? Vi som människor pratar gärna ofta och högt om hur goda vi är, men utan viljan att hjälpa andra, utan att tänka sig att sätta sig själv i risk, skulle jag inte skandera det så högt. Du behöver inte gå emellan, eller slåss eller bli fysisk på andra sätt. Om du är rädd för att ens säga något, ring polisen och filma händelsen för bevis. Starta en livestream och dela på twitter om du känner att du av någon outgrundlig anledning inte kan ringa, så andra kan se och hjälpa till. 
Vi har så extremt många olika möjligheter och medel i och med sociala medier och internet, så ursäkten att en "inte vågar" är inte godtaglig idag.
 
Jag är trött, så jävla trött på att behöva skrika högst och slåss själv. På att inte känna att jag kan lita på att ingen vågar trakassera mig eftersom "jag är på allmän plats, andra är här och ser" för uppenbarligen hjälper inte det. Jag är förbannad på att min mamma betalar taxi åt mig hem (om jag inte har råd) efter klockan 1 på natten så jag inte ska behöva ta tuben och riskera att råka ut för ännu ett sexuellt övergrepp.
 
Vad hände med att bry sig om andra? Med civilkurage?
Var fan är syskonskapet som överskrider alla communityn? 
 

#MeToo /Rant

 
Jahapp. Så ger jag mig in i den här diskussionen om #metoo också.
Om ni missat vad #metoo är så är det en fb-trend som vill visa mängden kvinnor som varit med om sexuella övergrepp genom att dela taggen som status. Igår var det mängder med sådana statusar i mitt flöde, folk berättade sina historier och hängde ut dom som utsatte dom för det. Även jag la upp en #metoo, för att jag, precis som majoriteten av kvinnor, varit med om sexuella övergrepp. Och jag menar verkligen inte att män inte utsätts för det också, men meningen med den här kampanjen var att lyfta fram just kvinnor. Vi tar ett steg i taget.
Vi kan inte ta alla kamper på en gång. Och sanningen är att kvinnor är den mest utsatta gruppen inom detta. 
 
*
 
Jag skrev inte min historia med övergrepp på den där statusen igår. För var skulle jag börja? 
Det finns så många händelser där män tagit sig friheter till min kropp. 
Där män sett mig som ett objekt, något att bruka, använda, inte en människa.
Jag är trött på att prata om det. Jag är trött på att försöka få folk att förstå att det här händer. 
Varför ska JAG behöva berätta ännu en gång? Varför berättar inte männen som gör det?
Varför ska JAG behöva bevisa gång på gång att jag varit utsatt, ett offer, en överlevare.
 
Jag känner mig fan inte som en överlevare, med tanke på att en överlevare är någon som klarat sig ur någonting. Jag har inte klarat mig ur ett jävla ting. Jag lever fortfarande i en utsatthet. Jag är fortfarande ett offer för en värld som inte respekterar att jag äger min kropp, min sexualitet.
 
*
 
Jag tycker #metoo är ett fantastiskt fint initiativ, men om jag ska vara ärlig tror jag inte på att det kommer göra någon skillnad. Kanske är jag bara bitter och uppgiven, men hur skulle jag inte kunna vara det? Ända sedan jag var 11 år gammal har jag levt med insikten att jag inte har rätten till min egen kropp. Hur många slagord vi än använder på olika demos. Vi lever inte i en värld där det är sant. Vi kan kämpa, men vi är inte där än.
 
Jag tror på allvar inte att vi kommer få en förändring förrän dom personer som har begått sexuella övergrepp träder fram, och berättar sin historia. Och inte på det sätt jag såg flera igår göra med att skriva: "jag har säkert kanske gjort något någon gång också", för orden "säkert" och "kanske" hör inte hemma här. Om du tror ens det minsta lilla att du har utsatt någon för ett sexuellt övergrepp, SÅ HAR DU ANTAGLIGEN GJORT DET, stå upp för det. Jag vill inte se fler personer som får en klapp på axeln för att "så starkt att våga försöka se sina egna kanske möjliga skavanker". NEJ. Jag kan tänka mig att försöka förlåta, det har jag jobbat länge med, men inte när folk förminskar det. Ett kanske förminskar en händelse som kan vara så traumatisk och förstöra liv. 
 
*
 
Obs! dom få jag såg som faktiskt skrev rakt ut att dom betett sig som idioter i sina yngre dagar och därefter försökt allt för att förbättra sig och bett om ursäkt: Ni förtjänar inte heller en klapp på axeln, för det ni gjort kommer alltid finnas kvar, men ni kan få en handskakning från mig.
 
Som ett bevis att vi alla försöker förbättra oss, och att vi bygger nya broar tillsammans, mot en bättre värld.
 
/Andréa