Lap dance

 
Jag fyllde som sagt år i lördags. Jag jobbade hela dagen men sedan på kvällen drog jag mig iväg till Melt. Jag hade sagt till mina vänner att dom som ville fick komma dit för att fira mig, och faktiskt så dök rätt många upp. Sedan så är ju också Melt som ett andra hem för mig och dom som jobbar där, framförallt Ms Delta Daggers, nära vänner till mig. Jag fick en lap dance av the glorious Edgar och livet lekte.
Det pussades även en hel del.
 
 
 
 
 
 
 
Återigen, tack alla mina vänner som står ut med mig och som gjorde min dag och gör mitt liv bättre.
Ni är änglar varenda en av er.
 
Bisous!<3
//Andréa
 

15/4-2016

 
 
För 24 år sedan, på en torsdag för att vara exakt, föddes ett alldeles för tidigt barn och allt var nytt och ljust.
Fullt av drömmar och möjligheter och "första gången-saker". Det lilla barnet var jag. 
 
*
 
Idag fyller jag alltså 24, eller 21 för fjärde gången som jag påpekar varje gång någon nämner min ålder, och hur töntigt det än är kan jag inte låta bli att känna lite vemod. En del kallar det åldersnoja men i mitt fall är det nog inte det att jag blir äldre som irriterar, utan snarare att jag kommer längre och längre ifrån mina tonår. 

Jag tror jag har romantiserat att vara tonåring och leva "tonårsliv" rätt så rejält, men kan jag göra annat när jag aldrig riktigt hade några "vanliga" tonår? Medan andra skapade djupa vänskaper och festade, spenderade jag större delen av mina tonår med att vara ätstörd, självmordsbenägen och deprimerad. Visst festade jag med, men under dom senare åren i gymnasiet, som kanske är dom viktigaste på många vis, isolerade jag mig nästintill totalt. Mina klasskamrater blev närmre och närmre medan jag sköt ifrån mig allt och alla. Jag har inga vänner kvar från den tiden. Jag har totalt en vän kvar från min barndom. Och varje gång jag ser bilder på gamla vänner eller bekanta som fortfarande umgås sticker det till i mig. För dom klarade det. Dom tog sig igenom sin skit och höll sig samman. Medan jag inte orkade. Jag hade nog med att försöka överleva och klarade inte av att hålla vänskaper vid liv. Jag minns när jag var 16 och precis börjat gymnasiet, hur jag tänkte att allt skulle bli annorlunda och under en period var det så. Jag fick massvis med nya vänner, gjorde saker hela tiden, och i nästan ett år hade jag ett "gäng" och livet var fantastiskt. Sedan började en del skit hända och jag föll mot botten igen och all energi försvann. Än idag kan jag ibland undra vad mina gamla vänner tänker när dom tänker på mig. Är dom sura för att jag bangade på så många planer? Är dom förvirrade över vad som hände med mig? Undrar dom varför jag drog mig undan? Märkte dom ens?
 
*
 
Ett år äldre. Ett år längre bort från barndomen. Jag borde vara okej med det här nu. Jag borde ha accepterat att jag aldrig kommer få dom åren tillbaka. Borde förstå att saker och ting är som dom är och att det inte går att göra något åt. Men jag har svårt att glädjas åt min födelsedag. Även om en del av mig skriker "VAR NÖJD DU ÖVERLEVDE HERREGUDINNA DU KLARADE ETT ÅR TILL AV DEN HÄR SKITEN, NÄR DU VAR TONÅRING TRODDE DU ATT DU SKULLE VARA DÖD BY NOW". Kanske hjälper det inte direkt heller att det är rätt tufft just nu heller.
 
Jag är dock enormt tacksam för alla som har grattat och firat med mig. 
Ni är alla fantastiska och förtjänar alla kramar i världen.
 
Image may contain: 5 people, people smiling, people sitting, table and indoor
Bild från förra helgen, hade födelsedagskalas en vecka tidigt.
 
Bisous!<3
//Andréa
 

saknad

 
Än idag hälsar jag på personen som våldtog mig om jag ser henne på stan. 
Än idag kan jag se tillbaka på vissa delar av vår relation med glädje, med något som nästintill är saknad. 
Folk frågar mig varför jag överhuvudtaget vill ha kontakt med mina ex, särskilt dom som det inte slutade bra med,  dom som bröt ner mig, dom som jag fick göra allt för att komma upp till ytan igen efter det tog slut.
Det verkar helt sinnessjukt enligt dom flesta och jag förstår det tankesättet. Samtidigt som jag är sinnessjuk. Alltså rakt av är jag mentalt sjuk så vad annars förväntar ni er?
 
Det finns alltid anledningar till varför en stannar i dåliga relationer. Ofta är dom anledningarna kärlek.
Det var ju fint ibland, jag har fantastiska minnen med alla mina ex, dom betydde allt för mig en gång i tiden,
jag kan inte helt radera det. Dessutom hade dessa personer en makt över mig, dom manipulerade och utnyttjade mina känslor, vilket det fortfarande finns spår av. 
 
Mitt hej betyder inte att det som hände var mindre "riktigt" eller "allvarligt", min saknad betyder inte att jag vill bli tillsammans igen, det betyder bara att det var en del av mitt liv en gång i tiden. Och kanske är det inte så mycket personen jag saknar, utan snarare den personen jag var. En saknad till en period i mitt liv då allting sög, och det var så dramatiskt, men det var intensivt och kändes så äkta.
 
*

Intensivitet är beroendeframkallande. Att hitta en person, och kunna se på varandra som att en dör utan den andra, är magiskt. Farligt, men magiskt. Att vilja slita huvudet av varann ena sekunden men sedan ligga ihoptrasslade i varandras armar är en känsla jag inte kan sätta ord på. Hur beskriver en när en bokstavligt talat inte kan andas i den andras närvaro? När den personen är allt. När en skulle ta en kula för någon utan att ens blinka. 
 
*

Så kanske är det intensiviteten jag saknar. Kanske är det kaoset och dramat och en tid då jag var helt annorlunda. Men jag saknar dom ibland, mina ex, och känslorna vi delade.
Livet vi delade.