Kär i kärleken

 
Jag har alltid varit kär i kärleken. Och det är nog en av anledningarna till att jag är polyamorös.
Det finns ingen känsla jag avgudar mer än kärlek. Jag avgudar fjärilarna i magen, dom långa konversationerna, att dansa tryckare utan musik mitt på gatan, känslan av någons fingrar som dras genom mitt hår, eller när jag ser in i någons ögon och jag bara vet att vi båda känner att vi hör ihop. Det är fantastiskt. Helt jävla magiskt, och jag tror att många faktiskt underskattar den känslan. Hur konstigt det än låter med tanke på att det enda vår värld verkar kunna skapa är låtar, filmer, böcker om kärlek. Men jag tror faktiskt att många underskattar det. 
Själva fenomenet i sig, hur magiskt (ja magiskt, det finns inget bättre ord för det) det är att vi har förmågan att hitta en annan människa, se på dom och känna allt på en gång. Oavsett om det går bra eller dåligt i slutändan.
 
Mitt kärleksliv har varit rätt kaotiskt ända sedan det startade, och inte blev det lättare när jag började leva flersamt.
Och jag må vara bitter allt för ofta, men min tro och mitt hopp för kärleken har aldrig tagit slut. Kärlek finns verkligen överallt runtomkring oss. Bara vi är villiga att se den. 
 
*
 
Det enda problematiska med att vara kär i kärleken är när en inte har någon kärlek i sitt liv.
För det får mig att känna mig ensam, vilket är en konstig känsla men sann. Och visst, jag dejtar och har absolut människor jag tycker väldigt mycket om, men jag har blivit nästintill beroende av att ha någon nära 24/7. Helt ärligt, jag har varit singel i snart 6 månader och det är den längsta perioden för mig sedan jag var 16. Hur sjukt är inte det?
 
Ibland tror jag att jag dessutom tvingar fram känslor för att jag så gärna vill känna fjärilarna. Och det är varken bra mot mig eller snällt gentemot andra. 
 
På grund av det har jag tagit det rätt lugnt med kärlek sedan jag blev singel, och jag planerar att fortsätta med det, men jag tror jag är redo för kärlek igen. Om den kommer så kommer den. Jag tänker inte forcera något nu.
Jag  vill bli kär på det där sättet en blev när en var 16. När det kändes som liv eller död. När bara att snudda vid någons axel kunde få mig att nästan kräkas av nervositet.  
 
 
Så come at me boys and girls and everything in between. 
Flersamhet någon?
 
 

"Känslomänniska"

Det här inlägget makes no sense. Trevlig läsning.
 
Om det finns något jag är extremt begåvad på: är det att övertänka. Att ta in allt runtomkring mig. Att inte kunna släppa taget och gå vidare. Många säger ofta att dom övertänker allt, men jag vill att ni stannar upp och tänker efter (övertänk den meningen). Övertänker ni verkligen precis allt? För hittills har jag inte träffat någon som gör det på samma sätt som jag, men om ni mot förmodan gör det så tja, läget? Kan vi bli bästisar och förstå hur jävla irriterande och fantastiskt det är?
 
För jag har så länge jag kan minnas övertänkt varenda liten tanke jag haft. Om någon säger något till mig, analyserar jag om det finns något underliggande i deras mening innan jag därefter tänker noggrant efter vad jag ska svara. En del tycker att jag verkar tyst, men det är för att jag har en miljon tankar i huvudet konstant där jag väger vilken som är mest värd att säga högt. Varje sms jag får går igenom en mental checklista:
1. La dom till en punkt i slutet av meningen? Om ja: brukar den här personen göra det eller är hen sur? (Gå därefter igenom varje sms från sagda person för att analysera deras text-etikett)
2. Ingen emoji. - Okej hen är sur. Fast vänta lite jag hatar emojis och skickar dom aldrig (återigen gå igenom hens text-etikett).
3. Hur snabbt svarade hen på mitt sms? - Tog det mer än 15 min, är hen sur. Eller brukar hen svara segt? (As said, gå igenom text-etikett)
 
Det är likadant i verkligheten, jag överanalyserar varenda situation jag hamnar i och någonstans tror jag att det grundar sig i en extrem osäkerhet. Jag tror att folk alltid är sura på mig, hatar mig osv.
 
Men det är inte endast att jag övertänker, jag kan även inte stänga av mina känslor. Vilket iof låter bra för hallelujah jag är ingen psykopat. Men. Och det här är ett stort MEN: Jag kan bli så oerhört påverkad av saker vilket gör att det påverkar mitt psykiska mående. Saker som kanske inte ens berör mig personligen, alternativt saker som är så små att jag borde kunna bara släppa det och gå vidare.
 
Häromkvällen såg jag och mamma filmen om Ted Gärdestad, vilket resulterade i ett två timmar långt samtal där jag grät och grät och grät. För jag blev så ofantligt påverkad av historien om hans liv, och kunde relatera och leva mig in i det till 100%. 
 
När jag hamnar i jobbiga situationer säger folk till mig att skaka av mig det, det är ju inte så viktigt, men allting lagras hos mig. Jag kan inte skaka av mig det. Jag har ingen avstängningsknapp.
Trust me, jag har försökt med diverse terapeuter. 
 
*
 
Det är helt fantastiskt att kunna känna allt på en gång. Det är underbart att ha förmågan att bli så berörd av en film, eller att jag kan bli så fabulöst lycklig för andra att det påverkar min egen lycka positivt. Men det är tungt att bära när det går dåligt. Och ibland vill livet inte alltid en väl. 
Och jag önskar att jag kunde ha en av/på knapp.
 
För jag vill inte gråta mer.