Trauma

 
Det här med trauma hörni. Hur fan hanterar en det?
Jag som ändå har möjligheten att gå i terapi, och nu precis dragit igång med en ny terapeut, vet inte ett smack om hur en går vidare från trauma. Sedan kanske jag faktiskt inte riktigt har bearbetat något av det ordentligt. Men om en inte har tillgång till terpai, hur gör en då? Och nu snackar jag inte ens att ha möjligheten att betala för privat terapi, utan om en faktiskt försöker få hjälp via vården men köerna är allt för långa. HUR.
 
*
 
Jag har på sista tiden tänkt mycket över dom olika trauman jag varit med om, och jag ska inte lista upp dom här, det orkar jag inte och ärligt så sitter jag på en lektion just nu: Inte läge att börja gråta. 
Men jag kan ju börja med att berätta hur jag har orkat så här pass länge, 
mina hanteringsmekanismer har alltid varit:
Alkohol
cigaretter
destruktiva relationer
förnekelse
panikångest.
 
Och jag vet inte vad ni känner, men jag anser inte att något av det är särskilt positivt eller något att sträva efter.
Jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara den människan som är så pass låst i sina trauman. MEN HUR GÅR EN VIDARE? Varje gång jag pratar om ett trauma - väcks ett annat till liv, och det verkar aldrig finnas nog med trauman att råka ut för.
 
Är det personlighetsdrag att gå vidare? Är det så att alla personer inte kan göra det? Att vissa av oss fastnar i det för evigt? Jag vill inte tro det, men jag börjar tvivla. Hur håller en hoppet uppe? När nya minnen kommer upp till ytan hela tiden. När nya händelser påverkar. När nya människor gräver i en.
 
*
 
Jag vill kunna avsluta det här inlägget positivt. Skriva något peppande om att "visa världen att det kan bli bättre!". Men jag är inte där idag. Jag har inte orken för det. Inte med det här. Visst har livet mitt blivit bättre på många vis, men allt det där som konstant ligger i bakgrunden? Det en inte vågar tänka på, hur blir en bättre ifrån det?
När en är rädd för sina egna minnen.
 
 

Försök till sinnesro

 
 
Har spenderat dom senaste tre dygnen med brutal mensvärk som inte vill ge sig. Min pms är enorm och jag har gråtit till diverse olika saker. Allt från Silvana Imams dokumentärfilm ("Mamma, förstår du hur viktig hon, och hennes relation med Beatrice Eli, varit för hbtq-personer i Sverige?) till när vi läste om barnkonventionen i skolan (BARNSOLDATER HÖRNI, FLYKTINGLÄGER, VÄRLDEN SUGER) till att jag såg ett nytt föl här ute på mammas torp. Justja, jag är på torpet just nu. Varit här dom senaste två dagarna men idag åker vi hem. 
 
Jag har traskat i skogen i två timmar och plockat svamp, försökt läsa böcker men gått över till att spela WOW i timmar på dåligt internet, sett en kossa på vift och lekt med min systerdotter och hittat på en låt om att sopa. Genusvetaren i mig är mindre stolt över just det sångvalet, men vad ska en göra?
Patriarket påverkar även den bästa.
 
Jag behövde det här tror jag. Även om jag blir uttråkad rätt fort och saknar stan. Bara komma bort. Ibland. För en kort stund, få andas. Både för att få utrymme att tänka på det jobbiga som hänt, men också för att se att livet och världen fortsätter.