Flashbacks

 
Jag kan inte somna i natt. Kalla det insomnia eller vad ni än vill, men det är nätter som dessa då jag inte vågar blunda. Jag är rädd för vad sömnen för med sig. Rädd för drömmarna jag inte kan hantera.
Varje gång jag blundar ser jag i en millisekund hans objudna händer på min kropp, eller hennes hårda ord slängda i mitt ansikte, eller det där tågspåret för så många år sedan. Och när jag sover, drömmer jag om det.
 
*

Dom senaste dagarna har jag haft en hel del flashbacks, både när jag är vaken och när jag sover.
Det kan vara mitt på ljusa dagen och plötsligt är det som att jag är där igen, i samma situation, och återigen kan jag inte göra någonting åt det. Eller så kan det vara mitt i natten i mina drömmar och då är det så verkligt att jag vaknar för att jag fått andnöd, jag glömmer att andas. 
 
Jag vet inte hur jag ska förklara det med ett bättre ord än just flashbacks. För det är precis som i filmer/serier när dom visar något som hänt tidigare, ett avsnitt från flera år sedan som spelas upp framför mig och jag är mitt i det. 
 
*
 
Jag får kanske inte jättemycket ångestattacker längre, och jag är hyfsat stabil, men jag har svårt för att hantera det här. Hur hanterar en att ens förflutna konstant kryper upp ens ryggrad? Jag har gjort allt jag kan för att fly från det. Och jag har försökt hantera det. Hur många terapeuter/psykiatriker/osv har jag inte gått till dom senaste åren?

Är det så fel av mig att jag börjar tänka att jag kanske helt enkelt är så här?
Och att det är okej? Ska jag inte snarare bara lära mig att leva med det?
En stor del av mig tror dessutom att all press på att vara "normal" gör det hela värre.
Jag orkar inte längre med alla "självhjälps"-tips osv osv. Jag vet, yoga är jättebra för vissa men jag kan inte för mitt liv förstå det. Jag vet, meditation är toppen men ärligt för att det ska hjälpa mig måste jag sitta minst en timme och jag har inte tid för det varje dag. Jag vet, träning utlöser endorfiner - men jag får ju ändå inte träna ish mer än två gånger i veckan enligt doctor's orders såatt vad ska jag göra åt det?  
 
Jag är så jäkla fucking trött. Helt utmattad i kropp och knopp. 
Men jag vågar inte somna. 

Materiell lycka

 
Folk som hävdar att materiell lycka inte existerar 
- har uppenbarligen inte köpt ett par rosa fluffiga sammetskor med matchande rosa sammetsväska. 
Just saying.
 
 
Från romwe

Jag är inte Frisk än - även om mitt efternamn menar något annat.

 
Jag bröt ihop idag. Mitt i trafiken. I en bil. Mitt i stan. Jag skulle lämna moderns bil hos min syster i Hornstull och jag hittade inte och körde fel och det var bilar som tutade på mig och jag var tvungen att stanna vid vägkanten för att gråta/skrika/hyperventilera. Plötsligt kunde jag inte andas samtidigt som jag aldrig andats häftigare förut. 
Mitt hjärta stannade men slets ur min bröstkorg. Jag grät utan att känna tårarna på mina kinder.
Och jag var livrädd för jag förstod inte vad som hände med mig. 
 
Jag fick en panikångestattack. Över att jag körde fel, och att det var en stressig situation och att jag hatar att köra i stan med det största hat min kropp kan uppbringa. Det var ett tag sedan jag fick en panikångestattack, eller ja, det var kanske någon månad sedan (och jag vet att det låter hemskt men för mig är det rekord), och på något magiskt vis har jag lyckats glömma hur det känns. Jag kallar det magiskt, för att jag inte kände igen kännetecknen. Jag har varit så pass okej på en månad att jag inte längre automatiskt känner paniken sticka i fingrarna. 
 
Det är magiskt, men också skrämmande. För idag fick jag en påminnelse om att jag inte är helt 100% okej än. 
Och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Jag vill tro det. Att jag en dag inte kommer känna den här känslan. Jag tror att jag är okej men sedan händer något sånt här och plötsligt känner jag mig lika sjuk som för ett år sedan. Är det verkligen rätt att jag ska vara klar med min öppen vård snart?
Är jag verkligen redo för att jobba? För att hantera mitt liv?
 
*
 
Min första dag på kliniken i höstas frågade en av behandlarna vad jag hette i efternamn, och jag svarade:
"Frisk, ironiskt nog. Jag är uppenbarligen Sjuk. Annars hade jag inte varit här".
 
Det är konstigt hur något så simpelt som ett efternamn kan påverka en så mycket. "Frisk" trycker och pressar mig till att vara något jag inte är, att bli något jag inte vet hur jag ska bli, att leva upp till något jag inte vet betyder.
 
När jag var 15 år skrev jag på min anteckningsbok i Svenska: Andréa Sjuk. 
Mina klasskamrater skrattade för mitt immunförsvar var hemskt och jag var ju sjuk hela tiden. Inte visste dom att mitt immunförsvar sög för att jag var sjuk i mina tankar. Att mina drömmar om nyckelben gjorde att min kropp inte orkade kämpa mot bakterier. 
 
*
 
Kanske är jag en sådan som får panik av att köra i stan. Kanske är jag en sådan som inte kan andas ordentligt under stress. Kanske är jag en sådan som skriker sin rädsla rakt ut och slår huvudet i bilratten. 
 
Jag försöker hitta sätt att acceptera att jag inte är okej än.
Att det här tar tid.
 
Att Frisk är något som tar tid.