Du är inte värd mig

 
Att förstå att personer, som har betytt enormt mycket för en, faktiskt kan förlora rätten att existera i ens liv
- är sjukt svårt. 
Att ta sig själv i kragen och säga "Jag har ingen skyldighet att behålla dig i mitt liv bara för att du en gång i tiden betydde allt. För den personen du var då, är inte den du är idag. Jag är värd bättre än dig"
 
Jag har alltid haft svårt för att släppa taget. Allt för många personer har fått plats i mitt hjärta allt för länge. 
Deras bäst före datum kan ha gått ut för tre år sedan men jag minns ändå den där gången dom sa något snällt för 4 år sedan så det är okej. Eller? Nej. Det är inte okej. Vad som är okej, är att radera människor.
Jag tycker vi pratar för lite om det. Det är som ett stort stigma kring att "radera" folk. Bara jag tar bort en av mina gamla mobbare från högstadiet på facebook kan det bli ramaskri. "Varför tog du bort mig?" Jadu, vi skulle aldrig hälsa i verkligheten plus du gjorde mitt liv till ett helvete i x-antal år. Känns ganska legit att jag inte behöver veta vad du käkade till frukost eller vem du är tillsammans med. 
 
Dock är det rätt stor skillnad mellan att radera någon som var dum mot dig i högstadiet och att radera någon du älskat och kanske fortfarande till viss del älskar. 
 
*
 
Det här året har jag dedikerat åt att inte ta skit. Och i det ingår det att inte låta vissa personer komma för nära och trampa på mig. Om det innebär att jag raderar deras nummer, tar bort dom från facebook och blockar dom på instagram - då är det okej. Det är något jag behöver göra. Jag har till och med börjat det här året med att säga åt två människor jag bryr mig om att aldrig någonsin kontakta mig mer. Just för att jag inte mår bra av det. Jag vill inte höra från dom, jag vill inte veta av dom, för varje gång jag gör det leder det till drama och att jag står ensam kvar i skiten. Och jag vägrar känna skuld för det. Jag måste bli min egen bästa vän och älskare, för jag står först i kön i mitt liv. Och alla borde sätta sig själva i första rummet, helt ärligt. Att leva för någon annan är varken romantiskt eller positivt för den personen du "lever" för. För att kunna ta hand om någon annan måste du ta hand om dig själv först.
 
Som det typiska kliché citatet:
Den enda du alltid har kvar är dig själv.
 
Kliché eller inte, så är det sant. I slutändan är allt du har dig själv. 
Så varför inte ta hand om henom då?
Låt inte någon förgifta ditt liv. Du styr. Du har kontrollen. 
Du har makten.
 
Bisous!<3
//Andréa

"Varför kan du inte vara monogam för?"

 
För några veckor sedan bröt en person jag dejtat med mig. Det sved, mer än vad jag vill erkänna, men framförallt fick det mig att ifrågasätta en stor del av mitt nuvarande jag: Min polyamorösitet. 
 
Det här var inte den första personen som, bland andra skäl, bröt med mig på grund av att jag inte är monogam. 
På grund av att dom vill ha en monogam relation, och dessutom kanske i grund och botten inte riktigt förstår hur jag som poly helt och fullt fungerar. Precis som jag inte helt och fullt förstår monogami, även om jag levt i monogama relationer större delen av mitt liv.
 
Som dom flesta andra gnäller jag ibland (rätt ofta) över mitt kärleksliv till mina vänner, om hur ont det gör att bli lämnad, och allt för ofta får jag frågan: 
"Men varför kan du inte endast vara med den personen då? Om du nu är kär/tycker om/älskar?" 
 
Och det är här förståelsen för poly försvinner. Jag väljer inte att få känslor för flera personer samtidigt, det är något som bara sker, precis som alltid med kärlek. Jag har ingen kontroll över det. 
Ej heller rangordnar jag personer i mitt liv på det sättet; Så vadå, ska jag dumpa dom andra jag träffar, som jag bryr mig fantastiskt mycket om och aldrig vill såra, för att den här personen inte kan hantera en del av den jag är? 
 
Det går inte ihop för mig. En person som inte är poly (eller visas vara poly) är inte den jag ska vara med. 
Och det, är något jag fortfarande kämpar med mig själv om.
 
*
 
Varför kan jag inte vara monogam? Jag har ju levt monogamt förut? Varför kan jag inte bara försöka? 
 
2017 har börjat med många frågeställningar, bland annat dessa, och det är svårt att inte låta självhatet komma nära inpå när relationer rasar.  Och visst, jag har levt monogamt och det var perfekt för mig då. Dock undrar jag idag över om jag hade hört om polyamorösitet tidigare, samt varit i en stadig plats i min relation, hade jag velat testa redan då? För jag har alltid blivit kär/förälskad/kåt på fler personer än en. Jag har aldrig varit otrogen mot någon, otrohet är något av det vidrigaste jag vet, men jag har absolut känt saker för andra. Även om jag aldrig agerat, känslomässigt eller fysiskt. Så kanske jag helt enkelt är född sådan här? Kanske är jag meningen att vara just så här? 
 
Jag tror så starkt på att kärlek är till för att spridas (och nu snackar vi kärlek guys, inte bara sex, kärlek behöver inte ens involvera sex mhm!) och för min del har jag lätt att känna mig kvävd i annat fall.
Men vem vet, om tio år kanske jag är i en monogam relation.
 
 
Eller så dör jag när jag är 95 med mina tio älskare i mina armar.
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Ger mig själv en chans

 
Nu har livet mitt börjat på riktigt igen. Den här veckan är första veckan på 4 månader som jag jobbar min fulla tjänst på Make up store, 75%. Det är både skönt och läskigt.
 
Skönt - då jag äntligen kan börja tjäna pengar igen (woopwoop) och för att jag får en rutin och slipper känna mig som en galen människa. Jag slipper nämna till alla som frågar att jag är sjukskriven, jag kan äntligen känna mig nästintill normal. 
Läskigt - då jag inte jobbat så här mycket på en lång period. Och sist jag jobbade på samma sätt så triggade det igång min ätstörning något enormt. Press och kollegor och drama och att inte ha en inplanerad lunch osv är problematiskt när en har ätproblem. Jag vill så gärna klara det här, jag vill inte falla tillbaka, men jag har fallit tillbaka förut och därmed vet jag risken. Och därmed är jag livrädd. 
 
Men jag har ett stödsystem nu. Jag vet var jag ska vända mig. Jag vet vad som funkar när ångesten kryper nära. 
 
*
 
2017 har börjat och det enda jag lovat mig själv, utöver det vanliga (festa mer, vara mer dramatisk, röka mer, en måste ju vara realistisk), är att jag ska sluta ta skit. Sluta låta folk trampa på mig, sluta tillåta människor i mitt liv som inte förtjänar en plats, sluta ta skit från mig själv. 
Att ge mig själv en chans till lycka.
 
 
Bisous!<3
//Andréa