Jag vill inte vara rädd längre

 
Jag har spenderat så många år med att vara rädd. Och nu menar jag inte rädd så som i att se en läskig film, eller rädd som i att en behöver sova med nattlampa (även om jag vissa nätter fortfarande gör det med). Nej, jag menar så där rädd att det känns ända in i bröstkorgen. Så rädd att du tror ditt hjärta kommer stanna. Så rädd att du bara vill springa, långt, fort, utan mål, utan att ha en tanke på var. Så rädd att du tror att du kommer dö. 
 
I så jävla många år har jag varit rädd, för något så dumt som i grund och botten är mig själv.
 
Den ångest jag lever med, och som går i vågor, blir ibland så pass stor att jag inte kan hantera den.
Jag kan bryta ihop mitt på gatan och behöva sätta mig ner, eller så kan börja vråla och springa min väg.
Inte för att det händer så ofta längre, men helt ärligt var det inte så länge sedan.  Bara i vintras var jag synonym med kaos. Blev stupfull på klubbar, ringde upp ex, lämnade röstmeddelanden om att jag inte ville finnas kvar längre, satte mig i taxis med främlingar, spenderade nätter med rakblad.
Kollar vi lite längre bak i tiden, bara till oktober eller september 2016, tror jag, allt från den tiden är så luddigt, 
fanns det nätter där jag slutade fungera. Det var som min hjärna stängde av.
En natt låg jag och skakade i en timma i min dåvarande partners säng, utan att säga ett ord. 
En annan gång fick han sätta sig i duschen med mig i två timmar, och missa sitt jobb, för att jag inte kunde andas. Och det här är mindre än ett år sedan. 
 

Men tillbaka till rädslan. Jag är rädd för mig själv. Jag är så fruktansvärt jävla skräckslagen för den här delen av mig själv. För hur jag beter mig, även om jag nu för tiden håller det mesta i shack. Men jag är rädd för att hamna där igen. Och det är det jag känt i så många år. Det är en rädsla för att jag VET att när som kan det hända igen. Och ju längre tid det går emellan attackerna desto räddare blir jag: För hur jobbigt blir det inte när jag väl fått en falsk känsla av trygghet?
 
*
 
Hösten närmar sig. Och som ni, om ni ens finns, som läst min blogg tidigare kanske redan vet: så är det min värsta period. Inte tidig höst kanske, men det är bara en övergång till slasket, blåsten, och tillslut snön.
Jag klarar inte av mörkret. Jag klarar inte av att gå till och från jobbet när det är mörkt. Jag klarar inte av varma kläder som allt för lätt kan dölja fighten jag kämpar varje dag. 
 
Känner mig som ett tjurigt barn i gummistövlar som stampar i en pöl och skriker
"JAG VILL INTE"
 
...
Men ärligt, jag vill inte.
 
 

Jag vill sluta tänka på dig

 
 
 
light grunge
alcoholbad
 
På bron i ett annat land. På kören mitt i natten. På vattenmelon och champagne.
På en förståelse utan slut.
På sandlådekärlek i vuxen ålder.
På allt som kunde varit men omöjligt kunde bli.
 
Men jag såg din blick när du såg på henne,
hon som kan ge mig allt du inte var villig att offra.
 
Det var det största fuck you jag gett någon.

Ha tålamod med mig

 
Det här inlägget är till alla runtomkring mig som undrar varför jag beter mig på vissa sätt, 
och kanske framförallt till dom som haft, har, eller kommer att ha, en romantisk relation till mig. 
 

*
 
När du varit i en relation där du blivit manipulerad och psykist misshandlad,
blir alla relationer som kommer därefter komplicerade. Inte för att personerna i fråga är dåliga för en som den tidigare varit, utan just för att det sätter sådana spår på ens själ och sätt att vara - för resten av livet.
 
Jag är alltid orolig för att göra misstag, för att göra någon upprörd eller helt enkelt vara fel.
Det kan vara allt ifrån att jag oroar mig för att min partner kommer tycka min tröja är opassande till att om vi inte pratat på en dag så bara vet jag att hen är arg på mig. 
 
Och här skulle en kanske kunna debatera för att det snarare är jag som är osäker, och tro mig jag är den första att erkänna att jag är det, men just dom här sakerna är på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag har varit med om folk som kastat en endaste blick på mig, efter att jag fixat mig i timmar, och därefter uttryckt att jag inte kan se ut så pga olika anledningar (läs: inte tillräckligt fint, för fint, för likt det hen har på sig, för urringat, för sexigt, inte tillräckligt sexigt, för uppmärksamhetsväckande osvosv). Det finns dom som har brusat upp för knappt någonting och därefter hotat med att lämna mig, och därmed satt mig i en sits där jag desperat försökt vinna tillbaka deras kärlek. För när en är tillsammans med någon som isolerar en totalt från omvärlden, som maniskt kräver ens uppmärksamhet och som samtidigt både mobbar en och lyfter upp en, hamnar en i en enorm beroendesituation. Partnern i fråga blir hela ens värld, och om en förlorar hen; har en ingenting kvar.
 
*
 
På grund av allt detta, är jag fortfarande rädd för att göra fel med min nuvarande partner och dom jag träffar.
Jag ber om ursäkt konstant fast jag kanske inte ens behöver det, jag är livrädd för att göra någon besviken. För tänk om dom då hotar med att lämna? För vem fan skulle tycka om mig egentligen?
 
Det här gör även att jag rycker till så fort någon rör mig utan förvarning, jag är fortfarande på helspänn. Jag läser fortfarande av alla situationer jag är i. Är alltid redo för flykt.
 
*
 
När någon har kritiserat dig så in i det sista, hotat med att lämna för småsaker, eller brusat upp för ingenting för att därefter vara helt otröstlig - skapar det sår. Och jag antar att det enda jag vill med det här inlägget; är att be om förståelse. För jag är långt ifrån den enda som varit med om detta. Vi är många, och vi är jävligt mycket starkare på grund av det- men fortfarande sköra.

Så var försiktig med mitt hjärta, det försöker fortfarande läka.
Och ha tålamod med mig.