-

Genderqueer problems 3

Att vilja se ut som en stereotypisk hipsterpojke i tajtare byxor och skjortor men att endast sluta med att se ut som en flicka all over again.
 
Helvete då.
 
 

It's the final countdown.

Imorgon inleder jag min näst sista vecka på Linda Mehrens Makeup Academy. Herrgud, kan inte förstå att 6 veckor har gått så fort. Jag har lärt mig något enormt och det känns verkligen som jag har hittat min grej, jag vill verkligen det här. Veckan som kommer är det förberedelser inför våra två portfoliobilder vi ska ta nästa helg, är taggad men sjutk nervös på samma gång. Det här är bilder jag kommer ha i min bok, typ för alltid, det måste bli perfekt.
 
 
Bisous!<3
//Andréa

Genderqueer problems 2

Detta med att känna sig som en kille och nästan BARA äga klänningar börjar ju bli ett problem.
Obs! sarkasm! Det är redan ett sjukt stort problem. Slut obs!
Gått i samma byxor i välan en vecka nu. Herregud. Måste köpa byxor. Och skjortor.
Kan inte fortsätta använda samma, två, skjortor hela jäkla tiden.
 
 
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 
 
 

Random vlog

 

Glossy Glossy Glossy

Hejhej bloggen,
idag i skolan hade vi besök av LOTTA LEWENHAUPT. Hon föreläste om modehistoria för oss och gud vad inspirerande. Så himla coolt att hon kom. Om ni inte vet vem hon är så föreslår jag att ni googlar lite, hon är lite av en modelegend.
 
Ikväll ska jag på bio, Mockingjay, med min älskade.

Har fixat till mig, kvällen till ära, men helt utan bas för en gångs skull. Måste låta min hud vila lite (blir rätt hårt för den med allt sminkande i skolan) så körde bara på highlighter,mascara, glossy lock, bryn och lite läppglans.
 
 
 
 
 
Så varsågoda att ta del av min fläckiga hy, no shame.

Glossy, eller "våta", ögonloc är förövrigt något av det snyggaste jag vet just nu. Har alltid undrat hur en får till det och idag kom en kvinna som heter Jenny från Mac som nämnde att en bara kunde ta ett vanligt läppglans och dutta på. Perfekt!
 
Bisous!<3
//Andréa
 

I can be the moon baby you can be my sky

 
 
 
 
Helg. Äntligen. Skolveckan har gått bra men det är tufft, vem kunde tro att det kunde vara så svårt att sminka?
 
Ikväll är det festfestfest, flickvännen min djar på Debaser Strand så då är det ju ett måste.
 
Inte mycket mer än så jag har att säga just nu,
bisous!<3
//Andréa
 
 

Genderqueer problems 1

Hejhej bloggen,
 
med tanke på mitt tidigare inlägg känner jag mig nu bekväm med att dela med mig av en till del av mitt liv och har därför nu startat en ny kategori kallad "Genderqueer problems". Här kommer jag helt enkelt berätta om olika problem som dyker upp för mig i vardagen.
 
Genderqueer problems 1:
Som jag berättat tidigare går jag just nu en makeup artist utbildning där vi varje dag sminkar varandra, detta innebär att jag måste gå till skolan utan peruk (den är i vägen) och utan smink varje dag.
Och ibland blir det hela lite problematiskt.
 
Igår till exempel, jag hade en "tjej-dag" och gick till skolan, osminkad med mitt korta hår, och spenderade en hel dag med att bara stirra mig själv i spegeln medan vi tränade på att sminka ögonbryn. Det blev oerhört ångestfyllt eftersom det enda jag kunde se var en kille, men det enda jag kände i mitt hjärta var att jag var en tjej.
 
Jag förstår att det här är jäkligt knepigt att förstå, jag fattar det knappt själv hälften av tiden, men bara för att jag har en vagina och bröst betyder det inte att jag alltid ser en tjej i spegeln, även när jag har "tjej-dagar". Jag ser något annat, något mer än bara jag.
 
Sedan går det ju självklart åt andra hållet också, när jag känner mig som en kille, kommer till skolan och får ett helt ansikte med smink så är ju inte det toppen heller.
 
Och ja, jag inser att det låter väldigt stereotypiskt med att jag inte känner för att ha smink när jag känner mig som en man, men det är så det är. Och det kanske ändras senare i mitt liv men just nu fungerar jag så.
 
 

Bisous!<3
//Andréa
 
 

Genderqueer

Hej,
mitt namn är Andréa Frisk och jag är 21 år gammal och bor tillsammans med min flickvän och våra två katter. Jag är mitt inne i att utbilda mig till makeup artist och livet mitt är äntligen på väg att börja, så där på riktigt. Och så är jag intergender, närmare bestämt genderqueer eller genderfluid. Det är inte alla mina vänner och bekanta som vet detta om mig, och än mindre vet folk jag aldrig träffat och som läser detta nu, så jag förstår om det här väcker en del frågor och förvirring. But don't worry, jag ska förklara.
 
Det är även nu jag kommer be er att hålla inne med alla hatiska kommentarer och försöka att inte låta sådant sippra ut i kommentarsfältet. Inte för min skull (tro mig jag är van vid näthat vid det här laget), men för alla mina syskon i detta som så ofta får möta hat. Detta är inte något vi valde. Detta är vilka vi är.
 
Snabb info om intergender (om ni ej orkar googla):
 
Intergender är ett begrepp som ofta används för att beskriva könsidentiteter som ligger mellan eller bortom de traditionella könskategorierna man och kvinna eller som väljer att inte definiera sin könsidentitet alls. [1] Det kan användas både som en paraplyterm för alla könsidentiter bortom de normativa och som specifikt begrepp för en könsidentitet som ligger mellan kön.[1] (källa: wikipedia)
 
Så det är alltså intergender, en term jag använder mig ibland för att beskriva en del av mig själv. Ett annat begrepp som mer och mer tilltalar mig är genderqueer, eller genderfluid.
Från egelska wikipedia beskrivs det så här:
 
  • having an overlap of, or indefinite lines between, gender identity and sexual and romantic orientation.[2]
  • two or more genders (bigender, trigender, pangender);
  • without a gender (nongendered, genderless, agender; neutrois);
  • moving between genders or with a fluctuating gender identity (genderfluid);[3]
  • third gender or other-gendered; includes those who do not place a name to their gender;[4]
 
För mig innebär det att jag vissa dagar känner mig som en tjej, andra som en kille och ibland som inget alls. Som ett enda stort vakuum i detta könsbesatta samhälle. Dom dagarna är både underbara och fruktansvärt ångestfyllda. Det är underbart att känna att jag står utanför könsnormerna och veta vem jag är, men det är ångestfyllt eftersom hela ens liv matas en in i att en ska passa in i normen.
 
Jag är född med en vagina, därmed är jag kvinna. Jag vill inte ha en penis, jag känner mig inte alltid som en man, därmed är jag inte (enligt samhället) kvalificerad för att ses som en man. Jag räknas inte som trans. Och enligt samhället finns inget mer än man, kvinna, och (om ens det) trans.
 
Vidare får jag även ofta mycket kritik kring detta på grund av det faktum att jag i större delen av mitt liv varit stereotypen av en "girly girl". Alltid älskat rosa. Alltid lekt med barbie. Alltid varit feminin i mitt rörelsesätt. Alltid hängt med tjejerna. Alltid haft nära till känslor. Alltid Alltid ALLTID varit någon att relatera till stereotypiska "tjejiga" saker. För att kunna ens tänka tanken att dessa saker delvis är något som blivit presenterat för mig i hela mitt liv att jag SKA gilla, och delvis inte har ett jävla dugg med vad jag har mellan benen att jag faktiskt gillar, verkar vara helt otänkbart för många.
 
Som någon född med vagina, har jag blivit uppfostrad på ett visst sätt, som jag absolut inte skyller mina föräldrar för utan snarare samhället. Jag har blivit presenterad för rosa, barbies, mitt rörelsesätt, av familj, vänner, reklam, tv, precis allt. Och därmed har det format mig.
 
Det var först för några år sedan, när jag för första gången hörde termen "queer" som könsidentitet, som jag insåg att det fanns något mer till mig än vad andra såg. Det var som om en våg av lättnad sköljde över mig, samtidigt som skräcken för att vara ännu mer annorlunda dök upp. Jag var 17 när jag hörde queer, ett år tidigare hade jag kommit ut med att jag var attraherad av tjejer och det hade varit en process i sig. 
 
Queer fick mig att börja tänka efter. Varför hade jag alltid hatat mitt könsorgan så enormt sedan puberteten? Var det för att det var därifrån mensen kom, för att den var ful, för att den helt enkelt var ett jävla monster? Eller var det för att det inte alltid kändes helt rätt. Att den var en konstant påminnelse om att bara för att den satt där, på mig, betydde det att jag var en KVINNA. Och allt vad samhället tyckte det innebar. Att som kvinna var en:
1. svag. 2. ett objekt. 3. så jävla mycket annat skit.
 
Så länge jag kan minnas har jag önskat att jag var född till en pojke, bara på grund av det enkla faktum att dom attribut som kopplats till "starka" är ofta kopplat till vad som är "manligt".
 
Jag hatade när folk skrek att någon kastade som en tjej, eller det ever so popular uttrycket "är du man eller är du en mus", men ändå så älskade jag att ha klänning. Jag älskade tanken att jag en dag skulle få bröst (gärna lika stora som min mammas som jag, 7 år gammal, tyckte var det häftigaste som fanns.) men hatade att den där saken där nere mellan benen existerade.
 
Och när jag växte upp fortsatte det, jag blev visserligen bekväm med min vaginas existens men när jag började få bröst ville jag skära av dom direkt.
 
En stor del i hur jag vågade utforska den sidan av mig som inte är "tjejen Andréa" var också när jag insåg att jag inte behöver vara snygg, sexig eller rent sagt få bekräftelse från någon. Bara för att jag känner mig som något mer än "tjejen Andréa", något annat, betyder det inte att jag inte är snygg eller sexig, bara det att jag inte behöver få bekräftelse från någon annan än mig själv angående det.
 
Nu för tiden tar sig det uttryck mindre i hat för min kropp och mer att vissa dagar känner jag mig inte helt och hållet bekväm i den kropp jag föddes i. Och då gör jag mitt bästa för att förändra det med kläder och smink. Jag binder mina bröst och sminkar mig på ett sätt som får mitt ansikte att se mer maskulint ut. Och jag skippar att ha på mig någon av mina långa peruker och har istället mitt naturliga, korta hår.
 
Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva angående detta, och det kommer säkert dyka upp fler inlägg kring det, nu när jag... ja, "kommit ut" är väl det rätta begreppet för det hela, för er. Så där på riktigt.
 
Jag förstår att det här fortfarande kommer väcka många frågor och förvirring hos flera av er, men jag vädjar till er, innan ni skriver något och kommenterar, ställ dessa frågor till er själva:
"Har jag läst detta med ett öppet sinne? Har jag försökt se detta från en annan synpunkt? Kan det jag skriver låta negativt och möjligen såra någon?"
 
Ha en trevlig dag finisar.
Stay queer.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Those were the days

Eller njae. kanske inte direkt var allting bra, men jag hade väldigt kul när dom här bilderna togs.
 
Alla är välan ifrån 2009-2010. Någonstans där.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så liten och skör och ingenting hade börjat på riktigt än.
 
Bisous!<3
//Andréa
 
 
 
 
 

Linda Mehrens makeup academy

Idag började jag äntligen min makeup utbildning.

Idag var bara en genomgång av kursplanen, vi presenterade oss för varandra, pratade om mål och FICK ALLT SMINK.

Imorgon börjar vi sminka på riktigt, och går igenom hur en lägger en bas (alltså foundation, concealer och puder).
 
Är så himla nervös, uppspelt och glad över det här.
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Beauty

Har världens vackraste flickvän, om ni inte visste det redan.
 
 
 
 
 
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Purple rain

 
 
Om en vecka börjar jag min utbildning till makeupartist och jag är så taggad och nervös att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Ett år sedan jag pluggade något nu, och då hoppade jag av för att det inte passade mig. Tänk om jag inte är tillräckligt motiverad? Tänk om jag inte klarar det? Men jag vill verkligen det här, och jag har så många planer på vad jag kan göra när jag är färdig.
 
Två månader, 9-15 varje vardag, jag klarar det. Det måste jag göra.
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Autumn

Hösten är här, löven har ändrat färg och mörkret kryper sig inpå.
 
Blir alltid så melankolisk och nere under dom mörka månaderna, men i år ska jag hålla mig uppe.
Ska inte låta mörkret fånga upp mig i sin famn.
 
 
Bisous!<3
//Andréa

Singing in the shower

Dagens makeup:
 
 
 

Och jag älskar fortfarande min snagg, så ovant dock men helt underbart.
 
Bisous!<3
//Andréa

Rakade skallen

Tjenixen bloggen,
 
för circus 1 timma sedan (om ens det) rakade jag av mig allt mitt hår. ALLT. MITT. HÅR.
Och det känns så jävla bra.
 
I hela mitt liv har mitt hår varit extremt viktigt för mig. Från att jag var typ 6 år gammal till att jag var 17 var jag tjejen med det långa blonda prinsesshåret som nådde ända ner till midjan och som alla tyckte var så himla bedårande (förutom en kort period när jag var 15 och klippte det till strax under öronen, för att försöka vara "edgy" men det växte ut jävligt fort). Sedan började jag färga det i all världens färger och genast förvandlades jag till hon som var så "rolig" och "cool" bara pga mina hårfärger.
 
Utöver detta så har mitt hår alltid varit min sköld mot omvärlden, mitt skydd. Jag rodnar lätt, har nästan alltid varit sjukligt osäker och rädd för precis allt, och genast kunde jag dra gardinen av hår över mitt ansikte och om jag mumlade lite extra tyst kändes det som om det var min alldeles egna osynlighetsmantel.
 
Nu är det över med sådana fasoner.
 
Jag har insett så många nya sidor av mig själv det senaste året, och vågar mer och mer för var dag som går stå upp för min könsidentitet, min sexualitet och mina åsikter. Aldrig mer ska jag gömma mig (Även om håret kommer tillbaka).
 
Här är jag.
 
 
Bisous!<3
//Andréa