Släppa taget

 
Jag har alltid haft svårt för att släppa taget. Om saker, människor, händelser, allt.
Häromdagen rensade jag min garderob och insåg att jag hade kvar kläder från när jag gick i 3an. Och nej, nu menar jag inte tredje ring i gymnasiet utan tredje klass. Och även fast jag insåg hur skevt det var hade jag ändå svårt för att slänga dom. Men jag gjorde det tillslut.
 
Jag lever kvar i händelser som hände för år sedan. Plötsligt kan jag vara tillbaka på samma plats, i samma situation, med samma människor, och jag känner samma känslor som då. Fast det endast är i mitt huvud. 
 
Jag gråter fortfarande över relationer som inte höll, även om jag kanske borde vara över det för länge sedan, även om jag faktiskt kanske ÄR över det.  Jag känner fortfarande sorgen, den finns av någon anledning alltid kvar. 

*
 
Folk säger att jag är en känslomänniska, att jag känner FÖR mycket, att det är dags att gå vidare. Det dom inte förstår är att jag GÅR vidare. Det tar tid, men jag gör det. Och även fast jag bryter ihop över något som försvann för år sedan, betyder det inte att jag lever i konstant sorg över det. Det betyder bara att jag har svårt att släppa taget om saker, människor, händelser, känslor, som en gång i tiden betydde allt. Och egentligen, är det så konstigt? Jag har aldrig förstått hur en plötsligt kan radera någon ur sitt minne när personen i fråga en gång var allt för en. Jag förstår inte hur en kan ignorera allt som har hänt och alla känslor en har haft.
 
*
 
Kanske är det därför jag stannat i relationer allt för länge som inte förtjänat mig.
Kanske är det därför jag kämpat tills jag blivit lämnad.
För jag vägrar att släppa taget,
jag vill kämpa.

För den där tröjan jag slängde häromdagen,
var kopplat till en händelse,
en person
en tid
som en gång betydde allt.
 
Bild från gårdagen. 

"Throwback"

 
Ibland skrämmer det mig att se gamla bilder. Jag både vill och vill inte se hur jag såg ut förut. När någon tar fram familjealbumet, eller när facebook ploppar upp med "dina minnen", kan jag inte fly från det. Det är stunder jag vill minnas, men en kropp jag inte orkar se. Plötsligt blir jag påmind om späda armar och lår som två händer lätt kunde greppa. Jag var mycket mindre än jag tänkte att jag var. Jag var mycket smalare än jag såg själv.
 
Plötsligt ser jag varför alla oroade sig. Samtidigt som det gör ont att se för en del av mig önskar fortfarande att jag såg ut så. Att jag fortfarande var så pass smal. Och jag ska vara bättre nu. Jag ÄR bättre nu. Men när jag ser dom bilderna, är det allt för lätt att romantisera. I dom stunderna minns jag inte hur det var att konstant vara sjuk, svimma, känna mig darrig, inte kunna fokusera, tappa hår, och att vara helt isolerad. I dom stunderna minns jag bara hur lätt jag gick, hur enkelt hon kunde lyfta mig, hur högt jag hoppade på balettklasserna. 
- Hur vacker jag kände mig.
 
Men sanningen är den att jag inte kände mig lätt. Varje steg gjorde ont för min kropp orkade inte mer. Hon kunde lyfta mig hur enkelt som helst men när hon kramade mig spetsade mina skulderblad henne. Och jag hoppade kanske högt, men landningen tog alldeles för hårt. 
Och jag kände mig nästintill aldrig vacker. Jag var endast vacker om jag ställde mig på vågen och gade gått ner dom kilon jag önskat om. Större delen av tiden kände jag mig stor, klumpig, ful. 
Och det gjorde mig inte vacker.
 
I jakten på skönhet och perfektion lyckades jag bara göra mig själv ful, utanpå och inuti.
Min hy har aldrig varit sämre än den var då, jag har aldrig sett så trött ut (det är svårt att sova när allt en tänker på är hunger). mitt hår blev tunt (inte bara på grund av att jag blekte det), och om du såg in i mina ögon så var jag inte där. Jag var tom. Ett skal till människa. 
Inuti växte monstret och tog över allt. Jag skrek åt alla som försökte komma nära. 
"Snälla kom inte nära, jag vill inte att du ska se mig så här".
 
Ätstörningar gör en inte vacker. 
Men ändå kan jag i vissa stunder sakna den kropp jag en gång hade.
Fortfarande kan jag drömma om nyckelben, revben och skulderblad som spetsar. 
Och kanske kommer dom drömmarna alltid spöka hos mig,
kanske är det dom spöken som fyllt ihåligheten i mig. 
 
*
 
Och det är det som gör det svårt att se tillbaka. Jag kan inte göra en #throwbackthursday utan att tänka en gång till, ett steg längre. För visst är det en throwback till ett fint minne, men också till en tid jag kämpar med att glömma. Men tro det eller ej, så är jag stolt över den kroppen jag har idag. För dne här kroppen har varit med om så mycket skit, jag har utsatt den för fruktansvärda saker och trots allt det: Fungerar den fortfarande.
Och hur jävla ballt är inte det?
 
 
Image may contain: 1 person
1,5 år sedan.
 
Image may contain: 1 person
2013
 
 No automatic alt text available.
2012

Att be om stöd

 
Även om jag mår generellt mycket bättre än jag gjort tidigare i mitt liv, finns det fortfarande nätter som denna när jag helst av allt vill glömma allt jag någonsin varit med om. När jag skriver blogginlägg efter att precis ha återhämtat mig från en ångestattack. När jag känner mig ensammast i hela jävla världen.
Jag VET att jag inte är ensam, egentligen. Jag har vänner och partners och familj som bryr sig om mig.
Mitt problem är att varje gång jag mår så här, känner jag mig jobbig om jag skulle nå ut till någon.
För vad kan dom göra? Säga att "det går snart över" eller "tänk på något annat" eller varför inte den klassiska "men stackare, vad jobbigt". För mig hjälper inget av det. Det enda som funkar är om du är här, och om jag är bekväm nog med dig, och jag får gråta mot ditt bröst och snora ner din axel typ. 
 
Men jag ber aldrig någon komma, för det är kväll, det är sent, och jag vill inte vara jobbig.
 
Det är som att jag någonstans i hjärnan tycker att folk bara ska veta att just nu mår jag skit. Jag kräver en telepati som inte är möjlig, men det vore så skönt om dom bara kände på sig att allt inte står rätt till med mig.
 
*

Det svåra är också att jag inte alltid har en "anledning" till min ångest. När folk frågar vad som är fel har jag oftast inget svar utöver att hela min kropp skriker efter någonting. Jag tror att jag bara känner mig ensam, och att det är min rädsla för att inte vara omtyckt som spökar. För varför skulle någon tycka om mig egentligen? Jag är irriterande som fan bara när jag nu nämner att jag inte tror att någon gillar mig.
Vem gillar någon som konstant behöver bekräftelse? 
 
*

Så istället för att nå ut till någon ikväll och be om stöd, skriver jag ett onödigt blogginlägg.
 
Vem är jag ens.