Att förlora någon

 
Ibland underhåller jag mig med att läsa igenom mina egna gamla inlägg här på bloggen. Det är fascinerande att läsa vad en har tänkt om saker och ting och jag älskar att se gamla minnen (även om jag då och då cringear över vissa stavfel som kommit fram i skrivandets hetta). Dock märker jag allt för ofta hur det låter som att jag verkar tro mig vara allvetande. Som om jag har en bild av mig själv som ett vist orakel som ska dela med mig av all min visdom till er. "Titta här, allt jag varit med om, alla djupa tankar jag tänker, se, läs, förundras, lär er av mina lärdomar".  Jag verkar så säker på så många saker som jag absolut inte är säker på. Och visst kan till och med jag erkänna att jag är rätt klok ibland, men jag har inte alla svaren. 
Och att förlora någon som står en nära, är något jag inte har ett svar på hur en hanterar. 
 
*
 
Om bara några minuter har det gått 10 år sedan någon jag stod nära försvann.
Mer än så orkar jag inte skriva ut om det, men det är en händelse som har påverkat mig långt in i mina tonår och mitt vuxna liv. Det har gått 10 år och ändå så är den 23 mars fortfarande ett helvetesdatum. Ändå kan jag inte somna i natt. Jag vrider och vänder på mig och tänker på allt som har varit, allt som kunde ha skett. 
Tiden läker alla sår - jovisst, till viss del. Men många saker ligger fortfarande och gnager i mig.
 
Jag minns fortfarande henoms röst, alla meddelanden mitt i natten, alla dikter,
jag minns fortfarande vår vänskap. 
Även om vi var så unga,
även om det var så länge sedan.
 
*
 
Och kanske är jag bara överkänslig, jag har ju trots allt diagnoser som gör en del med humöret, men är det fel?
Får inte jag sörja bara för att jag fortfarande känner smärtan som om det var igår?
Bara för att jag i vissa fall aldrig verkar kunna gå vidare?
 
*
 
Jag har inte alla svar på alla frågor. Och jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. 
Kanske har det inte med att någon kommer läsa det att göra,
kanske har det mer med att jag behövde skriva det.
För jag är så förvirrad av allt det här.
Och hen var allt en gång i tiden.
Och nu är hen ingenting.
 
 

Kär "på riktigt"

 
Jag har varit kär i 7 personer under mina snart 24 år. Beroende på vem du är så höjer du inte ens på ett ögonbryn åt det, eller så tycker du att det är mycket. Jag möter rätt ofta det sistnämnda. Folk ser att vara kär som det största i hela världen, och enligt många blir en inte det "på riktigt" mer än gång. 
Jag vill ifrågasätta det där "på riktigt" i det här inlägget. För vad är det som gör att kärlek är "på riktigt", vad är det som gör att flera personer ifrågasätter att jag varit kär "på riktigt" så många gånger? Och därmed ifrågasätter varje gång jag är kär, om det verkligen är "på riktigt"?
 
*
 
När jag var 7 år gammal kände jag för första gången den känsla jag förknippar med att vara kär. Det var i min dåvarande bästa vän, och jag tyckte hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Räknas inte det bara för att jag var så ung, eller för att det inte var besvarat?
 
Därefter blev jag inte kär förräns jag var 16 igen, och det är den kärleken jag brukar kalla för min "första" kärlek. Även om jag varit kär som barn. För den här kärleken var annorlunda, det var första gången mitt hjärta stannade när jag såg på någon. Jag kunde knappt andas i hennes närhet, och det var elektriskt när vi rörde vid varandra.
 
All kärlek är annorlunda, men det betyder inte att någon är mindre "på riktigt" för den sakens skull.
Det finns vissa jag har varit mer kär i, andra mindre, och varje kärlek är olik från den andra, eftersom personen i fråga är en annan, och eftersom jag utvecklats efter varje person.
 
*
 
Jag har heller aldrig förstått varför folk är svartsjuka på sina partners eller kärlekars ex. Förstår ni inte hur jäkla tacksamma ni ska vara för att dom har ex? Gudinnan vet iaf hur sjukt mycket bättre jag har blivit på att hantera relationer och kärlek och allt därtill på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag skulle inte vilja att personerna jag träffar nu, dejtade den jag var innan min första relation. Jag tror faktiskt inte dom skulle vilja dejta den personen heller. 
 
*
 
Så helt ärligt, min förmåga att bli kär i flera personer, samtidigt, separat, flera gånger om, är något jag faktiskt är rätt stolt över. Inget illa menat mot folk som bara blir kära en gång, det är absolut inte meningen med det här inlägget. Jag vill mer påpeka att det faktiskt inte är något konstigt eller mindre speciellt när jag blir kär. 
Det är precis lika underbart och extraordinärt varje gång,
och jag vägrar låta någon trycka ner mig för det.
 
Jag har så mycket kärlek i min kropp, och jag älskar att jag kan dela den med så många människor. 
 
 
 
 

Försöker att förlåta

 
 
Ibland tror jag att jag är en magnet för dåliga personer. Eller, personerna i sig kanske egentligen inte är dåliga, men i kombination med mig - visas inte deras bästa sidor. 
 
Ända sedan jag var barn har jag på något vis lyckats dra till mig starka, passionerade, manipulerande, osäkra, energikrävande personer. Vänskap, kollegor, kärlek, det spelar ingen roll. Jag dras till folk som verkar vara sig själva ända ut i fingerspetsarna, som aldrig backar, som alltid står rakryggade, som är så självklara. Vilket låter väldigt positivt, problemet är bara att i allt för många fall har dessa människor utnyttjat det osäkra i mig. Jag har blivit deras personliga cheerleader, alltid där för att stötta och lyfta upp, men i samma veva har dom tagit all energi ifrån mig. 
 
*
 
Jag tycker vi pratar för lite om psykisk misshandel. Det kan vara allt från mobbning av en grupp personer, till mellan partners. 
 
När jag var 17 år inledde jag en relation med en person som sakta men säkert började kontrollera hela mitt liv. 
Utifrån sett verkade hen underbar, jag föll som en sten för henom, och hela min familj och vänskapskrets föll med mig. Det började smått, lite svartsjuka här och där. I början tyckte jag det var romantiskt, för precis som alla andra har jag lärt mig att tro att svartsjuka är lika med kärlek. När hen frös ut mig en hel natt för att jag under kvällen hade hälsat på ett ex, normaliserade jag det. Men det gick snabbt från svartsjuka gällande ex, till svartsjuka när jag pratade med min familj eller mina vänner. 
 
Efter svartsjukan kom förminskandet. Hen såg mig inte längre som en person utan mer som en trofé. 
"Jag är hjärnan och du är utseendet" - blev en mening som än idag fortfarande kan eka i mitt huvud. Den har suttit så hårt hos mig, att jag än idag har sjukt svårt för att förstå att jag är intelligent. Att jag är värd något mer än mitt utseende. Jag skulle alltid vara vacker, men vacker enligt henoms stil (inte fick jag sticka ut för mycket, då skulle ju hen skämmas), och inte heller för vacker - för då kom svartsjukan tillbaka. Det bröt ner mig. Sakta men säkert förstod jag att det enda sättet jag skulle få behålla den här personen i mitt liv var om jag fortsatte vara vacker. Dessutom var jag grovt ätstörd vid det här laget - vilket inte direkt blev bättre så att säga.
 
Ett annat problem var att jag vid den åldern var rätt aktiv på nätet (ännu mer än idag), och hade en hel del följare som älskade vår relation. Sakta men säkert började andras åsikter betyda mer än mina egna. Överallt såg jag kommentarer om hur vi var det perfekta paret, för det dom såg var dom videor jag spenderat timmar på att redigera. Dom såg inte dom nedlåtande skämten och min emellanåt döda blick. Dom såg bara skratten, kyssarna, hens varma blickar. För dom var varma, jag kan absolut inte ljuga om det. Hen var ingen känslokall fruktansvärd person. Jag tror mycket väl att hen var kär i mig, men saknade förmågan att uttrycka det på rätt sätt. Men blickarna kunde också vara kalla. Blickarna kunde vara besvikna, en vänd rygg i samma säng, en djup suck som vägrade berätta vad som var fel. 
 
Varje gång vi grälade, blev det på något vis mitt fel. Och om jag mot förmodan lyckades få henom att förstå att hen gjort fel, slutade det med tårar och att JAG var den som tröstade, inte den som tröstades. 
 
Men vi var ju det perfekta paret utifrån, min familj, mina vänner, kompletta främlingar:
Älskade oss.
 
*
 
Så varför stannade jag? Varför lät jag mig själv bli behandlad på det sättet? Varför lät jag det pågå så länge?
Det hände ju så mycket skit? (mycket mer än vad jag någonsin tror jag kommer kunna yttra)
- Tro det eller ej, men jag älskade hen. Hen var hela min värld. Och ju mer hen isolerade mig, desto större blev relationens värld. Den var allt jag hade, och jag trodde på riktigt att om den försvann - skulle jag inte ha något kvar. 
 
*
 
Jag jobbar fortfarande på dom delar som hen stal från mig. Och det är inte heller den enda destruktiva relation jag har haft, så jag har väl en hel del att jobba på egentligen. Jag hatar inte mina tidigare, destruktiva, partners. Visst kan även jag sitta och skrika ut min ilska och sorg över hur andra behandlat mig, men jag tror inte på hat. Hat skadar inte dom, det skadar bara mig. 
 
Jag vill inte vara en klyschée, men dom starka utnyttjar dom svaga. Men jag är inte svag, jag var inte svag då heller, styrka borde inte mätas i vem som hörs/syns bäst, vem som tar mest plats, vem som springer snabbast. Det borde mätas i omtanke. Det borde mätas i känslighet. Det borde mätas i förmågan att se sitt eget värde. 
 
Styrka är känslighet. Styrka är osäkerhet. Styrka är medmänsklighet. Styrka är att inse sina brister.
Styrka är att förlåta, men inte glömma.