Ha tålamod med mig

 
Det här inlägget är till alla runtomkring mig som undrar varför jag beter mig på vissa sätt, 
och kanske framförallt till dom som haft, har, eller kommer att ha, en romantisk relation till mig. 
 

*
 
När du varit i en relation där du blivit manipulerad och psykist misshandlad,
blir alla relationer som kommer därefter komplicerade. Inte för att personerna i fråga är dåliga för en som den tidigare varit, utan just för att det sätter sådana spår på ens själ och sätt att vara - för resten av livet.
 
Jag är alltid orolig för att göra misstag, för att göra någon upprörd eller helt enkelt vara fel.
Det kan vara allt ifrån att jag oroar mig för att min partner kommer tycka min tröja är opassande till att om vi inte pratat på en dag så bara vet jag att hen är arg på mig. 
 
Och här skulle en kanske kunna debatera för att det snarare är jag som är osäker, och tro mig jag är den första att erkänna att jag är det, men just dom här sakerna är på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag har varit med om folk som kastat en endaste blick på mig, efter att jag fixat mig i timmar, och därefter uttryckt att jag inte kan se ut så pga olika anledningar (läs: inte tillräckligt fint, för fint, för likt det hen har på sig, för urringat, för sexigt, inte tillräckligt sexigt, för uppmärksamhetsväckande osvosv). Det finns dom som har brusat upp för knappt någonting och därefter hotat med att lämna mig, och därmed satt mig i en sits där jag desperat försökt vinna tillbaka deras kärlek. För när en är tillsammans med någon som isolerar en totalt från omvärlden, som maniskt kräver ens uppmärksamhet och som samtidigt både mobbar en och lyfter upp en, hamnar en i en enorm beroendesituation. Partnern i fråga blir hela ens värld, och om en förlorar hen; har en ingenting kvar.
 
*
 
På grund av allt detta, är jag fortfarande rädd för att göra fel med min nuvarande partner och dom jag träffar.
Jag ber om ursäkt konstant fast jag kanske inte ens behöver det, jag är livrädd för att göra någon besviken. För tänk om dom då hotar med att lämna? För vem fan skulle tycka om mig egentligen?
 
Det här gör även att jag rycker till så fort någon rör mig utan förvarning, jag är fortfarande på helspänn. Jag läser fortfarande av alla situationer jag är i. Är alltid redo för flykt.
 
*
 
När någon har kritiserat dig så in i det sista, hotat med att lämna för småsaker, eller brusat upp för ingenting för att därefter vara helt otröstlig - skapar det sår. Och jag antar att det enda jag vill med det här inlägget; är att be om förståelse. För jag är långt ifrån den enda som varit med om detta. Vi är många, och vi är jävligt mycket starkare på grund av det- men fortfarande sköra.

Så var försiktig med mitt hjärta, det försöker fortfarande läka.
Och ha tålamod med mig.

Jag är inte din docka - jag gör inte allt du vill längre.

 
Allt för länge har jag låtit folk trampa på och utnyttja mig. Det finns en del människor här i världen jag av någon anledning tyckt mig kunna förlåta för vad som helst, och göra ALLT för, bara dom ber om det. 
Det är så jävla skevt.
Människor som behandlar mig illa med jämna mellanrum, och jag gör dom tjänster? 
Allt för att jag på något vis fortfarande vill ha deras uppmärksamhet och bekräftelse, deras acceptans. 
 
*
 
Jag tror väldigt starkt på att en ska vara så snäll som möjligt mot folk, jag tror inte på hat eller att bråk över småsaker löser någonting. Tror mer på att vända andra kinden till, försök att inte ta åt dig, gå vidare.
(är dock sämst på den där gå vidare-delen). Men ibland orkar jag inte.
Hur fan tänker folk ibland? Hur kan en konstant be folk om saker när en inte själv gör något tillbaka?
Hur kan en bara FÖRVÄNTA sig att jag ska göra allt en ber om bara för att. 
 
Kan folk bara sluta utnyttja min filosofi om vänlighet, 
ni får mig att vilja sluta tro på det,
ni gör mig bitter för fan.
 
Kommer åldras i förtid pga det här.
 
quote, grunge, and indie-bild
 
Bisous!<3
/Andréa

Impopulär åsikt: Att bli nästintill avgudad är extremt jobbigt.

 
*
 
Låt mig förklara vad jag menar innan ni sätter kaffet i halsen och tycker att jag sätter mig på allt för höga hästar. Jag tror att vi alla romantiserar våra relationer mer eller mindre, särskilt dom som involverar kärlek. Vem har inte beskrivit sitt/sina kärleksobjekt som om dom vore solen liksom? Det är inte den typen av beundran jag pratar om, den jag vill diskutera är den som nästan blir en typ av besatthet. Helt plötsligt är en personens drog och DET är problematiskt.
 
*
 
Så nu när vi har hanterat den lilla förklaringen ska vi ta nästa stycke som någon kränkt person där ute kommer ta illa vid för. Jag har dom senaste åren börjat förstå att jag är en rätt lätt person att få intresse av. Kalla det skryt eller vad du än vill men det är sanningen. Jag är hyfsat stereotypiskt attraktiv, ganska charmig när jag vill, extremt nördig men älskar samtidigt att festa, och det finns få saker som jag tycker om mer än midnattspromenader och djupa samtal. Jag kan for real lyssna på dig prata i timmar utan att bli uttråkad. Inget av det här är egentligen några särskilda kvalitéer, det stämmer väl in på var och varannan person, men jag har en sak till som har en tendens att få folk (främst män) att romantisera mig till skyarna: Jag har psykiska problem. Och av någon jäkla anledning tycker vårt samhälle att det är extremt romantiskt.
 
Jag säger främst män, för att jag aldrig varit med om att en kvinna blir på det här sättet. Det här är bara baserat på mina egna erfarenheter, har ingen aning om hur andras ser ut, om någon som läser detta känner igen att en kvinna betett sig så mot dom: Släng iväg en kommentar vettja.
 
*
 
Okej, så vad menar jag med "att bli nästintill avgudad"? Är det någon som byggt ett altare i mitt namn och tillber mig varje dag? Nej, inte riktigt. Min erfarenhet av det är ett ganska enkelt scenario till en början. Två människor möts, finner någon typ av intresse för varandra men därefter går det utför. Jag menar utför på det sättet att plötsligt kan jag inte göra något fel, för allt jag gör är magiskt, och plötsligt har personen i fråga målat upp en bild av hur jag är. En bild som väldigt sällan stämmer ens 50% och som jag definitivt inte kan leva upp till. 
 
När någon gör vad du än säger, när du än säger det och hur idiotiskt det än är - det är då du märker hur du är som människa. Det är då du behöver ta ett steg tillbaka, analysera situationen och makten du har. 
Jag har märkt att jag inte kan hantera det. Jag blir irriterad och frustrerad och världens bitch. Jag klarar inte av att du gör allt jag vill, vilket låter hårt och elakt men anledningen till det är för att jag inte gillar vem jag blir. 
Makt, av olika slag, är svårt att motstå. Och det kan allt för lätt bli att en utnyttjar personen som avgudar en. 
Dock det en inte ska glömma är att personen som avgudar, också utnyttjar en tillbaka. 
 
Dom män jag har träffat som betett sig så här, har ofta gillat tanken på att jag behöver dom. Dom gillar att jag har psykiska problem som gör mig sårbar, paranoid, överkänslig, för då får dom rida in som en riddare och rädda mig. Och därmed ses som en ännu bättre människa, för inte bara beundrar dom mig i mängder utan dom "räddar" mig också. Ställer alltid upp, finns alltid där, men frågan är: 
Beundrar du och ställer upp för min del, eller för din egen?
Är det du som vill känna dig snäll, med din "drömkvinna" på din arm, eller vill du genuint finnas där för mig?
 
*
 
Jag märker på två sekunder när någon kommer för nära. När dom har drömt ihop en version av mig som inte finns. Hittills har jag inte nämnt egentliga "jobbiga" situationer, dom uppstår när drömmen av mig börjar bli verklighet: Ju mer dom lär känna mig, och ju mer dom förstår att jag inte kan leva upp till det dom romantiserat desto mer krävande blir dom. Och kvävande. En kunde ju tro att en skulle dragit när det visade sig att jag inte var vad dom förväntat sig, men icke. Istället blir det mer och mer intensivt. Om jag inte kan ses en dag får jag hundvalpsögon efter mig i två veckor, paranoian väcks om att jag ska lämna, och svartsjukan dyker upp. Det är nu besattheten växt fram. "Jag älskar dig" dyker upp efter att vi bara känt varandra i en månad och nära därpå kommer "Jag kan inte leva utan dig". Plötsligt har jag på något vis blivit den här personens missbruk, och jag säger missbruk för i dom här situationerna visar jag mig sällan från min bästa sida. Det sätter en press på mig att vara någon jag inte är, för dom känner mig inte egentligen utan bara bilden av mig, och det får mig att bli ansvarig för någon annans lycka och liv.
 
*
 
Så kan vi sluta sätta extrema förväntningar på folk vi knappt känner, kan vi sluta tro att dom är något när vi har noll koll på vilka dom är?