Rutin

 
I natt kunde jag inte sova. Antagligen mest på grund av att jag spenderade större delen av dagen med att just sova eftersom jag var bakfull. Men oavsett vad så låg jag sömnlös i natt och kunde jag inte sluta tänka på min kropp, på hur den har sett ut, på hur den ser ut nu. Jag vet inte var tankarna kom ifrån men nu var dom plötsligt där och då kunde jag inte få bort dom. Istället började jag göra situps, visserligen i sängen så vem vet hur effektivt det var, men sanningen är att det handlar inte om effektivitet. Det jobbiga ligger i att jag i som ett rus gjorde 150 situps i natt, och att när jag var klar kände jag mig äntligen s-m-a-l. En känsla som jag inte borde vilja känna. 
För den är beroendeframkallande och startade igång något inom mig. Därefter kom ångesten. Ångesten över att jag ska vara frisk, att jag vet bättre, ångesten över att jag vill verkligen vara klar med det här.
Men jag blir nog aldrig helt klart med det.
Jag har gjort slut med min ätstörning men precis som ett ex kan jag ibland sakna stunderna vi hade ihop.
 
Till slut gick jag upp, hämtade den veganska Ben&Jerry's jag hade i frysen och hetsåt alltihop på en gång. Vilket resulterade i magont resten av natten = ingen sömn då heller.
 
*
 
Jag går igenom någon typ av ångestfas just nu. Den är lugnare än vad jag är van vid, det är som att jag går på rutin bara. Jag känner inget särskilt för något/någon. Allt bara är. Det flyter på. 
Men jag saknar den där gnistan som får rutinen att vara uthärdlig.
 
*
 
På vägen hem från jobbet, på tuben, sprang jag in i en av dom yngre tjejerna som var på kliniken samtidigt som mig. Jag var så himla glad att se henne igen. Hon lever, hon ser frisk och fräsch ut, hon log och pratade om hur det varit att börja gymnasiet. Jag kan inte ens förstå att hon blivit så vuxen på bara ett år.
 
Jag ville att hon skulle se mig som jag såg henne:
Stark, frisk, glad, vid liv.
 
Men jag kunde knappt trycka fram ett leende, även om min kropp brast av lycka av att se hennes leende.
 
*
 
Jag tror jag behöver en paus. Men kan en verkligen ha ett sådant liv där en då och då behöver paus - från jobb/vänner/familj? Jag kan inte leva ständigt på flykt.
Någonstans måste jag stanna upp,
bli bekväm i rutin,
hitta livet i rutin.
 

Var fan är syskonskapet som överskrider alla communityn?

 
I och med att 8 mars precis passerat är ni nog alla trötta på inlägg om just 8 mars och allt det står för. Och det borde ni vara, men mest för att en dag som 8 mars ens behöver finnas. Var trötta på världen vi lever i och orättvisorna som existerar. 
 
*
 
Anyways, 8 mars hände, och jag spenderade dagen med att jobba i en hyfsat tom butik vilket gör att tankarna lätt flyger iväg. Jag tänkte på alla dom gånger jag blivit utsatt för något, trakasserier, hot, sexism, homofobi, bifobi, på allmäna platser och ingen har gjort något. Som för bara några månader sedan, faktiskt dygnet innan #metoo startades, när några grabbar omringade och tafsade på mig på tuben en sen natt och ingen i vagnen hjälpte mig. Trots att jag upprepade gånger sa nej och skrek på dom. Trots att jag såg rakt in i en annan kvinnas ögon medans jag bad dom att sluta. Trots att det gick förbi en man och stirrade på händelsen, men fortsatte att gå.
 
Jag tänkte på alla gånger som jag och någon av mina partners hamnat i gräl med okända män för att dom sexualiserat vår relation. Som när jag och ett ex stod på t-centralen och två män i 50års åldern frågade om vi var tillsammans, och när vårt svar var "ja" kom frågan "får vi följa med er hem då? höhö"
Eller som när jag och en annan partner var tvugna att springa ifrån ett grabbgäng som skrek att dom skulle "våldta lebbarna". Eller den gången en bekant spottade på mig när jag sa att jag var bisexuell, rätt i ansiktet och mina så kallade vänner stod bredvid och lät det ske.
 
Jag tänkte på hur hemsk världen är, på att det bara varit svennebanan pojkar med blont hår och blåa ögon som trakasserat mig, på hur Sverige ses som ett land utan homofobi eller sexism, ett land att se upp till. 
 
Jag tänkte på hur ingen stått upp för mig i dom stunderna, på hur den enda gången någon hjälpt mig var det en annan queer person, och på hur jag aldrig har eller skulle låta sådana händelser gå mig förbi.
 
*
 
Är det för att jag är queer och kvinna som gör att jag inte backar när jag ser någon som behöver hjälp? Och varför i helvete ska det behöva vara så? Är det för att jag allt för många gånger själv varit utsatt att jag aldrig skulle drömma om att inte hjälpa någon i nöd? Varför? Varför? Varför?
 
Handlar det om rädsla? För att själv bli utsatt? Men var ligger då medmänskligheten? Vi som människor pratar gärna ofta och högt om hur goda vi är, men utan viljan att hjälpa andra, utan att tänka sig att sätta sig själv i risk, skulle jag inte skandera det så högt. Du behöver inte gå emellan, eller slåss eller bli fysisk på andra sätt. Om du är rädd för att ens säga något, ring polisen och filma händelsen för bevis. Starta en livestream och dela på twitter om du känner att du av någon outgrundlig anledning inte kan ringa, så andra kan se och hjälpa till. 
Vi har så extremt många olika möjligheter och medel i och med sociala medier och internet, så ursäkten att en "inte vågar" är inte godtaglig idag.
 
Jag är trött, så jävla trött på att behöva skrika högst och slåss själv. På att inte känna att jag kan lita på att ingen vågar trakassera mig eftersom "jag är på allmän plats, andra är här och ser" för uppenbarligen hjälper inte det. Jag är förbannad på att min mamma betalar taxi åt mig hem (om jag inte har råd) efter klockan 1 på natten så jag inte ska behöva ta tuben och riskera att råka ut för ännu ett sexuellt övergrepp.
 
Vad hände med att bry sig om andra? Med civilkurage?
Var fan är syskonskapet som överskrider alla communityn?