Rutin

 
I natt kunde jag inte sova. Antagligen mest på grund av att jag spenderade större delen av dagen med att just sova eftersom jag var bakfull. Men oavsett vad så låg jag sömnlös i natt och kunde jag inte sluta tänka på min kropp, på hur den har sett ut, på hur den ser ut nu. Jag vet inte var tankarna kom ifrån men nu var dom plötsligt där och då kunde jag inte få bort dom. Istället började jag göra situps, visserligen i sängen så vem vet hur effektivt det var, men sanningen är att det handlar inte om effektivitet. Det jobbiga ligger i att jag i som ett rus gjorde 150 situps i natt, och att när jag var klar kände jag mig äntligen s-m-a-l. En känsla som jag inte borde vilja känna. 
För den är beroendeframkallande och startade igång något inom mig. Därefter kom ångesten. Ångesten över att jag ska vara frisk, att jag vet bättre, ångesten över att jag vill verkligen vara klar med det här.
Men jag blir nog aldrig helt klart med det.
Jag har gjort slut med min ätstörning men precis som ett ex kan jag ibland sakna stunderna vi hade ihop.
 
Till slut gick jag upp, hämtade den veganska Ben&Jerry's jag hade i frysen och hetsåt alltihop på en gång. Vilket resulterade i magont resten av natten = ingen sömn då heller.
 
*
 
Jag går igenom någon typ av ångestfas just nu. Den är lugnare än vad jag är van vid, det är som att jag går på rutin bara. Jag känner inget särskilt för något/någon. Allt bara är. Det flyter på. 
Men jag saknar den där gnistan som får rutinen att vara uthärdlig.
 
*
 
På vägen hem från jobbet, på tuben, sprang jag in i en av dom yngre tjejerna som var på kliniken samtidigt som mig. Jag var så himla glad att se henne igen. Hon lever, hon ser frisk och fräsch ut, hon log och pratade om hur det varit att börja gymnasiet. Jag kan inte ens förstå att hon blivit så vuxen på bara ett år.
 
Jag ville att hon skulle se mig som jag såg henne:
Stark, frisk, glad, vid liv.
 
Men jag kunde knappt trycka fram ett leende, även om min kropp brast av lycka av att se hennes leende.
 
*
 
Jag tror jag behöver en paus. Men kan en verkligen ha ett sådant liv där en då och då behöver paus - från jobb/vänner/familj? Jag kan inte leva ständigt på flykt.
Någonstans måste jag stanna upp,
bli bekväm i rutin,
hitta livet i rutin.
 

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

2 Lisa:

Jag vet inte om du kommer ihåg mig, eller den jag som var på kliniken samtidigt som dig, ett tag i alla fall, tills jag inte fick vara kvar. Jag brukar kika in här av och till för att finna ett slags lugn i ditt skrivande, i din ärlighet. Jag förstår dig precis i vartenda ord i det här inlägget, det är så sant, och kanske att relationen alltid kommer finnas kvar, så brukar jag också känna av och till - även fast det får minimalt med utrymme!! Kanske är det heller inte något negativt, eftersom det är en del av en, fastän det inte är aktivt längre? Kanske att det är en reminder som gör en lite snällare, lite mer medkännande, empatisk, vänlig, öppen, varmhjärtad, kanske att det är tecken på erfarenhet som kan göra en till en bättre människa i en själv och en bättre medmänniska för andra. Kanske kan det vara bra, om du, å jag, å alla andra som känner sådär, låter det vara bra, och har full respekt för vår egen integritet så att det aldrig får komma för nära. Det är i alla fall coolt att vara frisk, och du vet ju det med! En dag kommer jag vara den som möter dig någonstans och ser dig skina av allt som du beskrev ovan, stark, frisk, glad och vid liv, det är jag säker på! Tills dess, take care (hoppas glassen var god ;-)) Kramis

Svar: Nejmen nu är jag på väg att börja gråta. Hej, vad fint att du kommenterar. Har tänkt så mycket på hur det skulle kännas om någon från min tid på kliniken såg det jag skrev, och varit nervös för att trigga någon. Att du istället känner igen dig och kan finna lugn i mina texter gör mig så lycklig. Du har nog helt rätt i att se dig som en påminnelse och att låta det vara på armlängs avstånd. Frisk är det bästa en an vara, det är bara viktigt att komma ihåg det i dom mörka stunderna. Jag hoppas vi springer på varandra någon dag! Massvis med kramar. <3
Andréa

Kommentera här: