In the end I only have myself to blame

 
couple art
black and white Superthumb
 
För jag borde veta bättre vid det här laget, jag vet bättre, men jag är inte redo att släppa.
Jag vill inte gå vidare. Även fast jag borde, även fast det vore för mitt eget bästa.
 
Jag vill bara stanna upp i det här, en timma, en minut, en sekund
till.
 

Tillit

 
Igår snackade jag i telefon med en av mina bästa vänner om tillit och relationer och att våga.
Hon sa något jag alltid har svårt att bemöta och som inspirerade det här inlägget.
Hon sa att det inte är konstigt att jag har svårt att lita på folk med tanke på allt jag gått igenom, hon sa att sakerna jag behövt utstå är sådant som dom flesta inte ens kan tänka sig. Och idag under ett seriöst samtal fick jag höra samma sak, personen i fråga var snarare imponerad av att jag överhuvudtaget hade någon tillit kvar.
 
Innan förra året, 2017, hade jag aldrig på riktigt reflekterat över det. Att andra inte behövt gå igenom mycket av det som har hänt mig. Jag har dels tagit för givet väldigt mycket att människor bara ska veta och förstå varför jag är som jag är, men sanningen är att det är omöjligt för någon annan att greppa allt en annan människa varit med om. 
När det gäller psykisk, fysisk och sexuell misshandel kan en person som inte varit med om det förstå till fullo dom spåren som finns kvar och nog alltid kommer göra det. Jag har en tendens att förminska det jag varit med om, för att jag tror att "det är väl inget egentligen, andra har varit med om värre saker" - men en kan inte jämföra smärta. Och för att vara helt ärlig, som min vän igår påminde mig om, det är inga små skrapsår jag har. 
 
Jag tror att det är mitt sätt att överleva, min största försvarsmekanism, att inte erkänna hur illa det har varit. För då slipper jag tänka på det så mycket. Jag behöver inte försvinna i ett svart hål av ångest om jag tonar ner smärtan.
Men det förstör för mig i slutändan. För när vi inte vågar minnas vårt förflutna, våra erfarenheter och det som skapat oss, då förminskar vi våra upplevelser för andra. Om jag exempelvis hamnar i en sexuell situation och inte har berättat för den andra parten att jag har varit med om sexuella utnyttjanden eller om jag har berättat men kanske ryckt på axlarna och sagt "det är i det förflutna", kan det bli absolut kaos om jag plötsligt får panik. För dels vet inte den andra personen varför jag blir som jag blir och dels kan jag då inte få det stöd jag behöver.
Det förstör relationer med kärlek och vänner, för hur ska dom förstå mig om jag konstant målar upp en stark fasad? Det gör även att en hel del skit kommer fram när jag druckit ett glas eller två för mycket, och ärligt hur många gånger ska mina stackars vänner behöva orka med att lyssna på min fyllesorg?
 
*
 
Jag har sagt det här förut, men jag har någon typ av "prinsess-anda" i mig. Som prinsessorna från Disneys sagor, det är ju trots allt det jag är uppvuxen med. Jag tror så starkt på kärleken, att hoppet aldrig får ta slut, och att alla är goda i grunden, ingen föds ond. Och en kan diskutera hur positivt det egentligen är, för kravet på perfektion i det är enormt, men när det gäller tillit har det gett mig mycket. För på grund av det har jag tro, och hopp om människor. Att ingen egentligen vill andra illa.
Och det gör att jag fortfarande litar på andra. om än har svårt för det. 
 
theme, quotes, and rose-bild
Bild från weheartit.com
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Kär i kärleken

 
Jag har alltid varit kär i kärleken. Och det är nog en av anledningarna till att jag är polyamorös.
Det finns ingen känsla jag avgudar mer än kärlek. Jag avgudar fjärilarna i magen, dom långa konversationerna, att dansa tryckare utan musik mitt på gatan, känslan av någons fingrar som dras genom mitt hår, eller när jag ser in i någons ögon och jag bara vet att vi båda känner att vi hör ihop. Det är fantastiskt. Helt jävla magiskt, och jag tror att många faktiskt underskattar den känslan. Hur konstigt det än låter med tanke på att det enda vår värld verkar kunna skapa är låtar, filmer, böcker om kärlek. Men jag tror faktiskt att många underskattar det. 
Själva fenomenet i sig, hur magiskt (ja magiskt, det finns inget bättre ord för det) det är att vi har förmågan att hitta en annan människa, se på dom och känna allt på en gång. Oavsett om det går bra eller dåligt i slutändan.
 
Mitt kärleksliv har varit rätt kaotiskt ända sedan det startade, och inte blev det lättare när jag började leva flersamt.
Och jag må vara bitter allt för ofta, men min tro och mitt hopp för kärleken har aldrig tagit slut. Kärlek finns verkligen överallt runtomkring oss. Bara vi är villiga att se den. 
 
*
 
Det enda problematiska med att vara kär i kärleken är när en inte har någon kärlek i sitt liv.
För det får mig att känna mig ensam, vilket är en konstig känsla men sann. Och visst, jag dejtar och har absolut människor jag tycker väldigt mycket om, men jag har blivit nästintill beroende av att ha någon nära 24/7. Helt ärligt, jag har varit singel i snart 6 månader och det är den längsta perioden för mig sedan jag var 16. Hur sjukt är inte det?
 
Ibland tror jag att jag dessutom tvingar fram känslor för att jag så gärna vill känna fjärilarna. Och det är varken bra mot mig eller snällt gentemot andra. 
 
På grund av det har jag tagit det rätt lugnt med kärlek sedan jag blev singel, och jag planerar att fortsätta med det, men jag tror jag är redo för kärlek igen. Om den kommer så kommer den. Jag tänker inte forcera något nu.
Jag  vill bli kär på det där sättet en blev när en var 16. När det kändes som liv eller död. När bara att snudda vid någons axel kunde få mig att nästan kräkas av nervositet.  
 
 
Så come at me boys and girls and everything in between. 
Flersamhet någon?