Torsdagsfunderingar

Något jag får höra praktiskt taget varje dag, i en rätt trött och taskig ton, är:
"Du ska alltid vara så jäääävla provocerande!" och för varje gång jag får höra detta frågar jag mig själv:
"Är det verkligen så illa att jag står upp för vad jag tror på och inte backar?". 
 
Svaret är: Nej, det är det inte. Det som är jävligt illa, är att någon som står för sina åsikter och kampen för lika rättigheter för alla och vägrar låta kommentarer som går emot det slippa förbi, blir sedd som en bitter feministfitta utan humor. Sedan kan en då även ta upp varför "feministfitta" skulle vara något negativt, senast jag kollade är feminism och fittor något ganska så, väldigt, fint.
 
Menmen, Rom byggdes inte på en dag, en kan inte förändra hela samhället och alla dess invånare helt ensam på kort tid. Men det en kan göra är att fortsätta "provocera" och försöka öppna upp folks sinnen.
 
Over and out.
 
 
Bisous!<3
//Andréa
 
 

DÖD ÅT SEXISMEN

Har haft en helt fantastisk helg, om vi bortser från en liten (jävligt stor) detalj, men vi börjar med det positiva:
 
1. Var ledig i fredags från jobbet och spenderade dagen med att inte göra någonting förrän kvällskvisten då jag, babe, Ellinor och Amanda drog till Lez! och slog klackarna i taket. Traskade hem vid 4-snåret med flickan medan solen gick upp och fåglarna kvittrade och vi var sådär härligt nykära och småfulla.
 
2. Demonstration mot sexism i lördags, (hejdåsexism), blev alldeles uppeggad och ville krossa patriarkatet med alla medel möjliga (det vill jag fortfarande) samt blev alldeles rörd över systraskapet.
 
3. Utgång till Bonden Bar, och därefter sprang jag för att hälsa på Michi som bor i skåne men var i Stockholm över helgen och som jag inte träffat på år och dar.
 
 
Nu till det negativa, hemgång lördag kväll:
 
Jag tror nog aldrig att jag varit med om så enormt mycket sexism under en kväll. Kommentarer, blickar, kränkningar. Jag har sällan varit så äcklad av människosläktet.
 
Jag hade på mig ett par korta hotpants, men i mitt huvud har folk så mycket hjärna att det spelar väl för bövelen ingen roll att en brud visar lite av skinkorna, det är ju knappast så att det är något dom aldrig sett förut. Sedan har jag ju då en allmän tro på att en inte ska behöva gå runt och tänka att alla, framförallt män, är slavar under lust och därmed bara mååååååste klämma, och känna och kommentera. Men nejnej, i går var då inte detta fallet. 
Jag blev helt attackerad av visslingar, folk som vevade ner rutorna på sina bilar, gick förbi och skrek:
"Titta rumpan! Sexy lady! Shit titta man kan nästan se fittan!"
Och därefter även av en hel del brudar;
"Men guuuud hon tror hon är Lady Gaga eller Rihanna. Shit vad slampigt". 
 
Och inte var sexismen för kvällen klar där inte, nejnej. Sedan när jag och min flickvän står och väntar på tunnelbanan kommer två medelålders män fram till oss och börjar ställa intima frågor som "ska ni verkligen "bara" sova i kväll?" och "Har ni varit med en man?" "Skulle ni vilja vara det?". Frågor som för mig är helt sinnessjuka, hur i helvete kan någon anse att det är en socialt acceptabel fråga? Dessutom är ni minst dubbelt så gamla som oss och kan möjligtvis ha döttrar i vår ålder, är det något ni skulle vilja att medelålders män frågade dom?
Tänker någon av dessa sexister på det? Skulle dom vilja att deras döttrar blev bemötta på det viset?
 
Så slutligen, på vägen till taxin (springandes för att lyckas få tag i en före alla andra) hör jag någon ropa:
"Spring då lebban! SPRING DÅ LEBBAN!"
 
Där försvann min ork att käfta emot, jag ville så gärna stanna upp, vända och skrika rakt i ansiktet på den lilla osäkra homofoben men även jag har en gräns och efter en hel kväll/natt av att debattera och skrika orkade jag inte. Och jag blev så besviken och arg på mig själv, för än en gång vann sexismen och patriarkatet och homofobin över (även) mig. Inte bara i det att jag inte orkade säga emot, utan även i det att jag blev besviken på mig själv för att jag inte gjorde det. För helt ärligt, det är helt upp till mig hur jag vill reagera, och jag måste inte vara en superkvinna hela jävla tiden, även om det allt som oftast känns så, det enda jag behöver vara:
är mig själv. Och om jag just då inte orkade, då är det okej.
För jag tar upp stridsyxan nästa dag, och dagen där på och dagen efter det. 
 
Det finns inte en jävla chans att den här "kommunistfeministflatbiäckelhoranslampan" ger upp.
Inte en jävla chans.
 
 
Bisous!<3
//Andréa

GUBBHEN

Var på Gubbhen på Färgfabriken förra fredagen, en klubb för och av kvinnor. Trevigt trevligt.
Här är två bilder från kvällen:
 
Johanna och jag.

Amanda och Ellinor
 
I kväll ska vi ut och kalasa igen, till Lez! premiäröppning, på Willow Kammakargatan. 
Kom och dansa hela natten lång med mig och alla mina fina vänner!
Bisous!<3
//Andréa