.

 
Någon jag älskar och sett som en familjemedlem, en lillebror, försvann ur mitt liv nyligen.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur hanterar en sorg på den nivån?
 
Jag har rusat in i skolan och utbildningen jag precis börjat (Genus och mänskliga rättigheter), druckit alldeles för mycket vin och rökt för många paket cigaretter. Allt för att på något sätt fly från sanningen. 
Jag måste hitta en ny ångestmekanism. Jag kan inte använda förnekelse, förskjutning, alkohol och cigg så fort livet går åt helvete. För livet kommer aldrig sluta gå åt helvete i stunder. Precis som att det i andra stunder är magiskt vackert. Det är som det klassiska gamla uttrycket "Utan det negativa hade vi inte uppskattat det positiva".
 
Jag tänker på min egen dödlighet, mina egna år av smärta. Hur jag i samma ålder som han blev var nära att försvinna jag med. Och på hur jag är självisk som ens tänkt tanken att jämföra min smärta med hans
På hur jag ens kunde ha trott mig förstå. Fast jag tror att jag på något vis förstår. Trots min skam.
 
Men jag är arg, och ledsen, över att världen behövde vara så hård mot honom.
Och jag vill så gärna att det inte skulle vara sant. 
Att samtalet jag fick för några veckor sedan inte hade kommit.
Och jag saknar honom. Och allt jag inte sa. Och allt som kunde ha hänt.
Och jag försöker att tänka att han äntligen har fått frid.
Att han äntligen är fri från smärtan.
 
*
 
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget.
Jag vet inte om det är rätt att skriva om det här så öppet.
Men jag vet inte heller hur jag skulle hantera det annars. 
Vem vet vad som är rätt eller fel, i denna situation?

*
 
Jag älskar dig lillebror. 

Hon/Hen

 
Tänkte skriva om något jag inte berör särskilt mycket längre. Något som är en stor del av mig i vissa perioder och i andra ligger undangömt bakom mitt skal. Nämligen min könsidentitet. Jag är, som vissa redan vet och som jag nämnt tidigare, gender fluid. Det innebär att min könsidentiet hoppar mellan olika, för min del mellan hen och hon. Alltså: Jag känner mig i vissa perioder inte alls bekväm med mina kvinnliga attribut och känner inte att jag passar in i den normen och kroppen. Jag får kropps dysfori och idag är en sådan dag.
 
Jag har gått månader, nästan ett år nu, utan att känna det. Vilket nog är den längsta perioden någonsin. 
Men idag höll det inte längre och jag nästan kräktes vid synen av mina bröst. Och jag vet inte hur jag ska förklara den känslan för folk som inte känner det. Jag hör själv hur "konstigt" det låter. Än idag, flera år efter att jag kom ut som gender fluid känner jag fortfarande som om jag hittar på. Överdriver. Eftersom att det hoppar fram och tillbaka, är det verkligen ett problem då? Är det inte något annat? Under många år trodde jag det berodde på min ätstörning, att jag hatade mina bröst och höfter i perioder, men på senare tid förstod jag att en stor del till att jag varit sjuk så länge var PGA att jag inte ville se kvinnlig ut. Inte bara pga det "extra fettet" som bröst är. 
 
Jag är trött. Idag är inte min dag. Eler jo, det är ju en sann dag för den jag verkligen är, men jag kan inte visa det utåt ordentligt. Jag är fortfarande så lätt att koda kvinnligt. Men thank the goddess för smink säger jag bara.
Så fort jag vaknade drog jag på lite mascara på mitt kindhår (är ju rätt hårig hah) för att efterlikna skägg osv. 
Vem säger att bara för att jag inte känner mig som en kvinna - inte kan använda smink? 
Det handlar inte om att följa stereotypiska könsroller, utan att jag känner att jag står utanför det. 
 
 

If I die young

 
Häromkvällen satt jag och drack vin med en vän när vi plötsligt började bli nostalgiska (som en lätt blir efter en flaska vin) och började prata om våra tonår. När vi lärde känna varandra, och allt drama vi hade. Mitt i allt det kom ämnet in på att vi båda har varsin låt som vi sedan tonåren velat ska spelas på våra begravningar. Hon - Forever young, jag - If I die young. Det är fortfarande etsat i våra hjärnor att dom ska spelas. Även om det var tio år sedan vi bestämde det. Och det fick mig att börja undra varför jag, som inte är suicidal eller 15 längre, fortfarande har tankar om exakt hur min begravning ska vara. För vad jag har förstått är det inte något alla tänker över. Jag vet inte bara vilken låt som ska spelas, jag vet var jag vill spridas för vinden, hur folk sa vara klädda (inget svart här inte, färg ska det vara), vad som ska serveras som fika efteråt. 
 
*
 
Kanske är det så att när en levt i mörker så länge och varit så trött på livet, blir det en del av en för evigt. Kanske kan jag aldrig skaka av mig mitt förflutna och kanske kommer jag alltid tänka mycket på döden och självmord.  Det betyder inte att jag övertänker det, men det var en så stor del av mig under så många år. Det vore samma sak som att jag plötsligt skulle skära bort delen av mig som älskar att dansa, och som dansade i 15 år. Dansen kommer alltid vara en del av mig, för att det var så viktigt under så lång tid. 
På samma sätt var min depression viktig, negativ men viktig, och jag kommer nog alltid fastna i minnen om den då och då. 
 
Och kanske är det nyttigt. Att se var en kom ifrån och var en är idag- 
 
*
På något plan tror jag att mina förberedelser var ett sätt att förbereda mig själv. Att hantera sorgen i hjärtat, själen, och det som jag trodde var oundviktligt. Att jag skulle dö ung. För sanningen är att jag trodde aldrig jag skulle leva efter 20. Jag minns min 20årsdag klart och tydligt och hur chockad jag var över att jag fortfarande levde. Depressionen hade inte tagit över mig. Lyckan i det var enorm, och rädslan för att plötsligt behöva möta en vuxenvärld jag aldrig trodde jag skulle behöva hantera. Och visst är jag fortfarande ung, och om jag skulle dö imorgon skulle den låten "If I die young" fortfarande passa. Men jag har bestämt att den får passa även om jag dör när jag är 90.
 
Kanske är ung något en är i sinnet mer än i kroppen, och barnslig är jag definitivt. 
 
*
 
"If I die young bury me in satin
Lay me down on a bed of roses
Sink me in the river at dawn
Send me away with the words of a love song"