Släppa taget

 
Jag har alltid haft svårt för att släppa taget. Om saker, människor, händelser, allt.
Häromdagen rensade jag min garderob och insåg att jag hade kvar kläder från när jag gick i 3an. Och nej, nu menar jag inte tredje ring i gymnasiet utan tredje klass. Och även fast jag insåg hur skevt det var hade jag ändå svårt för att slänga dom. Men jag gjorde det tillslut.
 
Jag lever kvar i händelser som hände för år sedan. Plötsligt kan jag vara tillbaka på samma plats, i samma situation, med samma människor, och jag känner samma känslor som då. Fast det endast är i mitt huvud. 
 
Jag gråter fortfarande över relationer som inte höll, även om jag kanske borde vara över det för länge sedan, även om jag faktiskt kanske ÄR över det.  Jag känner fortfarande sorgen, den finns av någon anledning alltid kvar. 

*
 
Folk säger att jag är en känslomänniska, att jag känner FÖR mycket, att det är dags att gå vidare. Det dom inte förstår är att jag GÅR vidare. Det tar tid, men jag gör det. Och även fast jag bryter ihop över något som försvann för år sedan, betyder det inte att jag lever i konstant sorg över det. Det betyder bara att jag har svårt att släppa taget om saker, människor, händelser, känslor, som en gång i tiden betydde allt. Och egentligen, är det så konstigt? Jag har aldrig förstått hur en plötsligt kan radera någon ur sitt minne när personen i fråga en gång var allt för en. Jag förstår inte hur en kan ignorera allt som har hänt och alla känslor en har haft.
 
*
 
Kanske är det därför jag stannat i relationer allt för länge som inte förtjänat mig.
Kanske är det därför jag kämpat tills jag blivit lämnad.
För jag vägrar att släppa taget,
jag vill kämpa.

För den där tröjan jag slängde häromdagen,
var kopplat till en händelse,
en person
en tid
som en gång betydde allt.
 
Bild från gårdagen. 

Att be om stöd

 
Även om jag mår generellt mycket bättre än jag gjort tidigare i mitt liv, finns det fortfarande nätter som denna när jag helst av allt vill glömma allt jag någonsin varit med om. När jag skriver blogginlägg efter att precis ha återhämtat mig från en ångestattack. När jag känner mig ensammast i hela jävla världen.
Jag VET att jag inte är ensam, egentligen. Jag har vänner och partners och familj som bryr sig om mig.
Mitt problem är att varje gång jag mår så här, känner jag mig jobbig om jag skulle nå ut till någon.
För vad kan dom göra? Säga att "det går snart över" eller "tänk på något annat" eller varför inte den klassiska "men stackare, vad jobbigt". För mig hjälper inget av det. Det enda som funkar är om du är här, och om jag är bekväm nog med dig, och jag får gråta mot ditt bröst och snora ner din axel typ. 
 
Men jag ber aldrig någon komma, för det är kväll, det är sent, och jag vill inte vara jobbig.
 
Det är som att jag någonstans i hjärnan tycker att folk bara ska veta att just nu mår jag skit. Jag kräver en telepati som inte är möjlig, men det vore så skönt om dom bara kände på sig att allt inte står rätt till med mig.
 
*

Det svåra är också att jag inte alltid har en "anledning" till min ångest. När folk frågar vad som är fel har jag oftast inget svar utöver att hela min kropp skriker efter någonting. Jag tror att jag bara känner mig ensam, och att det är min rädsla för att inte vara omtyckt som spökar. För varför skulle någon tycka om mig egentligen? Jag är irriterande som fan bara när jag nu nämner att jag inte tror att någon gillar mig.
Vem gillar någon som konstant behöver bekräftelse? 
 
*

Så istället för att nå ut till någon ikväll och be om stöd, skriver jag ett onödigt blogginlägg.
 
Vem är jag ens.

Jag vill inte vara rädd längre

 
Jag har spenderat så många år med att vara rädd. Och nu menar jag inte rädd så som i att se en läskig film, eller rädd som i att en behöver sova med nattlampa (även om jag vissa nätter fortfarande gör det med). Nej, jag menar så där rädd att det känns ända in i bröstkorgen. Så rädd att du tror ditt hjärta kommer stanna. Så rädd att du bara vill springa, långt, fort, utan mål, utan att ha en tanke på var. Så rädd att du tror att du kommer dö. 
 
I så jävla många år har jag varit rädd, för något så dumt som i grund och botten är mig själv.
 
Den ångest jag lever med, och som går i vågor, blir ibland så pass stor att jag inte kan hantera den.
Jag kan bryta ihop mitt på gatan och behöva sätta mig ner, eller så kan börja vråla och springa min väg.
Inte för att det händer så ofta längre, men helt ärligt var det inte så länge sedan.  Bara i vintras var jag synonym med kaos. Blev stupfull på klubbar, ringde upp ex, lämnade röstmeddelanden om att jag inte ville finnas kvar längre, satte mig i taxis med främlingar, spenderade nätter med rakblad.
Kollar vi lite längre bak i tiden, bara till oktober eller september 2016, tror jag, allt från den tiden är så luddigt, 
fanns det nätter där jag slutade fungera. Det var som min hjärna stängde av.
En natt låg jag och skakade i en timma i min dåvarande partners säng, utan att säga ett ord. 
En annan gång fick han sätta sig i duschen med mig i två timmar, och missa sitt jobb, för att jag inte kunde andas. Och det här är mindre än ett år sedan. 
 

Men tillbaka till rädslan. Jag är rädd för mig själv. Jag är så fruktansvärt jävla skräckslagen för den här delen av mig själv. För hur jag beter mig, även om jag nu för tiden håller det mesta i shack. Men jag är rädd för att hamna där igen. Och det är det jag känt i så många år. Det är en rädsla för att jag VET att när som kan det hända igen. Och ju längre tid det går emellan attackerna desto räddare blir jag: För hur jobbigt blir det inte när jag väl fått en falsk känsla av trygghet?
 
*
 
Hösten närmar sig. Och som ni, om ni ens finns, som läst min blogg tidigare kanske redan vet: så är det min värsta period. Inte tidig höst kanske, men det är bara en övergång till slasket, blåsten, och tillslut snön.
Jag klarar inte av mörkret. Jag klarar inte av att gå till och från jobbet när det är mörkt. Jag klarar inte av varma kläder som allt för lätt kan dölja fighten jag kämpar varje dag. 
 
Känner mig som ett tjurigt barn i gummistövlar som stampar i en pöl och skriker
"JAG VILL INTE"
 
...
Men ärligt, jag vill inte.