Trauma

 
Det här med trauma hörni. Hur fan hanterar en det?
Jag som ändå har möjligheten att gå i terapi, och nu precis dragit igång med en ny terapeut, vet inte ett smack om hur en går vidare från trauma. Sedan kanske jag faktiskt inte riktigt har bearbetat något av det ordentligt. Men om en inte har tillgång till terpai, hur gör en då? Och nu snackar jag inte ens att ha möjligheten att betala för privat terapi, utan om en faktiskt försöker få hjälp via vården men köerna är allt för långa. HUR.
 
*
 
Jag har på sista tiden tänkt mycket över dom olika trauman jag varit med om, och jag ska inte lista upp dom här, det orkar jag inte och ärligt så sitter jag på en lektion just nu: Inte läge att börja gråta. 
Men jag kan ju börja med att berätta hur jag har orkat så här pass länge, 
mina hanteringsmekanismer har alltid varit:
Alkohol
cigaretter
destruktiva relationer
förnekelse
panikångest.
 
Och jag vet inte vad ni känner, men jag anser inte att något av det är särskilt positivt eller något att sträva efter.
Jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara den människan som är så pass låst i sina trauman. MEN HUR GÅR EN VIDARE? Varje gång jag pratar om ett trauma - väcks ett annat till liv, och det verkar aldrig finnas nog med trauman att råka ut för.
 
Är det personlighetsdrag att gå vidare? Är det så att alla personer inte kan göra det? Att vissa av oss fastnar i det för evigt? Jag vill inte tro det, men jag börjar tvivla. Hur håller en hoppet uppe? När nya minnen kommer upp till ytan hela tiden. När nya händelser påverkar. När nya människor gräver i en.
 
*
 
Jag vill kunna avsluta det här inlägget positivt. Skriva något peppande om att "visa världen att det kan bli bättre!". Men jag är inte där idag. Jag har inte orken för det. Inte med det här. Visst har livet mitt blivit bättre på många vis, men allt det där som konstant ligger i bakgrunden? Det en inte vågar tänka på, hur blir en bättre ifrån det?
När en är rädd för sina egna minnen.
 
 

.

 
Någon jag älskar och sett som en familjemedlem, en lillebror, försvann ur mitt liv nyligen.
Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur hanterar en sorg på den nivån?
 
Jag har rusat in i skolan och utbildningen jag precis börjat (Genus och mänskliga rättigheter), druckit alldeles för mycket vin och rökt för många paket cigaretter. Allt för att på något sätt fly från sanningen. 
Jag måste hitta en ny ångestmekanism. Jag kan inte använda förnekelse, förskjutning, alkohol och cigg så fort livet går åt helvete. För livet kommer aldrig sluta gå åt helvete i stunder. Precis som att det i andra stunder är magiskt vackert. Det är som det klassiska gamla uttrycket "Utan det negativa hade vi inte uppskattat det positiva".
 
Jag tänker på min egen dödlighet, mina egna år av smärta. Hur jag i samma ålder som han blev var nära att försvinna jag med. Och på hur jag är självisk som ens tänkt tanken att jämföra min smärta med hans
På hur jag ens kunde ha trott mig förstå. Fast jag tror att jag på något vis förstår. Trots min skam.
 
Men jag är arg, och ledsen, över att världen behövde vara så hård mot honom.
Och jag vill så gärna att det inte skulle vara sant. 
Att samtalet jag fick för några veckor sedan inte hade kommit.
Och jag saknar honom. Och allt jag inte sa. Och allt som kunde ha hänt.
Och jag försöker att tänka att han äntligen har fått frid.
Att han äntligen är fri från smärtan.
 
*
 
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget.
Jag vet inte om det är rätt att skriva om det här så öppet.
Men jag vet inte heller hur jag skulle hantera det annars. 
Vem vet vad som är rätt eller fel, i denna situation?

*
 
Jag älskar dig lillebror. 

Hon/Hen

 
Tänkte skriva om något jag inte berör särskilt mycket längre. Något som är en stor del av mig i vissa perioder och i andra ligger undangömt bakom mitt skal. Nämligen min könsidentitet. Jag är, som vissa redan vet och som jag nämnt tidigare, gender fluid. Det innebär att min könsidentiet hoppar mellan olika, för min del mellan hen och hon. Alltså: Jag känner mig i vissa perioder inte alls bekväm med mina kvinnliga attribut och känner inte att jag passar in i den normen och kroppen. Jag får kropps dysfori och idag är en sådan dag.
 
Jag har gått månader, nästan ett år nu, utan att känna det. Vilket nog är den längsta perioden någonsin. 
Men idag höll det inte längre och jag nästan kräktes vid synen av mina bröst. Och jag vet inte hur jag ska förklara den känslan för folk som inte känner det. Jag hör själv hur "konstigt" det låter. Än idag, flera år efter att jag kom ut som gender fluid känner jag fortfarande som om jag hittar på. Överdriver. Eftersom att det hoppar fram och tillbaka, är det verkligen ett problem då? Är det inte något annat? Under många år trodde jag det berodde på min ätstörning, att jag hatade mina bröst och höfter i perioder, men på senare tid förstod jag att en stor del till att jag varit sjuk så länge var PGA att jag inte ville se kvinnlig ut. Inte bara pga det "extra fettet" som bröst är. 
 
Jag är trött. Idag är inte min dag. Eler jo, det är ju en sann dag för den jag verkligen är, men jag kan inte visa det utåt ordentligt. Jag är fortfarande så lätt att koda kvinnligt. Men thank the goddess för smink säger jag bara.
Så fort jag vaknade drog jag på lite mascara på mitt kindhår (är ju rätt hårig hah) för att efterlikna skägg osv. 
Vem säger att bara för att jag inte känner mig som en kvinna - inte kan använda smink? 
Det handlar inte om att följa stereotypiska könsroller, utan att jag känner att jag står utanför det.