Rutin

 
I natt kunde jag inte sova. Antagligen mest på grund av att jag spenderade större delen av dagen med att just sova eftersom jag var bakfull. Men oavsett vad så låg jag sömnlös i natt och kunde jag inte sluta tänka på min kropp, på hur den har sett ut, på hur den ser ut nu. Jag vet inte var tankarna kom ifrån men nu var dom plötsligt där och då kunde jag inte få bort dom. Istället började jag göra situps, visserligen i sängen så vem vet hur effektivt det var, men sanningen är att det handlar inte om effektivitet. Det jobbiga ligger i att jag i som ett rus gjorde 150 situps i natt, och att när jag var klar kände jag mig äntligen s-m-a-l. En känsla som jag inte borde vilja känna. 
För den är beroendeframkallande och startade igång något inom mig. Därefter kom ångesten. Ångesten över att jag ska vara frisk, att jag vet bättre, ångesten över att jag vill verkligen vara klar med det här.
Men jag blir nog aldrig helt klart med det.
Jag har gjort slut med min ätstörning men precis som ett ex kan jag ibland sakna stunderna vi hade ihop.
 
Till slut gick jag upp, hämtade den veganska Ben&Jerry's jag hade i frysen och hetsåt alltihop på en gång. Vilket resulterade i magont resten av natten = ingen sömn då heller.
 
*
 
Jag går igenom någon typ av ångestfas just nu. Den är lugnare än vad jag är van vid, det är som att jag går på rutin bara. Jag känner inget särskilt för något/någon. Allt bara är. Det flyter på. 
Men jag saknar den där gnistan som får rutinen att vara uthärdlig.
 
*
 
På vägen hem från jobbet, på tuben, sprang jag in i en av dom yngre tjejerna som var på kliniken samtidigt som mig. Jag var så himla glad att se henne igen. Hon lever, hon ser frisk och fräsch ut, hon log och pratade om hur det varit att börja gymnasiet. Jag kan inte ens förstå att hon blivit så vuxen på bara ett år.
 
Jag ville att hon skulle se mig som jag såg henne:
Stark, frisk, glad, vid liv.
 
Men jag kunde knappt trycka fram ett leende, även om min kropp brast av lycka av att se hennes leende.
 
*
 
Jag tror jag behöver en paus. Men kan en verkligen ha ett sådant liv där en då och då behöver paus - från jobb/vänner/familj? Jag kan inte leva ständigt på flykt.
Någonstans måste jag stanna upp,
bli bekväm i rutin,
hitta livet i rutin.
 

.

 
Idag är en sådan där dag då jag är så fruktansvärt trött på mig själv. Jag hävdar att jag vill så många saker här i livet men tar inte dom chanser jag får. Och tro mig, det är inte brist på chanser i mitt liv. Jag känner allt för många människor som vill/velat satsa på mig, men här går jag runt som ett litet ångestmoln och tackar snällt nej. Jag säger att jag saknar att stå på scen men krymper ihop till en rädd liten mus så fort någon ber mig sjunga för dom. Jag vet att jag kan sjunga, åtminstone kunde jag det, jag har för fan sjungit i hela mitt liv, tusentals personer på internet har sagt att jag är duktig, men jag kan ändå inte sluta jämföra mig med andra som har år av träning och som pratiskt taget växt upp i familjer bestående av endast musiker. Jag har en chans nu att stå på scen igen, med sång eller dans, och jag vågar inte. För att jag är så rädd så rädd så rädd vad folk kommer tycka.
Tänk om jag inte alls kan.
 
Jag bara önskar att jag kunde ha lite fucking jävla självförtroende inom min kreativitet igen.
 

Tillit

 
Igår snackade jag i telefon med en av mina bästa vänner om tillit och relationer och att våga.
Hon sa något jag alltid har svårt att bemöta och som inspirerade det här inlägget.
Hon sa att det inte är konstigt att jag har svårt att lita på folk med tanke på allt jag gått igenom, hon sa att sakerna jag behövt utstå är sådant som dom flesta inte ens kan tänka sig. Och idag under ett seriöst samtal fick jag höra samma sak, personen i fråga var snarare imponerad av att jag överhuvudtaget hade någon tillit kvar.
 
Innan förra året, 2017, hade jag aldrig på riktigt reflekterat över det. Att andra inte behövt gå igenom mycket av det som har hänt mig. Jag har dels tagit för givet väldigt mycket att människor bara ska veta och förstå varför jag är som jag är, men sanningen är att det är omöjligt för någon annan att greppa allt en annan människa varit med om. 
När det gäller psykisk, fysisk och sexuell misshandel kan en person som inte varit med om det förstå till fullo dom spåren som finns kvar och nog alltid kommer göra det. Jag har en tendens att förminska det jag varit med om, för att jag tror att "det är väl inget egentligen, andra har varit med om värre saker" - men en kan inte jämföra smärta. Och för att vara helt ärlig, som min vän igår påminde mig om, det är inga små skrapsår jag har. 
 
Jag tror att det är mitt sätt att överleva, min största försvarsmekanism, att inte erkänna hur illa det har varit. För då slipper jag tänka på det så mycket. Jag behöver inte försvinna i ett svart hål av ångest om jag tonar ner smärtan.
Men det förstör för mig i slutändan. För när vi inte vågar minnas vårt förflutna, våra erfarenheter och det som skapat oss, då förminskar vi våra upplevelser för andra. Om jag exempelvis hamnar i en sexuell situation och inte har berättat för den andra parten att jag har varit med om sexuella utnyttjanden eller om jag har berättat men kanske ryckt på axlarna och sagt "det är i det förflutna", kan det bli absolut kaos om jag plötsligt får panik. För dels vet inte den andra personen varför jag blir som jag blir och dels kan jag då inte få det stöd jag behöver.
Det förstör relationer med kärlek och vänner, för hur ska dom förstå mig om jag konstant målar upp en stark fasad? Det gör även att en hel del skit kommer fram när jag druckit ett glas eller två för mycket, och ärligt hur många gånger ska mina stackars vänner behöva orka med att lyssna på min fyllesorg?
 
*
 
Jag har sagt det här förut, men jag har någon typ av "prinsess-anda" i mig. Som prinsessorna från Disneys sagor, det är ju trots allt det jag är uppvuxen med. Jag tror så starkt på kärleken, att hoppet aldrig får ta slut, och att alla är goda i grunden, ingen föds ond. Och en kan diskutera hur positivt det egentligen är, för kravet på perfektion i det är enormt, men när det gäller tillit har det gett mig mycket. För på grund av det har jag tro, och hopp om människor. Att ingen egentligen vill andra illa.
Och det gör att jag fortfarande litar på andra. om än har svårt för det. 
 
theme, quotes, and rose-bild
Bild från weheartit.com
 
Bisous!<3
//Andréa