Du vet att du gjorde fel

 
quotes, grunge, and smoke-bild car, road, and roadtrip-bild 
rose, flowers, and light-bild quotes, words, and sad-bild 
 
Önskar så hårt så här i efterhand att jag hade spelat in vårt samtal. För uppenbarligen räcker det inte med dig, mig och en person till som vittne av vad du sa. Tydligen spelar det ingen jäkla roll att det finns filmbevis på hur olika i nivåer vi var den där natten då det som inte fick hända - hände. Tydligen är det viktigare att hålla sina grabbar om ryggen än att stå upp för vad som är rätt och fel.
På något sätt kan en alltså "betygsätta" hur illa det var.
Hur fan kan människor som inte ens vara där avgöra?
 
Egentligen spelar det väl ingen roll vad andra tror eller vad du sprider för omskrivna sanningar.
För vi vet båda vad som hände.
Jag minns hur du grät när jag konfronterade dig.
Jag minns också hur jag sa till dig att du inte är en hemsk person,
utan människa,
och människor gör hemska handlingar,
men jag tror inte på ondska.
Så ingen människa är ond.
 
Det enda du gör nu är att förvärra det, det enda du gör nu är att såra, det enda alla runt omkring som tror sig ha en rätt att kommentera om det gör: är att såra. Kanske kommer samma människor säga att det här blogginlägget bara är drama. Att jag gör en höna av en fjäder.
Att jag är för dramatisk.
 
Men fuck off i sådana fall.
Det här är MIN blogg,
MIN öppna dagbok,
MITT jäkla liv.
 
Vilka tror ni att ni är?
Ge fan i mig.
 

Ett leende i taget

 
Idag tänker jag på hur jag allt för ofta fastnar i tankar om minnen och personer och kärlek jag har haft.
Jag undrar så ofta varför det gått åt helvete varenda jävla gång. Smutsiga tankar om att något är fel på mig. Avundsjuka på mina vänner och min familj som har någon (några). Jag som inte ens är särskilt förtjust i tanken på äktenskap kommer på mig själv med att vara bitter på att mina syskon träffade sina partners i ish min ålder och VAR FAN ÄR MIN DÅ. Jag förstår varför jag fastnar i det, för hur sjukt det än är har jag aldrig varit singel så här länge förut. Plus att vi lever i ett samhälle med ett sådant fokus på att vi ska hitta "the one". Och jag vet att det nog är bra att jag är ensam just nu. Tar hand om mig själv mer, rusar inte in i något, låter saker ta sin tid. 
 
Men jag glömmer något viktigt. Jag glömmer att minnas att även om relationerna i sig har rasat, så har jag varit med om något inte alla är. Jag har blivit älskad. Så fruktansvärt gigantiskt mirakulöst älskad. 
Jag har haft romantiska stunder i film á la Hollywood- klass. Rest till ett annat land för en tredje dejt, sett en solnedgång och soluppgång på ett av stockholms högsta hustak, fått låtar dedikerade till mig, blivit överraskad med spa och hotell, bott med någon och startat en liten minifamilj med katter och blivit överöst med kärlek i stunder när jag inte varit särskilt snäll eller värd kärlek.
 
Och det är viktiga stunder att minnas, viktiga relationer (oavsett hur dom slutade eller hur skitigt det var ibland) som format mig till den jag är idag. Så idag försöker jag le åt sorgen istället.
Le åt hur fantastiskt det är att jag varit med om något så stort att jag kan känna sådan sorg.
Och kanske är det just så vi alla måste försöka göra för att hantera det som är mörkt och jobbigt.
Kanske måste vi se på det med ett leende på läpparna, och försöka minnas ljuset som en gång fanns.
 
 

Rutin

 
I natt kunde jag inte sova. Antagligen mest på grund av att jag spenderade större delen av dagen med att just sova eftersom jag var bakfull. Men oavsett vad så låg jag sömnlös i natt och kunde jag inte sluta tänka på min kropp, på hur den har sett ut, på hur den ser ut nu. Jag vet inte var tankarna kom ifrån men nu var dom plötsligt där och då kunde jag inte få bort dom. Istället började jag göra situps, visserligen i sängen så vem vet hur effektivt det var, men sanningen är att det handlar inte om effektivitet. Det jobbiga ligger i att jag i som ett rus gjorde 150 situps i natt, och att när jag var klar kände jag mig äntligen s-m-a-l. En känsla som jag inte borde vilja känna. 
För den är beroendeframkallande och startade igång något inom mig. Därefter kom ångesten. Ångesten över att jag ska vara frisk, att jag vet bättre, ångesten över att jag vill verkligen vara klar med det här.
Men jag blir nog aldrig helt klart med det.
Jag har gjort slut med min ätstörning men precis som ett ex kan jag ibland sakna stunderna vi hade ihop.
 
Till slut gick jag upp, hämtade den veganska Ben&Jerry's jag hade i frysen och hetsåt alltihop på en gång. Vilket resulterade i magont resten av natten = ingen sömn då heller.
 
*
 
Jag går igenom någon typ av ångestfas just nu. Den är lugnare än vad jag är van vid, det är som att jag går på rutin bara. Jag känner inget särskilt för något/någon. Allt bara är. Det flyter på. 
Men jag saknar den där gnistan som får rutinen att vara uthärdlig.
 
*
 
På vägen hem från jobbet, på tuben, sprang jag in i en av dom yngre tjejerna som var på kliniken samtidigt som mig. Jag var så himla glad att se henne igen. Hon lever, hon ser frisk och fräsch ut, hon log och pratade om hur det varit att börja gymnasiet. Jag kan inte ens förstå att hon blivit så vuxen på bara ett år.
 
Jag ville att hon skulle se mig som jag såg henne:
Stark, frisk, glad, vid liv.
 
Men jag kunde knappt trycka fram ett leende, även om min kropp brast av lycka av att se hennes leende.
 
*
 
Jag tror jag behöver en paus. Men kan en verkligen ha ett sådant liv där en då och då behöver paus - från jobb/vänner/familj? Jag kan inte leva ständigt på flykt.
Någonstans måste jag stanna upp,
bli bekväm i rutin,
hitta livet i rutin.