En bild säger mer än 1000 ord

 
 
Image may contain: 1 person, sitting, eating and food
 
Den här bilden är tagen dagen efter Valborg i år. Jag är svinbakis och på en restaurang i Kungsträdgården med min vän Elin. Jag åt hela den där pommesen plus en hel vegoburgare. Och drack en pepsi till det. Jag ska inte skriva ut kaloriantalet men min hjärna har redan räknat ut att det är en större mängd än vad jag enligt läkare ens behöver äta. Och ändå så åt jag det. Och jag fick inte ångest efteråt, utöver att det kändes lite tungt i magen.
 
 
*
 
Det är fortfarande så skevt för mig att tänka att för bara 5 månader sedan blev jag utskriven från en ätstörningsklinik. Och att mitt liv var helt annorlunda. Det är som en dröm, ett liv som inte jag har levt men får déja vu's ifrån ibland. Jag minns fortfarande hur matsalen såg ut, hur vi satt där som små får, ihopfösta och rädda, medan vi petade i oss maten. Jag minns fortfarande snyftningarna, raseriutbrotten och dom desperata förhandlingarna; "Snälla, jag kan inte äta allt det här, snälla jag klarar inte jag tar bara lite och sen är det bra, eller hur, snälla säg att det är bra". Jag minns hur det allt för ofta var jag. 
 
Armbandet jag gjorde i pysselrummet sitter fortfarande kvar på min handled. "Stay strong" står skrivet på det och hur töntigt det än låter så håller jag mig fast vid det för glatta livet. För någon månad sedan var jag ute och råkade tappa det och jag tvingade hela barpersonalen att hjälpa mig leta rätt på det igen. Tillslut gjorde vi det och jag kramade mannen som fann det och sa att han inte hade någon aning om vad det betydde för mig.
Det är som min lilla tidsmaskin till kliniken. Min lyckoamulett och det som påminner mig om en annan tid. 
Det hjälper mig att aldrig glömma, för om jag aldrig glömmer håller jag mig på jorden, frisk och drömmer inte om att vara så lätt att vinden kan föra mig härifrån. 
 
 
*
 
 
För bara 6 månader sedan hade en sån här bild varit omöjlig. Jag hade aldrig i mitt liv, även om jag kanske hade ätit, låtit någon fotografera mig med den typen av mat, med någon typ av mat. Påminn mig inte om att jag äter, ser ni inte hur fet jag ser ut i närheten av mat, vad ska folk tro? Sedan skulle jag nog inte heller ha ätit upp allt, alternativt hade jag kompenserat efteråt med träning eller framtvingade kräkningar.
 
Jag är fortfarande inte helt frisk, vem vet det blir jag nog aldrig, men jag är okej. 
Det går okej, jag sköter mig, tar hand om mig själv.
Det är inte lätt, men jag försöker.
Och det är nog allt jag kan begära av mig själv.
 
 

"Body Positive"

 
Idag när jag vaknade och som vanligt drog mig lite extra i sängen för att kolla facebook och mina andra sociala medier såg jag ett inlägg i en feministisk grupp vars kommentarer gjorde mig så ledsen att jag ville lägga mig under täcket igen och aldrig mer gå till jobbet. Inlägget handlade om att personen som skrev det i fråga tyckte att H&M hade använt sig av en för smal modell, som dessutom inte log utan såg rätt "sur" ut, och vad gav det för ideal till unga kvinnor att leva upp till? Jag höll med till viss del, för klädbranschen och våra normer för kvinnors kroppar är extrema och nästintill omöjliga att leva upp till. Dom flesta modeller lever inte ens upp till sina egna bilder pga photoshop. Det som gjorde mig ledsen var kommentarerna och att inriktningen låg mer på själva modellen än företaget. På att modellen var så smal, och "hon måste ju vara sjuk, ser hon inte lite extra trött ut, stackars flicka hon kan ju inte må bra". Och jag ser det här överallt hela tiden i diskussionen om modebranschens val av smala modeller och helt ärligt undrar jag hur FAN folk tänker. 
 
Nummer 1. 
Ni har ingen aning om modellen är ätstörd (vilket är det ni menar med "sjuk"), finns hör och häpna modeller som är extremt smala på grund av helt naturliga anledningar. 
 
Nummer 2.
När ni lägger fokuset på modellen, är allt jag kan tänka på hur hen måste känna sig om hen såg kommentarerna. Ni petar och river och sliter och överanalyserar en person som gjorde ett JOBB. 
En person som antagligen slet i timmar för att få bilderna som FÖRETAGET ville ha. 
Ni dömer hens kropp negativt, fast ni har som utgångspunkt att vara "Body positive". 
 
Nummer 3.
Om modellen ifråga är ätstörd, är ert påpekande det absolut sista hen behöver höra för att må bättre. 
Ni är inte rätt person att avgöra om någon lider av en psykisk sjukdom.
Ni är inte en närstående. 
 
Nummer 4.
Photoshop. Har ni glömt bort photoshop? 
 
*

En annan sak jag märkte var en kommentar som nämnde att hen varit på H&M och bett om hjälp av ett butiksbiträde. Därefter gick personen i fråga över till att prata om att butiksbiträdet hade varit på tok för smal och hur kunde H&M anställa så pass smala personer? "Om en jobbar i butik och hjälper unga kvinnor måste en se sund ut!" Jag bara gapade. Låg i sängen och kunde inte förstå vad jag precis hade läst, och folk höll med människan. 
 
Absolut är det viktigt att vara sund, promotar absolut inte att en ska vara ohälsosam och ätstörd, men att döma folk på det sättet? Det enda jag kunde tänka på var när jag var som sjukast och jobbade i butik, tänkte folk då så om mig? Att jag inte förtjänade att tjäna pengar pga min sjukdom? En sjukdom jag inte valt och som jag inte kunde kontrollera? Men hur fan skulle jag ha råd att betala för mat/terapi/behandling om jag nu inte fick jobba?
 
*
 
Jag vill påpeka en sak innan jag avslutar det här inlägget:
Jag menar absolut inte att det finns något som heter "Thin shaming". Det gör det inte. För om en är vad samhället kallar smal har du ett enormt privilegium och upplever inte en systematisk nedtryckning av samhället. Det enda jag vill påpeka är att snälla söta rara var försiktiga när ni går in i diskussioner om kroppar. Fokusera på branschen som trycker på folk att vara smala, inte på dom som försöker försörja sig. 
Döm inte dom som gör sina jobb, som ni inte vet ett skit om vad dom går igenom.
 
Over and out.
Bisous!<3
/Andréa

Jag är inte Frisk än - även om mitt efternamn menar något annat.

 
Jag bröt ihop idag. Mitt i trafiken. I en bil. Mitt i stan. Jag skulle lämna moderns bil hos min syster i Hornstull och jag hittade inte och körde fel och det var bilar som tutade på mig och jag var tvungen att stanna vid vägkanten för att gråta/skrika/hyperventilera. Plötsligt kunde jag inte andas samtidigt som jag aldrig andats häftigare förut. 
Mitt hjärta stannade men slets ur min bröstkorg. Jag grät utan att känna tårarna på mina kinder.
Och jag var livrädd för jag förstod inte vad som hände med mig. 
 
Jag fick en panikångestattack. Över att jag körde fel, och att det var en stressig situation och att jag hatar att köra i stan med det största hat min kropp kan uppbringa. Det var ett tag sedan jag fick en panikångestattack, eller ja, det var kanske någon månad sedan (och jag vet att det låter hemskt men för mig är det rekord), och på något magiskt vis har jag lyckats glömma hur det känns. Jag kallar det magiskt, för att jag inte kände igen kännetecknen. Jag har varit så pass okej på en månad att jag inte längre automatiskt känner paniken sticka i fingrarna. 
 
Det är magiskt, men också skrämmande. För idag fick jag en påminnelse om att jag inte är helt 100% okej än. 
Och jag vet inte om jag någonsin kommer bli det. Jag vill tro det. Att jag en dag inte kommer känna den här känslan. Jag tror att jag är okej men sedan händer något sånt här och plötsligt känner jag mig lika sjuk som för ett år sedan. Är det verkligen rätt att jag ska vara klar med min öppen vård snart?
Är jag verkligen redo för att jobba? För att hantera mitt liv?
 
*
 
Min första dag på kliniken i höstas frågade en av behandlarna vad jag hette i efternamn, och jag svarade:
"Frisk, ironiskt nog. Jag är uppenbarligen Sjuk. Annars hade jag inte varit här".
 
Det är konstigt hur något så simpelt som ett efternamn kan påverka en så mycket. "Frisk" trycker och pressar mig till att vara något jag inte är, att bli något jag inte vet hur jag ska bli, att leva upp till något jag inte vet betyder.
 
När jag var 15 år skrev jag på min anteckningsbok i Svenska: Andréa Sjuk. 
Mina klasskamrater skrattade för mitt immunförsvar var hemskt och jag var ju sjuk hela tiden. Inte visste dom att mitt immunförsvar sög för att jag var sjuk i mina tankar. Att mina drömmar om nyckelben gjorde att min kropp inte orkade kämpa mot bakterier. 
 
*
 
Kanske är jag en sådan som får panik av att köra i stan. Kanske är jag en sådan som inte kan andas ordentligt under stress. Kanske är jag en sådan som skriker sin rädsla rakt ut och slår huvudet i bilratten. 
 
Jag försöker hitta sätt att acceptera att jag inte är okej än.
Att det här tar tid.
 
Att Frisk är något som tar tid.