"Throwback"

 
Ibland skrämmer det mig att se gamla bilder. Jag både vill och vill inte se hur jag såg ut förut. När någon tar fram familjealbumet, eller när facebook ploppar upp med "dina minnen", kan jag inte fly från det. Det är stunder jag vill minnas, men en kropp jag inte orkar se. Plötsligt blir jag påmind om späda armar och lår som två händer lätt kunde greppa. Jag var mycket mindre än jag tänkte att jag var. Jag var mycket smalare än jag såg själv.
 
Plötsligt ser jag varför alla oroade sig. Samtidigt som det gör ont att se för en del av mig önskar fortfarande att jag såg ut så. Att jag fortfarande var så pass smal. Och jag ska vara bättre nu. Jag ÄR bättre nu. Men när jag ser dom bilderna, är det allt för lätt att romantisera. I dom stunderna minns jag inte hur det var att konstant vara sjuk, svimma, känna mig darrig, inte kunna fokusera, tappa hår, och att vara helt isolerad. I dom stunderna minns jag bara hur lätt jag gick, hur enkelt hon kunde lyfta mig, hur högt jag hoppade på balettklasserna. 
- Hur vacker jag kände mig.
 
Men sanningen är den att jag inte kände mig lätt. Varje steg gjorde ont för min kropp orkade inte mer. Hon kunde lyfta mig hur enkelt som helst men när hon kramade mig spetsade mina skulderblad henne. Och jag hoppade kanske högt, men landningen tog alldeles för hårt. 
Och jag kände mig nästintill aldrig vacker. Jag var endast vacker om jag ställde mig på vågen och gade gått ner dom kilon jag önskat om. Större delen av tiden kände jag mig stor, klumpig, ful. 
Och det gjorde mig inte vacker.
 
I jakten på skönhet och perfektion lyckades jag bara göra mig själv ful, utanpå och inuti.
Min hy har aldrig varit sämre än den var då, jag har aldrig sett så trött ut (det är svårt att sova när allt en tänker på är hunger). mitt hår blev tunt (inte bara på grund av att jag blekte det), och om du såg in i mina ögon så var jag inte där. Jag var tom. Ett skal till människa. 
Inuti växte monstret och tog över allt. Jag skrek åt alla som försökte komma nära. 
"Snälla kom inte nära, jag vill inte att du ska se mig så här".
 
Ätstörningar gör en inte vacker. 
Men ändå kan jag i vissa stunder sakna den kropp jag en gång hade.
Fortfarande kan jag drömma om nyckelben, revben och skulderblad som spetsar. 
Och kanske kommer dom drömmarna alltid spöka hos mig,
kanske är det dom spöken som fyllt ihåligheten i mig. 
 
*
 
Och det är det som gör det svårt att se tillbaka. Jag kan inte göra en #throwbackthursday utan att tänka en gång till, ett steg längre. För visst är det en throwback till ett fint minne, men också till en tid jag kämpar med att glömma. Men tro det eller ej, så är jag stolt över den kroppen jag har idag. För dne här kroppen har varit med om så mycket skit, jag har utsatt den för fruktansvärda saker och trots allt det: Fungerar den fortfarande.
Och hur jävla ballt är inte det?
 
 
Image may contain: 1 person
1,5 år sedan.
 
Image may contain: 1 person
2013
 
 No automatic alt text available.
2012

En bild säger mer än 1000 ord

 
 
Image may contain: 1 person, sitting, eating and food
 
Den här bilden är tagen dagen efter Valborg i år. Jag är svinbakis och på en restaurang i Kungsträdgården med min vän Elin. Jag åt hela den där pommesen plus en hel vegoburgare. Och drack en pepsi till det. Jag ska inte skriva ut kaloriantalet men min hjärna har redan räknat ut att det är en större mängd än vad jag enligt läkare ens behöver äta. Och ändå så åt jag det. Och jag fick inte ångest efteråt, utöver att det kändes lite tungt i magen.
 
 
*
 
Det är fortfarande så skevt för mig att tänka att för bara 5 månader sedan blev jag utskriven från en ätstörningsklinik. Och att mitt liv var helt annorlunda. Det är som en dröm, ett liv som inte jag har levt men får déja vu's ifrån ibland. Jag minns fortfarande hur matsalen såg ut, hur vi satt där som små får, ihopfösta och rädda, medan vi petade i oss maten. Jag minns fortfarande snyftningarna, raseriutbrotten och dom desperata förhandlingarna; "Snälla, jag kan inte äta allt det här, snälla jag klarar inte jag tar bara lite och sen är det bra, eller hur, snälla säg att det är bra". Jag minns hur det allt för ofta var jag. 
 
Armbandet jag gjorde i pysselrummet sitter fortfarande kvar på min handled. "Stay strong" står skrivet på det och hur töntigt det än låter så håller jag mig fast vid det för glatta livet. För någon månad sedan var jag ute och råkade tappa det och jag tvingade hela barpersonalen att hjälpa mig leta rätt på det igen. Tillslut gjorde vi det och jag kramade mannen som fann det och sa att han inte hade någon aning om vad det betydde för mig.
Det är som min lilla tidsmaskin till kliniken. Min lyckoamulett och det som påminner mig om en annan tid. 
Det hjälper mig att aldrig glömma, för om jag aldrig glömmer håller jag mig på jorden, frisk och drömmer inte om att vara så lätt att vinden kan föra mig härifrån. 
 
 
*
 
 
För bara 6 månader sedan hade en sån här bild varit omöjlig. Jag hade aldrig i mitt liv, även om jag kanske hade ätit, låtit någon fotografera mig med den typen av mat, med någon typ av mat. Påminn mig inte om att jag äter, ser ni inte hur fet jag ser ut i närheten av mat, vad ska folk tro? Sedan skulle jag nog inte heller ha ätit upp allt, alternativt hade jag kompenserat efteråt med träning eller framtvingade kräkningar.
 
Jag är fortfarande inte helt frisk, vem vet det blir jag nog aldrig, men jag är okej. 
Det går okej, jag sköter mig, tar hand om mig själv.
Det är inte lätt, men jag försöker.
Och det är nog allt jag kan begära av mig själv.
 
 

"Body Positive"

 
Idag när jag vaknade och som vanligt drog mig lite extra i sängen för att kolla facebook och mina andra sociala medier såg jag ett inlägg i en feministisk grupp vars kommentarer gjorde mig så ledsen att jag ville lägga mig under täcket igen och aldrig mer gå till jobbet. Inlägget handlade om att personen som skrev det i fråga tyckte att H&M hade använt sig av en för smal modell, som dessutom inte log utan såg rätt "sur" ut, och vad gav det för ideal till unga kvinnor att leva upp till? Jag höll med till viss del, för klädbranschen och våra normer för kvinnors kroppar är extrema och nästintill omöjliga att leva upp till. Dom flesta modeller lever inte ens upp till sina egna bilder pga photoshop. Det som gjorde mig ledsen var kommentarerna och att inriktningen låg mer på själva modellen än företaget. På att modellen var så smal, och "hon måste ju vara sjuk, ser hon inte lite extra trött ut, stackars flicka hon kan ju inte må bra". Och jag ser det här överallt hela tiden i diskussionen om modebranschens val av smala modeller och helt ärligt undrar jag hur FAN folk tänker. 
 
Nummer 1. 
Ni har ingen aning om modellen är ätstörd (vilket är det ni menar med "sjuk"), finns hör och häpna modeller som är extremt smala på grund av helt naturliga anledningar. 
 
Nummer 2.
När ni lägger fokuset på modellen, är allt jag kan tänka på hur hen måste känna sig om hen såg kommentarerna. Ni petar och river och sliter och överanalyserar en person som gjorde ett JOBB. 
En person som antagligen slet i timmar för att få bilderna som FÖRETAGET ville ha. 
Ni dömer hens kropp negativt, fast ni har som utgångspunkt att vara "Body positive". 
 
Nummer 3.
Om modellen ifråga är ätstörd, är ert påpekande det absolut sista hen behöver höra för att må bättre. 
Ni är inte rätt person att avgöra om någon lider av en psykisk sjukdom.
Ni är inte en närstående. 
 
Nummer 4.
Photoshop. Har ni glömt bort photoshop? 
 
*

En annan sak jag märkte var en kommentar som nämnde att hen varit på H&M och bett om hjälp av ett butiksbiträde. Därefter gick personen i fråga över till att prata om att butiksbiträdet hade varit på tok för smal och hur kunde H&M anställa så pass smala personer? "Om en jobbar i butik och hjälper unga kvinnor måste en se sund ut!" Jag bara gapade. Låg i sängen och kunde inte förstå vad jag precis hade läst, och folk höll med människan. 
 
Absolut är det viktigt att vara sund, promotar absolut inte att en ska vara ohälsosam och ätstörd, men att döma folk på det sättet? Det enda jag kunde tänka på var när jag var som sjukast och jobbade i butik, tänkte folk då så om mig? Att jag inte förtjänade att tjäna pengar pga min sjukdom? En sjukdom jag inte valt och som jag inte kunde kontrollera? Men hur fan skulle jag ha råd att betala för mat/terapi/behandling om jag nu inte fick jobba?
 
*
 
Jag vill påpeka en sak innan jag avslutar det här inlägget:
Jag menar absolut inte att det finns något som heter "Thin shaming". Det gör det inte. För om en är vad samhället kallar smal har du ett enormt privilegium och upplever inte en systematisk nedtryckning av samhället. Det enda jag vill påpeka är att snälla söta rara var försiktiga när ni går in i diskussioner om kroppar. Fokusera på branschen som trycker på folk att vara smala, inte på dom som försöker försörja sig. 
Döm inte dom som gör sina jobb, som ni inte vet ett skit om vad dom går igenom.
 
Over and out.
Bisous!<3
/Andréa