"Throwback"

 
Ibland skrämmer det mig att se gamla bilder. Jag både vill och vill inte se hur jag såg ut förut. När någon tar fram familjealbumet, eller när facebook ploppar upp med "dina minnen", kan jag inte fly från det. Det är stunder jag vill minnas, men en kropp jag inte orkar se. Plötsligt blir jag påmind om späda armar och lår som två händer lätt kunde greppa. Jag var mycket mindre än jag tänkte att jag var. Jag var mycket smalare än jag såg själv.
 
Plötsligt ser jag varför alla oroade sig. Samtidigt som det gör ont att se för en del av mig önskar fortfarande att jag såg ut så. Att jag fortfarande var så pass smal. Och jag ska vara bättre nu. Jag ÄR bättre nu. Men när jag ser dom bilderna, är det allt för lätt att romantisera. I dom stunderna minns jag inte hur det var att konstant vara sjuk, svimma, känna mig darrig, inte kunna fokusera, tappa hår, och att vara helt isolerad. I dom stunderna minns jag bara hur lätt jag gick, hur enkelt hon kunde lyfta mig, hur högt jag hoppade på balettklasserna. 
- Hur vacker jag kände mig.
 
Men sanningen är den att jag inte kände mig lätt. Varje steg gjorde ont för min kropp orkade inte mer. Hon kunde lyfta mig hur enkelt som helst men när hon kramade mig spetsade mina skulderblad henne. Och jag hoppade kanske högt, men landningen tog alldeles för hårt. 
Och jag kände mig nästintill aldrig vacker. Jag var endast vacker om jag ställde mig på vågen och gade gått ner dom kilon jag önskat om. Större delen av tiden kände jag mig stor, klumpig, ful. 
Och det gjorde mig inte vacker.
 
I jakten på skönhet och perfektion lyckades jag bara göra mig själv ful, utanpå och inuti.
Min hy har aldrig varit sämre än den var då, jag har aldrig sett så trött ut (det är svårt att sova när allt en tänker på är hunger). mitt hår blev tunt (inte bara på grund av att jag blekte det), och om du såg in i mina ögon så var jag inte där. Jag var tom. Ett skal till människa. 
Inuti växte monstret och tog över allt. Jag skrek åt alla som försökte komma nära. 
"Snälla kom inte nära, jag vill inte att du ska se mig så här".
 
Ätstörningar gör en inte vacker. 
Men ändå kan jag i vissa stunder sakna den kropp jag en gång hade.
Fortfarande kan jag drömma om nyckelben, revben och skulderblad som spetsar. 
Och kanske kommer dom drömmarna alltid spöka hos mig,
kanske är det dom spöken som fyllt ihåligheten i mig. 
 
*
 
Och det är det som gör det svårt att se tillbaka. Jag kan inte göra en #throwbackthursday utan att tänka en gång till, ett steg längre. För visst är det en throwback till ett fint minne, men också till en tid jag kämpar med att glömma. Men tro det eller ej, så är jag stolt över den kroppen jag har idag. För dne här kroppen har varit med om så mycket skit, jag har utsatt den för fruktansvärda saker och trots allt det: Fungerar den fortfarande.
Och hur jävla ballt är inte det?
 
 
Image may contain: 1 person
1,5 år sedan.
 
Image may contain: 1 person
2013
 
 No automatic alt text available.
2012

Kommentera här: