Ett år sedan

 
Imorgon har det gått ett år sedan jag blev utskriven från ätstörningskliniken.
Herregudinna ett helt år har gått. Min hjärna hade totalt raderat den informationen tills facebook "memories" påminde mig om ett blogginlägg jag skrev om det. (Kan läsas här
 
*
 
För ett år sedan kändes det som att jag började ett nytt liv, och på många sätt gjorde jag det. Jag skrev om hur jag kunde äta pasta, hur jag kunde äta framför folk och på restaurang. Jag var så jäkla lycklig.
Och rädd. Så rädd för den riktiga världen. Att komma ut i det verkliga livet. Bortanför hetsätning, gruppterapi, hemläxor, och mina kamrater på kliniken, mina medpatienter. Hur skulle allting gå? Skulle jag klara det?
Skulle jag lyckas den här gången? Inte få ännu ett återfall? 
 
*
 
Så hur har det gått då? Det är den stora frågan. Ju mer jag tänker på svaret, desto mer osäker blir jag. För om jag ska vara ärlig, så äter jag absolut inte självmant pasta, det är inget jag lagar. Om någon bjuder, är det fortfarande svårt, och om det var lasagne så vet jag fan inte hur min hjärna skulle reagera. Jag har nog inte ätit lasagne sedan jag var på kliniken. Och jag minns inte när jag åt pasta senast. Antagligen var det i Berlin med min mamma, och det var svårt. Jag minns hur vi båda stirrade på min tallrik medan jag petade försiktigt i mig. 
 
Äter jag framför folk? Mjo, till stor del. Jag har fortfarande svårt att äta framför folk jag är attraherad av, det känns än idag som att dom kommer tycka jag är äcklig om jag äter. Vilket jag vet är en ologisk tanke men den finns fortfarande där, i bakhuvudet.
 
Restauranger? Ytterst sällan, men det är nog mest på grund av ekonomiska skäl. Jag åt faktiskt ute med jobbet igår. Det gick okej, jag tänkte fortfarande på att inte äta för snabbt eller för långsamt dock. Jag vill inte vara klar först, för tänk om dom då tycker jag är för glupsk och därmed fet, och om jag är klar sist så är jag långsam och då blir allt fokus på mig med min mat och det är en mardröm bara jag tänker på det. Men jag åt.
 
Hetsätningen, har jag slutat med det? Om sanningen ska fram så ja, för det mesta. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har hetsätit några gånger det här året, jag har inte alltid kräkts efteråt, men absolut har det hänt några gånger. Jag har kompenserat för mat under det senaste året. Långt ifrån lika mycket som förut, men det händer. Träning framför allt, och att jag ibland skippat något mål. Men jag försöker hålla mig till att äta åtminstone 2-3 mål om dagen. Något jag innan förra året aldrig gjort. 
 
Folk får röra vid mig nuförtiden, det är okej att krama mig, jag tänker inte direkt på hur min kropp måste kännas mot den andra personen. Jag ryggar inte undan på samma sätt. Visst kan jag ibland känna att det är svårt med fysisk närhet, och särskilt om jag precis har ätit, men det sätter mig inte i en direkt ångest längre.
 
Jag är inte längre livrädd för att gå upp i vikt. Jag tror inte att jag på allvar kommer dö av ett kilo eller två.
Jag mäter inte längre mina vader/lår/midja/fingrar med måttbandet i högsta hugg, har till och med slängt mitt måttband. Vilket i och för sig är ett undvikande beteende, men känns fortfarande nödvändigt.
 
Dom flesta dagar tycker jag om min kropp. Vissa dagar vill jag fortfarande skära bort mina lår. 
Men jag försöker.
Jag jobbar mig framåt.
 
*
 
Om någon hade förväntat sig att jag skulle vara helt frisk nu, är denna person naiv. Vem vet ens om jag någonsin blir helt frisk? Kanske är det här så pass frisk jag kan bli?
 
Men jag kämpar på. Jag vill inte vara sjuk längre.
Jag är nog inte sjuk längre. Jag är typ frisk.
Halvvägs. Jag lever. Och det är fortfarande något jag varje dag är chockad över.
Jag lever Jag lever Jag lever.
Herregudinna jag lever.
 
Kanske får "typ frisk" vara nog då?
 
 
Bisous!<3
//Andréa

Santa Baby

 
Jag är egentligen inte särskilt förtjust i jul och allt det innebär.
Jag är inte kristen, så den faktiska innebörden försvinner för mig, och jag tycker det är en sjuk jävla hets med julklappar vilket bara känns extremt materialistiskt. För att inte ens tala om hur höga förväntningar folk alltid har på julafton, allt ska vara perfekt; maten, musiken, lekarna, familjen. 
 
Jag minns mina jular från barndomen som extremt idylliska. Och det var dom.
En stor familj, mamma, pappa och 4 barn. Plus den andra familjen vi bodde med i vår gigantiska villa i Djurhsolm.
Började alltid dagen med att äta frukost tillsammans, så himla viktigt att alla fick deras favoritmat, sedan iväg för jullunch hos mormor och morfar i deras gigantiska våning på östermalm, så himla viktigt att alla i släkten var där, sedan tillbaka till villan för julmiddag och därefter öppna klappar i under den gigantiska granen samt i den gigantiska kistan. Det var alltid ett överflöd av klappar. Och mat. Och kärlek. Och stress. Och materialism. Och press. 
 
Jag älskade julen som barn, det var helt magiskt, men i efterhand har jag börjat fundera varför jul egentligen ska vara så sjukt jäkla viktigt? 
 
Dom senaste åren, och sen mina föräldrar skildes, ger vi knappt klappar, vilket jag tycker är skönt, och ofta är det att vi ger varandra klappar i form av att vi gett en gåva till någon typ av välgörenhet.
Det är fint, men jag är fortfarande inte förtjust i julen. Jag orkar inte med all stress om hur en ska fira och med vem. Det är för fan bara ännu en jävla dag i december.
 
That being said, bjuder jag er på dagens outfit när jag ska iväg på årets första julfirande för min del, och den enda jullåten jag gillar:
 
 
 
 
(Men visst är det mysigt att träffa familj och vänner, så julfirandet kommer vara väldigt trevligt, tro inte att jag är så pass bitter)
 
 

Don't let them see how crazy you are

 
Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mig själv.
Alltså sådär trött att en blir helt utmattad i hela kroppen. 
När ska mitt självhat försvinna? När ska jag plötsligt vakna upp en dag och inte tvivla på allt och alla?
 
Häromdagen insåg jag att jag fortfarande inte tror att någon genuint kan älska mig. Det är en känsla jag jobbat med större delen av livet men som jag trodde jag kommit över. Ändå kröp den plötsligt upp över min ryggrad igen. 
"Varför skulle någon älska mig? Dom känner inte mitt riktiga jag så dom kan inte älska mig. Dom älskar bara tanken på mig." Jag drogs tillbaka i tiden och blev 17 år gammal, knallrött hår, Placebo på högsta volym, ångestattacker varje dag. Jag vill så gärna tro att jag är starkare, friskare, mer vuxen, stabil, nu. Men sanningen är att jag inte har någon aning om något. Folk som har känt mig länge kallar mig stabil, lugn, stark, i jämförelse med mina tonår. Men den enda skillnaden egentligen är att jag inte agerar utåt längre, jag håller allting inombords.
 
Det går tusen miljarder tankar på helspinn i huvudet på mig, men jag är tyst. Släpper inte ut det. 
Är fortfarande så förbannat osäker och rädd för att inte bli omtyckt. 

Andas.
 
Don't let the crazy show.