Drömmar

 
Jag drömmer mig tillbaka till stunder när jag varit manisk, för då kändes allt så magiskt. 
Vill desperat bli kär och försvinna in i någons själ, men vet hur det slutar när en tvingar fram något.
Egentligen är det nog inte ens kär jag vill bli, men jag vill känna kärlek. Ge mig impulsivitet, spontanitet, sommarnätter som aldrig tar slut, kyssar som bränns. Det är konstigt när en haft så många romantiska "äventyr" och plötsligt inte har det. Jag tror jag är beroende av det, samtidigt som jag vet att beroenden aldrig är positiva.
 
Jag drömmer mig tillbaka till mina tonår, när allt var på liv och död,
fast jag vet att det var alltför mycket död och allför lite liv.
 
diary aesthetic
art aesthetic

Helgen måste ta slut

 
Jag har spring i kroppen igen. Och nej inte i benen som uttrycket normalt är, utan i kroppen. Hela jag är inställd på äventyr, sena nätter, dans, nästa kick. Måste härifrån snart. Helt ärligt vad gör jag ens i Sverige?
Jag var ju den som skulle härifrån först av alla. Alla sa ju alltid det, Andréa kommer flytta hemifrån först, och typ utomlands. Inte skulle jag stanna kvar här. Visst har jag gjort en hel del saker efter gymnasiet, jag har rest och jag har pluggat. Men det känns inte nog, jag måste bort från min trygghet, hitta det som jag passar för.
Hur töntigt det än låter vill jag resa för att "finna mig själv". 
 
Jag tror jag är i någon typ av manisk period, fast samtidigt inte för när jag är manisk brukar jag inte kunna se eller reflektera över maniskheten. Kanske är det på väg, eller så har jag redan haft det, men något händer inom mig.
 
*
 
Ge mig äventyr, romantik i mängder utan några krav, resor till fjärran länder.
Ge mig en saga,
ge mig intensivitet,
något som sätter min själ i brand.
 
Jag behöver brinna lite nu. Jag behöver fatta eld över något. Har varit nedkyld allt för länge.
 
 

Ett år sedan

 
Imorgon har det gått ett år sedan jag blev utskriven från ätstörningskliniken.
Herregudinna ett helt år har gått. Min hjärna hade totalt raderat den informationen tills facebook "memories" påminde mig om ett blogginlägg jag skrev om det. (Kan läsas här
 
*
 
För ett år sedan kändes det som att jag började ett nytt liv, och på många sätt gjorde jag det. Jag skrev om hur jag kunde äta pasta, hur jag kunde äta framför folk och på restaurang. Jag var så jäkla lycklig.
Och rädd. Så rädd för den riktiga världen. Att komma ut i det verkliga livet. Bortanför hetsätning, gruppterapi, hemläxor, och mina kamrater på kliniken, mina medpatienter. Hur skulle allting gå? Skulle jag klara det?
Skulle jag lyckas den här gången? Inte få ännu ett återfall? 
 
*
 
Så hur har det gått då? Det är den stora frågan. Ju mer jag tänker på svaret, desto mer osäker blir jag. För om jag ska vara ärlig, så äter jag absolut inte självmant pasta, det är inget jag lagar. Om någon bjuder, är det fortfarande svårt, och om det var lasagne så vet jag fan inte hur min hjärna skulle reagera. Jag har nog inte ätit lasagne sedan jag var på kliniken. Och jag minns inte när jag åt pasta senast. Antagligen var det i Berlin med min mamma, och det var svårt. Jag minns hur vi båda stirrade på min tallrik medan jag petade försiktigt i mig. 
 
Äter jag framför folk? Mjo, till stor del. Jag har fortfarande svårt att äta framför folk jag är attraherad av, det känns än idag som att dom kommer tycka jag är äcklig om jag äter. Vilket jag vet är en ologisk tanke men den finns fortfarande där, i bakhuvudet.
 
Restauranger? Ytterst sällan, men det är nog mest på grund av ekonomiska skäl. Jag åt faktiskt ute med jobbet igår. Det gick okej, jag tänkte fortfarande på att inte äta för snabbt eller för långsamt dock. Jag vill inte vara klar först, för tänk om dom då tycker jag är för glupsk och därmed fet, och om jag är klar sist så är jag långsam och då blir allt fokus på mig med min mat och det är en mardröm bara jag tänker på det. Men jag åt.
 
Hetsätningen, har jag slutat med det? Om sanningen ska fram så ja, för det mesta. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har hetsätit några gånger det här året, jag har inte alltid kräkts efteråt, men absolut har det hänt några gånger. Jag har kompenserat för mat under det senaste året. Långt ifrån lika mycket som förut, men det händer. Träning framför allt, och att jag ibland skippat något mål. Men jag försöker hålla mig till att äta åtminstone 2-3 mål om dagen. Något jag innan förra året aldrig gjort. 
 
Folk får röra vid mig nuförtiden, det är okej att krama mig, jag tänker inte direkt på hur min kropp måste kännas mot den andra personen. Jag ryggar inte undan på samma sätt. Visst kan jag ibland känna att det är svårt med fysisk närhet, och särskilt om jag precis har ätit, men det sätter mig inte i en direkt ångest längre.
 
Jag är inte längre livrädd för att gå upp i vikt. Jag tror inte att jag på allvar kommer dö av ett kilo eller två.
Jag mäter inte längre mina vader/lår/midja/fingrar med måttbandet i högsta hugg, har till och med slängt mitt måttband. Vilket i och för sig är ett undvikande beteende, men känns fortfarande nödvändigt.
 
Dom flesta dagar tycker jag om min kropp. Vissa dagar vill jag fortfarande skära bort mina lår. 
Men jag försöker.
Jag jobbar mig framåt.
 
*
 
Om någon hade förväntat sig att jag skulle vara helt frisk nu, är denna person naiv. Vem vet ens om jag någonsin blir helt frisk? Kanske är det här så pass frisk jag kan bli?
 
Men jag kämpar på. Jag vill inte vara sjuk längre.
Jag är nog inte sjuk längre. Jag är typ frisk.
Halvvägs. Jag lever. Och det är fortfarande något jag varje dag är chockad över.
Jag lever Jag lever Jag lever.
Herregudinna jag lever.
 
Kanske får "typ frisk" vara nog då?
 
 
Bisous!<3
//Andréa