sömnlöshet

 
Jag är så jävla trött. Trött på att vara trött. Trött på att svara "jag är bara trött" när folk undrar hur jag mår.
Har inte sovit mer än 3 timmar per natt i 4 nätter nu och det verkar inte bli mycket sömn ikväll heller.
Jag blir äldre för varje sekund som går och sömnlösheten påskyndar processen. 
Vad är det jag egentligen vill göra med mitt liv?
Borde jag inte åtminstone vara på väg att ha listat ut det vid det här laget?
 
*
 
Är polyamorösitet något som är rätt för mig? Just nu? Kan jag ändra det? Vill jag ändra det? Vågar jag det?
Jag tror det. Men hur ska jag veta säkert? Samtidigt, hur vet en något säkert? Det kommer alltid finnas frågetecken i livet men jag hatar ovisshet. 
 
*
 
Måste jag börja gå i terapi igen? Antagligen. Finns allt för mycket som jag inte har bearbetat.
Men orkar jag det? Jag vill ju bara vara normal. Vill inte vara trasig längre.
Men är det ens fel att vara trasig? Några av dom mest vackra människor jag känner/känt är/var trasiga.
Kanske behöver en gå sönder för att förstå andras lidande.
Kanske behöver en känna smärta för att förstå smärta.
Jag vill aldrig igen vara ovetande inför andras sår.
 
*
 
Behövs nätter som dessa? Nätter där jag stirrar på mitt tangentbord med fingrarna i håret och undrar varförvarförvarför jag skriver. För vem kan ens förstå detta? För vem skriver jag?
Är det för mig själv? Men varför behöver jag då publicera det?
Och om inte för mig själv: För vem?
Vem sklle finna det här intressant?
 
*
 
Så mycket sus i mitt huvud nu. Förstår inte ett ord.
Vill sova.
Men vet inte hur.
 

Är det dags nu?

 
grunge, quotes, and sad-bild
 
Att släppa det här? Att glömma? Att gå vidare?
Att förstå mitt egna värde?
Vad har du ens på riktigt gett mig, mer än korta stunder av lycka och år av ovisshet?
Kanske är det här värt mer än dig.
Det är nog det.
Shit det är nog faktiskt det.

Drömmar

 
Jag drömmer mig tillbaka till stunder när jag varit manisk, för då kändes allt så magiskt. 
Vill desperat bli kär och försvinna in i någons själ, men vet hur det slutar när en tvingar fram något.
Egentligen är det nog inte ens kär jag vill bli, men jag vill känna kärlek. Ge mig impulsivitet, spontanitet, sommarnätter som aldrig tar slut, kyssar som bränns. Det är konstigt när en haft så många romantiska "äventyr" och plötsligt inte har det. Jag tror jag är beroende av det, samtidigt som jag vet att beroenden aldrig är positiva.
 
Jag drömmer mig tillbaka till mina tonår, när allt var på liv och död,
fast jag vet att det var alltför mycket död och allför lite liv.
 
diary aesthetic
art aesthetic