Försök till sinnesro

 
 
Har spenderat dom senaste tre dygnen med brutal mensvärk som inte vill ge sig. Min pms är enorm och jag har gråtit till diverse olika saker. Allt från Silvana Imams dokumentärfilm ("Mamma, förstår du hur viktig hon, och hennes relation med Beatrice Eli, varit för hbtq-personer i Sverige?) till när vi läste om barnkonventionen i skolan (BARNSOLDATER HÖRNI, FLYKTINGLÄGER, VÄRLDEN SUGER) till att jag såg ett nytt föl här ute på mammas torp. Justja, jag är på torpet just nu. Varit här dom senaste två dagarna men idag åker vi hem. 
 
Jag har traskat i skogen i två timmar och plockat svamp, försökt läsa böcker men gått över till att spela WOW i timmar på dåligt internet, sett en kossa på vift och lekt med min systerdotter och hittat på en låt om att sopa. Genusvetaren i mig är mindre stolt över just det sångvalet, men vad ska en göra?
Patriarket påverkar även den bästa.
 
Jag behövde det här tror jag. Även om jag blir uttråkad rätt fort och saknar stan. Bara komma bort. Ibland. För en kort stund, få andas. Både för att få utrymme att tänka på det jobbiga som hänt, men också för att se att livet och världen fortsätter.
 
 
 
 
 
 

sömnlöshet

 
Jag är så jävla trött. Trött på att vara trött. Trött på att svara "jag är bara trött" när folk undrar hur jag mår.
Har inte sovit mer än 3 timmar per natt i 4 nätter nu och det verkar inte bli mycket sömn ikväll heller.
Jag blir äldre för varje sekund som går och sömnlösheten påskyndar processen. 
Vad är det jag egentligen vill göra med mitt liv?
Borde jag inte åtminstone vara på väg att ha listat ut det vid det här laget?
 
*
 
Är polyamorösitet något som är rätt för mig? Just nu? Kan jag ändra det? Vill jag ändra det? Vågar jag det?
Jag tror det. Men hur ska jag veta säkert? Samtidigt, hur vet en något säkert? Det kommer alltid finnas frågetecken i livet men jag hatar ovisshet. 
 
*
 
Måste jag börja gå i terapi igen? Antagligen. Finns allt för mycket som jag inte har bearbetat.
Men orkar jag det? Jag vill ju bara vara normal. Vill inte vara trasig längre.
Men är det ens fel att vara trasig? Några av dom mest vackra människor jag känner/känt är/var trasiga.
Kanske behöver en gå sönder för att förstå andras lidande.
Kanske behöver en känna smärta för att förstå smärta.
Jag vill aldrig igen vara ovetande inför andras sår.
 
*
 
Behövs nätter som dessa? Nätter där jag stirrar på mitt tangentbord med fingrarna i håret och undrar varförvarförvarför jag skriver. För vem kan ens förstå detta? För vem skriver jag?
Är det för mig själv? Men varför behöver jag då publicera det?
Och om inte för mig själv: För vem?
Vem sklle finna det här intressant?
 
*
 
Så mycket sus i mitt huvud nu. Förstår inte ett ord.
Vill sova.
Men vet inte hur.
 

Är det dags nu?

 
grunge, quotes, and sad-bild
 
Att släppa det här? Att glömma? Att gå vidare?
Att förstå mitt egna värde?
Vad har du ens på riktigt gett mig, mer än korta stunder av lycka och år av ovisshet?
Kanske är det här värt mer än dig.
Det är nog det.
Shit det är nog faktiskt det.