Redo att leva

 
Imorgon är min sista dag här på kliniken.
Herregudinna, 12 veckor har redan gått, kan ni tänka er det? 12 veckor sedan jag skrev mitt första inlägg för er här om vad jag skulle gå igenom. 12 veckor sedan jag var livrädd för att gå igenom dom här dörrarna som idag känns som ett andra hem. 12 veckor är 3 månader, och det kanske inte låter som så värst mycket men hela mitt liv har förändrats på den tiden. Jag har blivit singel, fått en "normalvikt", sålt min soffa (vuxenpoäng haha) men framförallt så har jag fått en större insikt om vem jag är som person, hur jag fungerar, och hur jag ska hantera min ätstörning. 
Jag är absolut inte frisk, men nu har jag redskap för att gå vidare. Nu vet jag vad jag ska göra när tankarna om min kropp och min vikt kommer. Jag är inte längre rädd för pasta, även om exempelvis lasagne fortfarande känns jävligt jobbigt, jag kräks inte efter varje mål, jag hetsäter inte lika ofta, jag behöver inte träna 2 timmar om dagen JAG KLARAR MIG ÄNDÅ. 
 
Jag tror aldrig att jag på riktigt kommer kunna förklara hur det här känns för mig. Hur fantastiskt underbart läskigt det är. Hur det här är en dag jag på riktigt aldrig trodde skulle komma.
Det är sjukt läskigt då det enda jag har vetat om hela mitt vuxna liv är min ätstörning. Min enda mekanism för att hantera min ångest har varit att träna, hetsäta, kräkas eller banta i 10 år. Och idag kan jag plötsligt byta ut dom mot andra saker (för det mesta). Jag vet inte hur det kommer bli när jag slutar här och går över till öppen vård, det kommer med allra största säkerhet finnas förjävliga dagar, men nu vet jag att jag har något att falla tillbaka på. Jag vet att den här platsen finns, jag är inte ensam.
Det fantastiska underbara är att jag inte får ångest så fort jag tänker på mat eller min kropp. Jag kan äta framför folk igen, t.o.m äta UTE på restaurang utan problem. Nu för tiden kan folk röra vid mig utan att jag rycker till. 
Jag får inte kväljningar så fort jag sväljer, jag är inte konstant trött eller svimfärdig.
 
Eller bara det här:
Häromdagen såg jag mig själv i spegeln, i underkläder, inte i syftet att mäta/kontrollera min kropp: 
utan endast för att jag kände mig så förjävla fucking sexig. 
Sådana dagar har jag inte haft på evigheter.
 
*
 
Men vet ni vad det coolaste av allt är? Jag känner hunger. 
På 10 år har jag bara känt sug, men ingen hunger. Nyss när vi skulle äta frukost och den var några minuter försenad, sa jag på riktigt: "Hallå, är det inte frukost nu?" 
Jag ville äta. JAG VILLE ÄTA. FRIVILLIGT. Utan tvång. 
 
Det här inlägget är sjukt osammanhängande och jag kanske skriver ett bättre om det här ämnet någon gång, men det är vad ni får för tillfället. Ett lätt glädjehysteriskt inlägg utan logik.
 
Jag är äntligen redo att börja leva.
 
foto: Jon Oxborn
 
Bisous!<3
//Andréa

Kent - Då som nu för alltid

 
Igår såg jag Kent live. För första och sista gången. Eller ja, jag har ju faktiskt sett två låtar med dom tidigare för massor av år sedan på Peace & Love festivalen men det var så mycket kaos då så det räknar jag inte. 
 
Jag trodde inte jag skulle få se dom, har varit halvt förkrossad hela det här året dels för att A) dom ska inte spela något mer och dels B) jag lyckades inte få en biljett. Sedan igår, ringer fadern min och säger att han känner en person som säljer 2 stycken ståplatsbiljetter för 700kr. Och vips åkte jag och Betty iväg på konsert. Och jag grät nog ish hela tiden.
 
*

Nu kommer jag säga allt det där som så många andra redan har sagt men:
Kent betyder otroligt mycket för mig. Det har funnits så många stunder när jag inte orkat med livet, när jag på allvar stått vid livets kant och bara velat ta ett steg till men stoppat mig själv. På grund av deras musik.
När allting har känts fruktansvärt och att jag inte klarar mer, då har jag kunnat sätta på exempelvis 747 eller Mannen i den vita hatten och vips så har jag fått kraften att orka lite till. 
 
Jag antar att det enda jag har att säga egentligen är tack. Tack för dom här åren. Tack för att ni får mig att känna mig som att jag återigen är 16. Tack för all förståelse när jag suttit där med brustet hjärta. Tack för all glädje och kraft ni skänkt mig. 
Tack för att ni finns.
Tack för allt.
 
 
 
 
En glad Andréa som precis fått tag i Kentbiljetter och en glad Betty på Kentkonsert.
 
 
 
Två glada bin på konserten och efter konserten.
 
 
 
 
 

Ärlighet

 
Det allra viktigaste här i världen enligt mig är ärlighet, framförallt i relationer (både vänskap och kärlek). 
Dock tog det mig tid att förstå hur viktigt det faktiskt är. Jag ljög kanske inte, men undanhöll saker och framförallt så undandhöll jag vad jag tyckte och tänkte. För jag trodde att jag på så sätt skyddade andra alternativt gjorde saker enklare, jag ville inte vara jobbig. När jag ser tillbaka på relationer jag haft är jag numer den första att erkänna att flera av dom kunde ha varit bättre om jag bara hade haft förmågan att vara ärlig om vad jag kände. Det var inte förrän i år som jag på riktigt började utöva ärlighet fullt ut. 
 
Jag tror att en stor del av varför jag började vara så brutalt ärlig med vad jag känner och vem jag är, är för att jag i år började ha polyamorösa relationer. Och om jag någonsin igen har en monogam relation kan jag ärligt säga att den partnern kommer att få tacka gudinnorna för att jag levt som poly. För utan ärlighet, utan 100% brutal ärlighet och kommunikation, fungerar inte någon relation i slutändan. 
För att skydda folks känslor, måste du och din partner prata om vad som känns okej och var gränsen går. 
Hur vill ni leva ert polyliv? Vad är viktigt för er? (Lovar att jag ska skriva ett mer detaljerat inlägg om poly någon gång)
 
Jag är så fruktansvärt trött på att höra mina vänner klaga på deras partners och sedan när jag frågar: 
"Har du sagt det till henom?" är deras svar "nej jag vill inte såra någon".
Ursäkta mig, men hur ska du kunna förvänta dig att någon ska förstå eller ändra på ett beteende du tycker är irriterande om du inte berättat för dom att du tycker det är irriterande? Och om något så sårar du din partner ännu mer när du går runt och är sur på dom över något dom omöjligt kan ändra om dom inte vet vad dom ska ändra.
DET GÅR INTE IHOP.
Vad vi vet så finns inte tankeläsare. 
 
*
 
Varje gång jag går på en första dejt är jag brutalt ärlig, right from the start.
Om du inte står ut med att jag kommer fråga dig vad du söker för typ av relation, att jag berättar att jag inte är monogam, att jag för tillfället går i en behandling mot ätstörningar, att jag inte vill ha ett förhållande i nuläget, etc etc; då är jag inte rätt person för dig. 
För jag kommer ställa sådana frågor till dig och förvänta mig 100% ärlighet tillbaka.
Eftersom jag vill att vi ska kunna bygga en vänskap/relation/whatever på en stark grund. Inga hemligheter, inga undanflykter, rå, hård, ren ärlighet. 
 
 
*
 
Som sagt. Ärlighet är min största grundsten när det gäller alla typer av relationer. 
Och det är det största sveket jag vet när folk som mycket väl vet detta om mig undanhåller saker. 
Det spelar ingen roll om du tror det sårar mig, 
låt mig avgöra det själv.
 
Sanningen kan göra ont men lögner dödar. 
 
quote-bild