.

 
Jag försökte nå ut till någon från mitt förflutna häromdagen, och blev nekad på värsta sätt möjliga:
Personen i fråga förstod inte varför jag kände ett behov av att nå ut till dom.
 
Vilket fick mig att börja undra:
Är jag konstig som inte glömmer folk? Hur dom fick mig att känna? Vad vi delade? Allt vi gjorde?
 
Jag har svårt för att släppa taget, det vet jag, men någonstans trodde jag ändå att jag inte var ensam i att ibland sakna det förflutna. Jag bryr mig fortfarande om dom som en gång varit del av mitt liv, jag vill veta vad dom gör, vilka dom är idag. Jag skulle mer än gärna försöka vara en del av deras liv igen.
 
*
 
Allt för många har sagt till mig att det bästa är att bara släppa det. Gå vidare. Sluta tänka på det och dom som varit. Det är inte aktuellt längre - så varför bry sig?
 
Men jag lever kvar i minnen. Det är så enkelt för mig att leva mig in i en känsla jag en gång haft.
För även om dom behandlat mig illa, har dom allra flesta även gjort mig glad vid något tillfälle.
Och livet är för kort för att inte uppskatta stunderna en känt genuin lycka.
 

Kommentera här: