"En annorlunda kärlek"

 
Idag är "National coming out day", och igår var "National mental health awareness day" enligt google.
Jag vet inte om dom alltid faller efter varandra, men oavsett vad kan jag inte låta bli att tro att det är ödet.
Vi lever fortfarande i en värld där HBTQ-personer är självmordsbenägna på grund av sin läggning/könsidentitet.
En värld där dödsstraff för vilka vi är fortfarande är aktuellt i en del länder.
En värld där vi blir diskriminerade mot på jobbet, i skolan, våra familjer.
 
*
 
Jag har vetat att jag är bisexuell sedan jag var 7 år gammal. Säkert visste jag det innan dess också, men när jag var 7 och blev kär i min bästa tjejkompis var första gången jag insåg att det var annorlunda än när jag varit kär i min bästa killkompis. Andra tjejer ville inte alltid spela rollen som pojkvän när vi lekte, eller var så snabba på att ställa upp när det gällde att träna på att kyssas. Om jag ska vara ärlig hade jag nog kysst alla tjejer i min klass vid det laget och jag ville aaaldrig sluta. 

Jag kom dock inte ut förrän jag var 16, då det inte fanns något runtomkring mig som visade att mina känslor var "normala" eller accepterade. Homosexualitet var inget vi pratade om när jag växte upp, inte på det sättet att det sågs som att vara fel på något vis, men det var bara aldrig aktuellt att prata om. Inte gjorde vi det i skolan heller. 
 
När jag väl hörde om homosexualitet var det alltid i form av svordomar "jävla bög/flata" skreks frekvent på min skolgård i 4an. En historia jag minns från fjärde klass var när min dåvarande vän Demi och jag gungade med en till tjej vars namn jag inte minns. Demi frågade mig om jag var lebb, och jag tog en sekund för lång tid på mig att svara och vips startades ett rykte om att jag var lebb. 
 
Den enda gången det faktiskt nämndes i klassrummet var i vår biologibok i 8an, ett litet ministycke med rubriken:
"En annorlunda kärlek"
 
Och jag minns hur jag satt, på den där hårda träpallen, med blicken klistrad på den rubriken. Någonting inuti mig brast just där och då. I 8 år hade jag levt med vetskapen om att jag var annorlunda men samtidigt hade jag desperat klängt mig fast vid att världen utanför min bubbla hade andra värderingar. Men där, i en skolbok, stod vad som jag antog var sant (herregud den boken var ju menad att LÄRA oss): Jag var annorlunda.
 
Inte hörde jag heller något om bisexualitet förrän jag var 15 och började umgås med folk från andra delar av Stockholm. Jag är nämligen uppvuxen i ett ganska konservativt och "snobbigt" område, där heteronormen och märkeskläder kan ses som något av det viktigaste i världen. När jag var 15 började jag åka in till stan, plattan närmare bestämt, och umgicks med andra "alternativa" kids som vågade experimentera och stå för vilka dom var. Hur jäkla sjukt är det inte att jag inte visste om ordet bisexuell förrän jag var 15??
 
*
 
Så kom jag tillslut ut när jag var 16, i 9 år hade jag hållt det jag visste var sant hemligt. Och vilken jäkla frihet det var. Det som gett mig så groteskt mycket ångest och självhat var äntligen ute i det fria. Men nu kom istället den andra rädslan, den rädsla jag ännu lever med och nog alltid kommer leva med. Den som påverkar min mentala hälsa något enormt.
Rädslan för vad folk tycker, för vad mitt land tycker, vad världen tycker.
 
Om jag skulle rabbla upp varje homofobisk handling jag blivit utsatt för skulle det ta upp hela min blogg. 
Men jag är så jäkla rädd mina vänner. Vi lever i ett land där folk vill ta bort våra rättigheter.
 
Det kändes som att vi var på väg framåt, jag minns dagen vi äntligen fick gifta oss och jag blir gråtfärdig av bara tanken. Men nu känns det som att vi går bakåt igen,
 
och även om Sverige inte är det land vi har det värst i,
så blåser en västanvind mot våra rättigheter hit bort.
Precis som vi påverkas av resten av världen på andra sätt, så influerar även hat oss.
 
*
 
Jag drömmer om en värld där jag inte är annorlunda, där jag och alla mina syskon är trygga.
Så om du inte vågar/kan komma ut idag, så är det okej. Du ska aldrig komma ut bara för att.
Om du är i en situation där det skulle vara farligt för dig, känn ingen skam att hålla på din hemlighet ett tag till.
Vi alla som kommit ut, har varit där, och vi håller dig i handen.
Var du än är.
 
 

Kommentera här: