*

 

Läser om krig och kris varje dag, hoppas att jag på något vis bidrar till en bättre värld, men mitt inre har naturkatastrofer drabbat och mina resurser är få och jag lever i en zon där hjälporganisationer inte lyckas komma in. Det är nog mest mitt eget fel, var allt för länge sedan jag sökte vård för något annat än det mest akuta. Men det är svårt att känna ork att söka hjälp för något som blivit en del av en. Är nog mest en melankolisk person. Ångesten har aldrig lyckats gå bort. Kroniskt sa den senaste terapeuten. Det är inte så farligt egentligen, oftast är det överkomligt och jag behöver bara gråta eller stirra in i en vägg ett tag. 

 

Men det är höst nu. Och efter höst kommer vinter. Långa ärmar och stora kläder och trauman min kropp minns bättre än mitt psyke. Årsdagar som inte firas utan känns mer som begravningar för delar av min själ. Det känns lättare än för ett år sedan. Det är inte lika akut längre. Men det är också en större rädsla nu. För hur min reaktion kommer bli.

 

Måste hålla i mig själv nu. Inte sväva för långt bort. Komma ihåg att jag klarat mig så här långt. Det finns en anledning till det. Jag är stark. Behöver inte självmedicinera för mycket eller skapa kaos. Jag kan ta hand om mig själv.

 

Och jag står faktiskt på den där jävla väntelistan för att få hjälp med den där jävla händelsen som hände för snart två år sedan. Och alla dom andra händelserna. Alla dom andra oönskade händerna. Så något gör jag ju.

 

Måste bara överleva höst och vinter och jul.

 

Men jag har någon som jag kan få presentera det fina med jul för nu, för första gången - både för henne och för mig. Ska ge henne en jul hon kan se på med ögon glittrande som barns. 

Så kanske mina kan glittra genom hennes.