Blogga var det ja. En blogg, en journal, en dagbok öppen för alla att läsa.

2020 har börjat. Ett nytt årtionde. Ett nytt liv.

 

2020 har startat med teknikproblem (min dator dog plötsligt men är äntligen vid liv), munssår (SOM TAGIT TYP TVÅ VECKOR ATT FÅ BORT), sjukt mycket skola som jag ignorerat, nya människor och nya stora utmaningar jag ännu inte riktigt vet om jag är redo för.

 

Överanalyserande som jag är har jag tänkt mycket över de senaste 10 åren och insett att jag spenderade majoriteten av dem med att vara grovt deprimerad, fylld av ångest och

hoppandes mellan relationer.

 

Vet ni något sjukt? Jag minns vilket år saker hände beroende på vem jag var tillsammans med då. Det är mitt sätt att räkna tiden. "Jaha, då var jag med Emma", "åh men det året hände det här och då var jag med Johanna", "Charlie", "Betty", "Sagah".

 

Det fick mig att undra när jag ska börja räkna tid utifrån mig själv. Alla mina minnen är så ihopkopplat med kärlek att jag tror jag glömt kärleken till mig själv. Var fanns den under dessa 10 år?

Var fanns fokuset på mig? Inte på någon annan eller på en relation?

 

*

 

Jag lyssnar på Halsey på högsta volym, fullt medveten om att det finns inget som får mig att vilja knarka, supa, bli manisk, som hennes musik. Vill stå på ett dansgolv, helt borta, och känna basen i blodet men ingenting annat. Grina och skita i allt och alla.

 

Istället ligger jag på mitt vardagsrumsgolv. Händerna upp i taket, själen långt ner under golvet.

Bedöva mig någon.

*

 

2020. För första gången säger jag inte att "detta ska bli mitt år!!"

- för när har ett år någonsin varit "mitt" år?

Självömkan utan slut.

 

Kanske kan 2020 bli året då jag får lite lugn i huvudet i alla fall.

Kanske är detta året då jag äntligen tar tag i mina självdestruktiva tankar?

För beteendena är ju borta, typ, så kanske är det på tiden att tankarna försvinner med?