Jag tänker på Norrland. På Höga kusten. På Umeå. På berg och dalar och vatten och skogar utan slut. Mina tår i gräset som fortfarande är fuktigt efter morgonens dagg. Ett tält där en behöver ligga näranäranära för att inte frysa under nattens minusgrader. Morgondopp och kvällsdopp och sista minuten innan det är dags att packa ihop tältet-dopp. En dryckeslek för två på en bar där den ena är nykter och den andra dricker på gränsen till för mycket. En mening om att ringar har setts ut. Att frågan som är större än allt har tänkts på.

 

Jag tänker på Norrland. På sommar och semester och bekymmersfria kramar.

På händer som är avslappnade och inte knutna i ångest.

 

Jag tänker på Norrland. Och även fast jag vet att det inte gör mig något gott tänker jag på när allting ändrades. Hade det ändrats redan då? Var jag bara blind?

Jag tänker på Norrland. Och att det här inlägget kanske är allt för dramatiskt.

Men återigen vem fan är jag om inte en drama queen.

 

*

 

Jag är trött. Mitt medium frågade mig häromdagen "i själen eller kroppen?".

Jag svarade båda. Själen har vandrat allt för många mil i tänk om och drömmar och hopplöshet, och kroppen har inte fått vila på veckor på grund av själen.

 

Jag vill gå vilse i en skog i Norrland.

Lägga mig på en mossbädd och somna.

Äntligen få andas.