Var i Paris över helgen och hälsade på en gammal vän. Nog en av dom få från mina tonår jag fortfarande har kontakt med. Hon bor där och visade mig alla sina bästa ställen och jag blev återigen kär i en stad som inte är Stockholm.

 

Jag bokade biljetten några dagar efter att jag blivit dumpad och det var definitivt gjort i affekt, jag behövde fly. Och även fast det var snart 3 månader sedan behövde jag verkligen fly i helgen, bort från vad vuxenliv är och mitt egna liv. Låtsas vara någon annan för ett tag. Vilket absolut skapar problem för nu är jag efter i skolan och har noll koll på vad jag håller på med där.

Men jag tror det var värt det.

 

*

 

Att gå runt på en kyrkogård i Paris, ramla in på en burlesqueshow, hamna på en lebbklubb där vi var absolut äldst av alla och att vandra längs med Seine är rätt magiskt på något vis.

Jag hoppas jag har laddat upp ny energi för tiden som kommer nu.

För vintern, för mörkret, och allt som kommer med det.

 

Det är redan mörkt i mitt huvud, förra veckan innan jag åkte hade jag sådan brutal ångest att jag knappt kunde röra mig. Stirrade in i en vägg i ett dygn. Sedan åkte jag till Paris och plötsligt var jag fine. Men på planet hem idag grät jag så mycket att jag skrämde damen i sätet bredvid mig. Jag grät för att boken jag läser "Hold Still" var så vacker, den handlar om en tjej vars bästa vän begår självmord. Och jag tänkte på min lillebror. Och på hon den där andra som försvann för så många år sedan. Och alla andra som inte orkade. Och hur nära det varit att jag försvunnit jag med.

Men sedan ikväll har jag klippt ihop en vlog och skrattat åt alla knasiga stunder jag hade under helgen.

 

Psykisk ohälsa är så märkligt.

 

*

 

Nu ska jag sova, och fortsätta drömma om Paris och försöka minnas att det kommer komma en vår, en sommar, ljus - igen.