Någon jag älskar och sett som en familjemedlem, en lillebror, försvann ur mitt liv nyligen.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hur hanterar en sorg på den nivån?

 

Jag har rusat in i skolan och utbildningen jag precis börjat (Genus och mänskliga rättigheter), druckit alldeles för mycket vin och rökt för många paket cigaretter. Allt för att på något sätt fly från sanningen. 

Jag måste hitta en ny ångestmekanism. Jag kan inte använda förnekelse, förskjutning, alkohol och cigg så fort livet går åt helvete. För livet kommer aldrig sluta gå åt helvete i stunder. Precis som att det i andra stunder är magiskt vackert. Det är som det klassiska gamla uttrycket "Utan det negativa hade vi inte uppskattat det positiva".

 

Jag tänker på min egen dödlighet, mina egna år av smärta. Hur jag i samma ålder som han blev var nära att försvinna jag med. Och på hur jag är självisk som ens tänkt tanken att jämföra min smärta med hans

På hur jag ens kunde ha trott mig förstå. Fast jag tror att jag på något vis förstår. Trots min skam.

 

Och jag saknar honom. Och allt jag inte sa. Och allt som kunde ha hänt.

Och jag försöker att tänka att han äntligen har fått frid.

Att han äntligen är fri från smärtan.

 

*

 

Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget.

Jag vet inte om det är rätt att skriva om det här så öppet.

Men jag vet inte heller hur jag skulle hantera det annars. 

Vem vet vad som är rätt eller fel, i denna situation?

*