Jag stalkar mitt eget flöde men söker efter förändring

 
Är det inte fascinerande att vi har något som konstant kan påminna oss om en annan tid?
Som vi kan gå tillbaka i, utan särskilt mycket jobb, och se minnen som om det hände igår.
Vi behöver inte klippa och klistra längre - instagram, facebook, bloggar, finns istället.
 
Jag vet inte om ni också gör det men jag brukar allt för ofta gå tillbaka i tiden. Framförallt på min egen instagram, det är så enkelt. Med en lätt tumrörelse är jag tillbaka i 2017, 2016, 2013. Jag vet inte om jag hatar eller älskar det. kanske lite både och. Jag ser ansikten tillhörande personer jag inte längre pratar med. Jag ser mitt leende ansikte i famnar jag inte längre hör hemma i. Jag ser platser jag inte längre är välkommen till. Jag ser någons instagram story och minns hur len deras hud var, eller hur dom fick mig att skratta, hur vi öppnade upp oss för varandra. Nog lever jag för mycket i det förflutna, som alltid har jag svårt att släppa - glömma. Men det är också något fint över det. Att inte kunna släppa. Att jag minns allt. Att jag konstant påminner mig själv. Det är så lätt att bara minnas det dåliga när något är över, vänskap, relationer vad som. Kanske plågar jag mig själv igenom mitt egna flöde för att få mig att förstå att allt inte var misär. Mycket var lycka.
 
*
 
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Den 13 augusti jobbar jag min sista dag. Den 27 augusti börjar jag plugga. Genus och mänskliga rättigheter på Röda Korsets folkhögskola. Jag, plugga vidare? Om någon sagt det till 18åriga Andréa hade hon skrattat rakt ut. I åratal önskade jag varje gång jag gick på en K-brunn, eller blåste ut ljus, att när jag var 25 skulle jag antingen försörja mig som makeup artist eller via sociala medier. Idag gör jag båda, och guess what? Jag fyllde 25 i år och nu ska jag lämna det jag drömde om i så många år. Och det är nog... okej. Även om det är läskigt. Bara för att en drömt om något länge betyder det inte att drömmar kan förändras. Jag vet inte om jag kommer jobba med det jag studerar sen, eller om jag går tillbaka till sminket, men jag vet att jag behöver något nytt. Nya utmaningar. Jag vill göra något viktigt. Något som kan göra skillnad.
 
*
 
Om personerna jag delat mitt liv med på olika sätt läser det här, och om ni precis som jag undrar över mig som jag undrar över er ibland (kanske kollar ni också på gamla bilder och ser mitt ansikte)- vill jag att ni ska veta att det är bättre med mig nu. Jag är stabil nu. (Hyfsat) Jag tar nya steg. Det går framåt. 
 
Jag hoppas ni mår bra.
 
 

Kommentera här: