Tillit

 
Igår snackade jag i telefon med en av mina bästa vänner om tillit och relationer och att våga.
Hon sa något jag alltid har svårt att bemöta och som inspirerade det här inlägget.
Hon sa att det inte är konstigt att jag har svårt att lita på folk med tanke på allt jag gått igenom, hon sa att sakerna jag behövt utstå är sådant som dom flesta inte ens kan tänka sig. Och idag under ett seriöst samtal fick jag höra samma sak, personen i fråga var snarare imponerad av att jag överhuvudtaget hade någon tillit kvar.
 
Innan förra året, 2017, hade jag aldrig på riktigt reflekterat över det. Att andra inte behövt gå igenom mycket av det som har hänt mig. Jag har dels tagit för givet väldigt mycket att människor bara ska veta och förstå varför jag är som jag är, men sanningen är att det är omöjligt för någon annan att greppa allt en annan människa varit med om. 
När det gäller psykisk, fysisk och sexuell misshandel kan en person som inte varit med om det förstå till fullo dom spåren som finns kvar och nog alltid kommer göra det. Jag har en tendens att förminska det jag varit med om, för att jag tror att "det är väl inget egentligen, andra har varit med om värre saker" - men en kan inte jämföra smärta. Och för att vara helt ärlig, som min vän igår påminde mig om, det är inga små skrapsår jag har. 
 
Jag tror att det är mitt sätt att överleva, min största försvarsmekanism, att inte erkänna hur illa det har varit. För då slipper jag tänka på det så mycket. Jag behöver inte försvinna i ett svart hål av ångest om jag tonar ner smärtan.
Men det förstör för mig i slutändan. För när vi inte vågar minnas vårt förflutna, våra erfarenheter och det som skapat oss, då förminskar vi våra upplevelser för andra. Om jag exempelvis hamnar i en sexuell situation och inte har berättat för den andra parten att jag har varit med om sexuella utnyttjanden eller om jag har berättat men kanske ryckt på axlarna och sagt "det är i det förflutna", kan det bli absolut kaos om jag plötsligt får panik. För dels vet inte den andra personen varför jag blir som jag blir och dels kan jag då inte få det stöd jag behöver.
Det förstör relationer med kärlek och vänner, för hur ska dom förstå mig om jag konstant målar upp en stark fasad? Det gör även att en hel del skit kommer fram när jag druckit ett glas eller två för mycket, och ärligt hur många gånger ska mina stackars vänner behöva orka med att lyssna på min fyllesorg?
 
*
 
Jag har sagt det här förut, men jag har någon typ av "prinsess-anda" i mig. Som prinsessorna från Disneys sagor, det är ju trots allt det jag är uppvuxen med. Jag tror så starkt på kärleken, att hoppet aldrig får ta slut, och att alla är goda i grunden, ingen föds ond. Och en kan diskutera hur positivt det egentligen är, för kravet på perfektion i det är enormt, men när det gäller tillit har det gett mig mycket. För på grund av det har jag tro, och hopp om människor. Att ingen egentligen vill andra illa.
Och det gör att jag fortfarande litar på andra. om än har svårt för det. 
 
theme, quotes, and rose-bild
Bild från weheartit.com
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

Kommentera här: