Jag har alltid varit kär i kärleken. Och det är nog en av anledningarna till att jag är polyamorös.

Det finns ingen känsla jag avgudar mer än kärlek. Jag avgudar fjärilarna i magen, dom långa konversationerna, att dansa tryckare utan musik mitt på gatan, känslan av någons fingrar som dras genom mitt hår, eller när jag ser in i någons ögon och jag bara vet att vi båda känner att vi hör ihop. Det är fantastiskt. Helt jävla magiskt, och jag tror att många faktiskt underskattar den känslan. Hur konstigt det än låter med tanke på att det enda vår värld verkar kunna skapa är låtar, filmer, böcker om kärlek. Men jag tror faktiskt att många underskattar det. 

Själva fenomenet i sig, hur magiskt (ja magiskt, det finns inget bättre ord för det) det är att vi har förmågan att hitta en annan människa, se på dom och känna allt på en gång. Oavsett om det går bra eller dåligt i slutändan.

 

Mitt kärleksliv har varit rätt kaotiskt ända sedan det startade, och inte blev det lättare när jag började leva flersamt.

Och jag må vara bitter allt för ofta, men min tro och mitt hopp för kärleken har aldrig tagit slut. Kärlek finns verkligen överallt runtomkring oss. Bara vi är villiga att se den. 

 

*

 

Det enda problematiska med att vara kär i kärleken är när en inte har någon kärlek i sitt liv.

För det får mig att känna mig ensam, vilket är en konstig känsla men sann. Och visst, jag dejtar och har absolut människor jag tycker väldigt mycket om, men jag har blivit nästintill beroende av att ha någon nära 24/7. Helt ärligt, jag har varit singel i snart 6 månader och det är den längsta perioden för mig sedan jag var 16. Hur sjukt är inte det?

 

Ibland tror jag att jag dessutom tvingar fram känslor för att jag så gärna vill känna fjärilarna. Och det är varken bra mot mig eller snällt gentemot andra. 

 

På grund av det har jag tagit det rätt lugnt med kärlek sedan jag blev singel, och jag planerar att fortsätta med det, men jag tror jag är redo för kärlek igen. Om den kommer så kommer den. Jag tänker inte forcera något nu.

Jag  vill bli kär på det där sättet en blev när en var 16. När det kändes som liv eller död. När bara att snudda vid någons axel kunde få mig att nästan kräkas av nervositet.  

 

 

Så come at me boys and girls and everything in between. 

Flersamhet någon?