Om det finns något jag är extremt begåvad på: är det att övertänka. Att ta in allt runtomkring mig. Att inte kunna släppa taget och gå vidare. Många säger ofta att dom övertänker allt, men jag vill att ni stannar upp och tänker efter (övertänk den meningen). Övertänker ni verkligen precis allt? För hittills har jag inte träffat någon som gör det på samma sätt som jag, men om ni mot förmodan gör det så tja, läget? Kan vi bli bästisar och förstå hur jävla irriterande och fantastiskt det är?

 

För jag har så länge jag kan minnas övertänkt varenda liten tanke jag haft. Om någon säger något till mig, analyserar jag om det finns något underliggande i deras mening innan jag därefter tänker noggrant efter vad jag ska svara. En del tycker att jag verkar tyst, men det är för att jag har en miljon tankar i huvudet konstant där jag väger vilken som är mest värd att säga högt. Varje sms jag får går igenom en mental checklista:

1. La dom till en punkt i slutet av meningen? Om ja: brukar den här personen göra det eller är hen sur? (Gå därefter igenom varje sms från sagda person för att analysera deras text-etikett)

2. Ingen emoji. - Okej hen är sur. Fast vänta lite jag hatar emojis och skickar dom aldrig (återigen gå igenom hens text-etikett).

3. Hur snabbt svarade hen på mitt sms? - Tog det mer än 15 min, är hen sur. Eller brukar hen svara segt? (As said, gå igenom text-etikett)

 

Det är likadant i verkligheten, jag överanalyserar varenda situation jag hamnar i och någonstans tror jag att det grundar sig i en extrem osäkerhet. Jag tror att folk alltid är sura på mig, hatar mig osv.

 

Men det är inte endast att jag övertänker, jag kan även inte stänga av mina känslor. Vilket iof låter bra för hallelujah jag är ingen psykopat. Men. Och det här är ett stort MEN: Jag kan bli så oerhört påverkad av saker vilket gör att det påverkar mitt psykiska mående. Saker som kanske inte ens berör mig personligen, alternativt saker som är så små att jag borde kunna bara släppa det och gå vidare.

 

Häromkvällen såg jag och mamma filmen om Ted Gärdestad, vilket resulterade i ett två timmar långt samtal där jag grät och grät och grät. För jag blev så ofantligt påverkad av historien om hans liv, och kunde relatera och leva mig in i det till 100%. 

 

När jag hamnar i jobbiga situationer säger folk till mig att skaka av mig det, det är ju inte så viktigt, men allting lagras hos mig. Jag kan inte skaka av mig det. Jag har ingen avstängningsknapp.

Trust me, jag har försökt med diverse terapeuter. 

 

*

 

Det är helt fantastiskt att kunna känna allt på en gång. Det är underbart att ha förmågan att bli så berörd av en film, eller att jag kan bli så fabulöst lycklig för andra att det påverkar min egen lycka positivt. Men det är tungt att bära när det går dåligt. Och ibland vill livet inte alltid en väl. 

Och jag önskar att jag kunde ha en av/på knapp.

 

För jag vill inte gråta mer.