Häromkvällen satt jag och drack vin med en vän när vi plötsligt började bli nostalgiska (som en lätt blir efter en flaska vin) och började prata om våra tonår. När vi lärde känna varandra, och allt drama vi hade. Mitt i allt det kom ämnet in på att vi båda har varsin låt som vi sedan tonåren velat ska spelas på våra begravningar. Hon - Forever young, jag - If I die young. Det är fortfarande etsat i våra hjärnor att dom ska spelas. Även om det var tio år sedan vi bestämde det. Och det fick mig att börja undra varför jag, som inte är suicidal eller 15 längre, fortfarande har tankar om exakt hur min begravning ska vara. För vad jag har förstått är det inte något alla tänker över. Jag vet inte bara vilken låt som ska spelas, jag vet var jag vill spridas för vinden, hur folk sa vara klädda (inget svart här inte, färg ska det vara), vad som ska serveras som fika efteråt. 

 

*

 

Kanske är det så att när en levt i mörker så länge och varit så trött på livet, blir det en del av en för evigt. Kanske kan jag aldrig skaka av mig mitt förflutna och kanske kommer jag alltid tänka mycket på döden och självmord.  Det betyder inte att jag övertänker det, men det var en så stor del av mig under så många år. Det vore samma sak som att jag plötsligt skulle skära bort delen av mig som älskar att dansa, och som dansade i 15 år. Dansen kommer alltid vara en del av mig, för att det var så viktigt under så lång tid. 

På samma sätt var min depression viktig, negativ men viktig, och jag kommer nog alltid fastna i minnen om den då och då. 

 

Och kanske är det nyttigt. Att se var en kom ifrån och var en är idag- 

 

*

 

 

*