Släppa taget

 
Jag har alltid haft svårt för att släppa taget. Om saker, människor, händelser, allt.
Häromdagen rensade jag min garderob och insåg att jag hade kvar kläder från när jag gick i 3an. Och nej, nu menar jag inte tredje ring i gymnasiet utan tredje klass. Och även fast jag insåg hur skevt det var hade jag ändå svårt för att slänga dom. Men jag gjorde det tillslut.
 
Jag lever kvar i händelser som hände för år sedan. Plötsligt kan jag vara tillbaka på samma plats, i samma situation, med samma människor, och jag känner samma känslor som då. Fast det endast är i mitt huvud. 
 
Jag gråter fortfarande över relationer som inte höll, även om jag kanske borde vara över det för länge sedan, även om jag faktiskt kanske ÄR över det.  Jag känner fortfarande sorgen, den finns av någon anledning alltid kvar. 

*
 
Folk säger att jag är en känslomänniska, att jag känner FÖR mycket, att det är dags att gå vidare. Det dom inte förstår är att jag GÅR vidare. Det tar tid, men jag gör det. Och även fast jag bryter ihop över något som försvann för år sedan, betyder det inte att jag lever i konstant sorg över det. Det betyder bara att jag har svårt att släppa taget om saker, människor, händelser, känslor, som en gång i tiden betydde allt. Och egentligen, är det så konstigt? Jag har aldrig förstått hur en plötsligt kan radera någon ur sitt minne när personen i fråga en gång var allt för en. Jag förstår inte hur en kan ignorera allt som har hänt och alla känslor en har haft.
 
*
 
Kanske är det därför jag stannat i relationer allt för länge som inte förtjänat mig.
Kanske är det därför jag kämpat tills jag blivit lämnad.
För jag vägrar att släppa taget,
jag vill kämpa.

För den där tröjan jag slängde häromdagen,
var kopplat till en händelse,
en person
en tid
som en gång betydde allt.
 
Bild från gårdagen. 

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

Kommentera här: