Livet är tufft för tillfället. Skriver jag för femtielftemiljonte gången på den här bloggen.

Höst, jävla fucking skithöst. Skriver jag för sjuttioandramiljonte gången på den här bloggen.

Det gör ont i hjärtat och jag är ensam igen. Skriver jag för hundratusendemiljontegången på den här bloggen.

 

Det känns som att mitt liv konstant går på repeat. Jag har fantastiska somrar men så fort det blir höst och vinter går allting utför. Jag vill bara ha någon typ av stabilitet men är väl antagligen för instabil själv för att kunna kräva/skapa det. 

 

*

Fyller mina dagar med att jobba, mer än vad jag egentligen orkar, organisera mitt hem och möblera om, allt för att inte tänka. Låter främlingar komma nära men skjuter ifrån mig dom som faktiskt vill finnas där och hjälpa, dom som faktiskt känner mig. Jag orkar inte just nu. Snälla lägg ingen press på mig, låt mig vara. Låt mig skrika/gråta om jag behöver det, men försök inte tvinga fram något. Jag orkar inte just nu. Men sluta inte höra av er, för då är jag ensam med mina tankar igen. Jag orkar inte just nu. Ställer orimliga krav utan att ens nämna dom för någon. 

Kanske borde jag skriva en lista? Och dela ut till alla runt omkring mig? Alternativt posta på facebook.

Fast vem fan är aktiv på fb nu för tiden.

Jag orkar iaf inte det just nu.

 

*

 

Jag har börjat tänka mycket på hur jag beter mig i relation till andra. Något jag antar är rätt viktigt och bra att göra ibland, men det är också svårt då en kanske inte alltid gillar det en hittar. Jag brukar kräva 100% ärlighet och öppenhet, vän, kärlek, kk, whatever du än är, men har själv svårt med den där öppenhet-biten. Jag ljuger och undanhåller inte saker om relationen i fråga, men om det exempelvis är mitt egna mående håller jag det alltför ofta för mig själv. Jag tror av någon anledning att om jag började öppna upp om hur jag verkligen mår, skulle jag bara vara jobbig och förstöra relationen. Samtidigt kräver jag av den andra att alltid berätta EXAKT hur hen känner sig.

 

En annan sak jag märkt är att jag gärna drar mig undan så fort någon försöker komma mig nära. Du måste kämpa till tusen om jag ska låta dig komma in på skinnet. Och jovisst, jag pratar öppet om min ätstörning, depression, mitt förflutna, men det är skillnad på att berätta en historia och berätta det som händer just nu. 

 

Jag har för det mesta sett mig som en rätt bra person, och det är jag väl i grunden också, men jag har många insikter just nu som fått mig att börja tvivla. Jag har väl alltid levt enligt någon typ av "Prinsess-motto" av att alltid vara "vän" och trevlig mot alla, möt alla med ett leende och vänlighet. Men vem är jag snäll för egentligen?

 

Det här inlägget har verkligen noll logik, men jag har så mycket i huvudet just nu som jag vill få ut. Och mycket av det kan/vill jag inte skriva/prata om heller då jag är rädd för att såra någon annan. Det känns liksom bättre att bära på det jobbiga själv än att få hen att må skit också.

Vilket låter som en självisk martyr-sak att skriva.

Och det är väl det också.

Jag vill inte såra någon annan, dels för att jag bryr mig om dom, men också för att jag skulle må dåligt av det.

 

*

 

Ordbajs i dess bästa form.

Varsågoda.