Igår kväll rensade jag en del i min lägenhet. Fyllde en låda med saker jag inte orkar/vill se längre. Saker som varit  viktiga, men som idag bara är smärtsamma. Ner i källaren försvann dom. Och om 3 år om jag då flyttar kommer jag kanske se på den där lådan och le åt minnena. 

 

Men som alltid började jag överanalysera och tänka för mycket när jag påmidnes om det förflutna och en sak stod ut rätt starkt:

Jag har skapat så mycket drama och problem i mina relationer för att jag genuint inte förstått eller trott att personerna i fråga faktiskt tycker om eller är kära i mig.

 

Jag behöver en konstant bekräftelse på att jag är omtyckt, vilket gör att det skapar onödiga problem. Vem skulle inte tycka det var jobbigt att bli konstant misstrodd? För det är ju exakt det jag gör, misstror dom som bryr sig om mig.  Jag tror att en del av problemet ligger i att jag har haft ett enormt självhat majoriteten av mina tonår och vuxna liv.  Det finns liksom ingen förståelse VARFÖR någon skulle tycka om mig, när jag själv har en miljard anledningar varför dom inte skulle göra det. 

 

Jag har 80.000+ följare på en live streaming app som heter Periscope. Majoriteten av dom säger varje dag att dom älskar mig, att jag är fantastisk. Inte är det konstigt att jag spenderar hälften av min tid där. Men det är en annan sak. Dom här personerna som följer mig känner mig inte, dom vet inte vem jag är, på riktigt. Precis som alla andra sociala medier älskar dom bilden jag väljer att visa. Mitt bekräftelsebehov ligger egentligen inte där, det ligger i riktig, mänsklig, kontakt. Jag behöver bekräftat att jag är viktig för någon. JAG - inte mitt "persona".  

*

 

Att börja tycka om mig själv, är något som inte hände mig förrän typ i våras. Och det är en lång väg innan jag kan säga att jag äskar mig själv. Jag fastnar fortfarande i vågor av självhat och jag låter det ta över mig allt för ofta. Någonstans har jag börjat förstå dock att, jag nog aldrig kommer kunna ha en riktigt hälsosam relation innan jag förstår att jag är värd kärlek.  Och jag kan inte låta bli att undra om mitt liv hade sett annorlunda ut, om jag bara vågat tro på mitt egna värde. Kanske hade allt varit annorlunda, kanske hade jag inte behövt skriva det här inlägget.

 

Kanske.