Jahapp. Så ger jag mig in i den här diskussionen om #metoo också.

Om ni missat vad #metoo är så är det en fb-trend som vill visa mängden kvinnor som varit med om sexuella övergrepp genom att dela taggen som status. Igår var det mängder med sådana statusar i mitt flöde, folk berättade sina historier och hängde ut dom som utsatte dom för det. Även jag la upp en #metoo, för att jag, precis som majoriteten av kvinnor, varit med om sexuella övergrepp. Och jag menar verkligen inte att män inte utsätts för det också, men meningen med den här kampanjen var att lyfta fram just kvinnor. Vi tar ett steg i taget.

Vi kan inte ta alla kamper på en gång. Och sanningen är att kvinnor är den mest utsatta gruppen inom detta. 

 

*

 

Jag skrev inte min historia med övergrepp på den där statusen igår. För var skulle jag börja? 

Det finns så många händelser där män tagit sig friheter till min kropp. 

Där män sett mig som ett objekt, något att bruka, använda, inte en människa.

Jag är trött på att prata om det. Jag är trött på att försöka få folk att förstå att det här händer. 

Varför ska JAG behöva berätta ännu en gång? Varför berättar inte männen som gör det?

Varför ska JAG behöva bevisa gång på gång att jag varit utsatt, ett offer, en överlevare.

 

Jag känner mig fan inte som en överlevare, med tanke på att en överlevare är någon som klarat sig ur någonting. Jag har inte klarat mig ur ett jävla ting. Jag lever fortfarande i en utsatthet. Jag är fortfarande ett offer för en värld som inte respekterar att jag äger min kropp, min sexualitet.

 

*

 

Jag tycker #metoo är ett fantastiskt fint initiativ, men om jag ska vara ärlig tror jag inte på att det kommer göra någon skillnad. Kanske är jag bara bitter och uppgiven, men hur skulle jag inte kunna vara det? Ända sedan jag var 11 år gammal har jag levt med insikten att jag inte har rätten till min egen kropp. Hur många slagord vi än använder på olika demos. Vi lever inte i en värld där det är sant. Vi kan kämpa, men vi är inte där än.

 

Jag tror på allvar inte att vi kommer få en förändring förrän dom personer som har begått sexuella övergrepp träder fram, och berättar sin historia. Och inte på det sätt jag såg flera igår göra med att skriva: "jag har säkert kanske gjort något någon gång också", för orden "säkert" och "kanske" hör inte hemma här. Om du tror ens det minsta lilla att du har utsatt någon för ett sexuellt övergrepp, SÅ HAR DU ANTAGLIGEN GJORT DET, stå upp för det. Jag vill inte se fler personer som får en klapp på axeln för att "så starkt att våga försöka se sina egna kanske möjliga skavanker". NEJ. Jag kan tänka mig att försöka förlåta, det har jag jobbat länge med, men inte när folk förminskar det. Ett kanske förminskar en händelse som kan vara så traumatisk och förstöra liv. 

 

*

 

Obs! dom få jag såg som faktiskt skrev rakt ut att dom betett sig som idioter i sina yngre dagar och därefter försökt allt för att förbättra sig och bett om ursäkt: Ni förtjänar inte heller en klapp på axeln, för det ni gjort kommer alltid finnas kvar, men ni kan få en handskakning från mig.

 

Som ett bevis att vi alla försöker förbättra oss, och att vi bygger nya broar tillsammans, mot en bättre värld.