Det snöade igår.

Känns som att jag helt hoppat över hösten och hamnat mitt i vintern. 

Vad har jag gjort som fått den här hösten att gå förbi så snabbt? 

 

Ibland tror jag att jag lever som i en dimma. Lite som dom där älvorna jag alltid drömde om som barn.

Jag dansar runt runt runt i dimman och vet inte riktigt var jag är eller vad jag gör, men på något vis lyckas jag ändå ta mig framåt. Livet går ihop nu för tiden. Jag är inte döende av sorg den här hösten (eller vintern),

men jag känner mig likgiltig. Jag känner inte allt på en gång som jag brukar.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med mig själv,

och jag vet inte heller om det är negativt.

Kanske kan det få vara positivt att inte konstant känna allt?