Händer

 
I mitt tidigare inlägg skrev jag hur jag känner mig likgiltig, men jag börjar misstänka att den ligiltigheten snarare har varti ett sätt att försöka överleva. Dom senaste dagarna har jag gått runt med en typ av molande ångest som aldrig lägger sig. Jag klarar av mina dagar, jobbet går bra, jag hade fest i helgen och det gick bra, men det ligger ett orosmoln i magen. En klump i halsen som bestämt vill komma ut. Om jag bara släppte taget lite grand skulle jag säkert gråta. Mitt bland folk. Jag försöker vara ligiltig för jag har lagt ett lock på det som känns jobbigt.
Det smyger sig upp till ytan ibland, framtriggat av en låt förknippat till ett minne, en lukt förknippat till en viss person, eller bara något så simpelt som en bild. Mer och mer börjar dyka upp, och jag trycker locket på allt hårdare.
 
Och mycket av det jobbiga, vet jag vad det grundar sig i. Det spelar ingen roll hur många gånger jag skriver eller berättar om det. I  botten av nästan allt hittar jag fortfarande deras händer på mig, och jag kan inte fly undan det.
Det försvinner inte bara för att jag skakar på axlarna och berättar min historia en gång till.
Rör mig inte
för även om du inte är dom 
- är dina händer fortfarande händer
och det var händer som gjorde det oförlåtliga. 
 
 

Kommentera här: