Om jag skriver att det kliar under min hud igen, förstår ni då vad jag menar?

 

Det är som att något pickar och river inuti mig och gör allt för att komma ut.

Jag kan inte sitta stilla, sitter alltid och skakar med benen, plockar med något eller faktiskt kliar mig. 

Jag känner av att det är något i mig som håller på att hända, jag vet alla varningstecken sedan gammalt. Jag är rastlös i själen igen, vill alltid vara på språng, planerar in varenda sekund.

 

Folk runtomkring mig som inte sett detta förut tycker att jag verkar som den roligaste människan eveeer. Jag gör ju så mycket saker, har alltid ett äventyr att bjuda in till, alltid ett skratt nära till hands. Egentligen är det att jag flyr, visst älskar jag alla upptåg jag kommer på och jag har väldigt roligt, men jag vet att det är en flykt undan mina tankar. Om jag är i konstant rörelse hinner jag inte tänka. Inte ens när jag sover får jag vila. Jag drömmer så konstiga drömmar nu för tiden och jag vaknar med märken över hela ryggen där jag har rivit upp min hud. När jag var yngre fick jag ibland sova med vantar för att jag inte skulle klia upp allt för stora sår. 

 

Är så trött på att hoppa mellan sinnesstämningar, euforisk ena sekunden, på botten nästa. Men jag är äldre nu, jag har lärt mig att se varningssignalerna, jag vet vad jag ska göra för att försöka lugna episoderna. Lugna kliandet, rastlösheten, i själen.