En bild säger mer än 1000 ord

 
 
Image may contain: 1 person, sitting, eating and food
 
Den här bilden är tagen dagen efter Valborg i år. Jag är svinbakis och på en restaurang i Kungsträdgården med min vän Elin. Jag åt hela den där pommesen plus en hel vegoburgare. Och drack en pepsi till det. Jag ska inte skriva ut kaloriantalet men min hjärna har redan räknat ut att det är en större mängd än vad jag enligt läkare ens behöver äta. Och ändå så åt jag det. Och jag fick inte ångest efteråt, utöver att det kändes lite tungt i magen.
 
 
*
 
Det är fortfarande så skevt för mig att tänka att för bara 5 månader sedan blev jag utskriven från en ätstörningsklinik. Och att mitt liv var helt annorlunda. Det är som en dröm, ett liv som inte jag har levt men får déja vu's ifrån ibland. Jag minns fortfarande hur matsalen såg ut, hur vi satt där som små får, ihopfösta och rädda, medan vi petade i oss maten. Jag minns fortfarande snyftningarna, raseriutbrotten och dom desperata förhandlingarna; "Snälla, jag kan inte äta allt det här, snälla jag klarar inte jag tar bara lite och sen är det bra, eller hur, snälla säg att det är bra". Jag minns hur det allt för ofta var jag. 
 
Armbandet jag gjorde i pysselrummet sitter fortfarande kvar på min handled. "Stay strong" står skrivet på det och hur töntigt det än låter så håller jag mig fast vid det för glatta livet. För någon månad sedan var jag ute och råkade tappa det och jag tvingade hela barpersonalen att hjälpa mig leta rätt på det igen. Tillslut gjorde vi det och jag kramade mannen som fann det och sa att han inte hade någon aning om vad det betydde för mig.
Det är som min lilla tidsmaskin till kliniken. Min lyckoamulett och det som påminner mig om en annan tid. 
Det hjälper mig att aldrig glömma, för om jag aldrig glömmer håller jag mig på jorden, frisk och drömmer inte om att vara så lätt att vinden kan föra mig härifrån. 
 
 
*
 
 
För bara 6 månader sedan hade en sån här bild varit omöjlig. Jag hade aldrig i mitt liv, även om jag kanske hade ätit, låtit någon fotografera mig med den typen av mat, med någon typ av mat. Påminn mig inte om att jag äter, ser ni inte hur fet jag ser ut i närheten av mat, vad ska folk tro? Sedan skulle jag nog inte heller ha ätit upp allt, alternativt hade jag kompenserat efteråt med träning eller framtvingade kräkningar.
 
Jag är fortfarande inte helt frisk, vem vet det blir jag nog aldrig, men jag är okej. 
Det går okej, jag sköter mig, tar hand om mig själv.
Det är inte lätt, men jag försöker.
Och det är nog allt jag kan begära av mig själv.
 
 

Kommentarer:

1 ❤❤❤:

❤❤❤

Kommentera här: