Jag har varit kär i 7 personer under mina snart 24 år. Beroende på vem du är så höjer du inte ens på ett ögonbryn åt det, eller så tycker du att det är mycket. Jag möter rätt ofta det sistnämnda. Folk ser att vara kär som det största i hela världen, och enligt många blir en inte det "på riktigt" mer än gång. 

Jag vill ifrågasätta det där "på riktigt" i det här inlägget. För vad är det som gör att kärlek är "på riktigt", vad är det som gör att flera personer ifrågasätter att jag varit kär "på riktigt" så många gånger? Och därmed ifrågasätter varje gång jag är kär, om det verkligen är "på riktigt"?

 

*

 

När jag var 7 år gammal kände jag för första gången den känsla jag förknippar med att vara kär. Det var i min dåvarande bästa vän, och jag tyckte hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Räknas inte det bara för att jag var så ung, eller för att det inte var besvarat?

 

Därefter blev jag inte kär förräns jag var 16 igen, och det är den kärleken jag brukar kalla för min "första" kärlek. Även om jag varit kär som barn. För den här kärleken var annorlunda, det var första gången mitt hjärta stannade när jag såg på någon. Jag kunde knappt andas i hennes närhet, och det var elektriskt när vi rörde vid varandra.

 

All kärlek är annorlunda, men det betyder inte att någon är mindre "på riktigt" för den sakens skull.

Det finns vissa jag har varit mer kär i, andra mindre, och varje kärlek är olik från den andra, eftersom personen i fråga är en annan, och eftersom jag utvecklats efter varje person.

 

*

 

Jag har heller aldrig förstått varför folk är svartsjuka på sina partners eller kärlekars ex. Förstår ni inte hur jäkla tacksamma ni ska vara för att dom har ex? Gudinnan vet iaf hur sjukt mycket bättre jag har blivit på att hantera relationer och kärlek och allt därtill på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag skulle inte vilja att personerna jag träffar nu, dejtade den jag var innan min första relation. Jag tror faktiskt inte dom skulle vilja dejta den personen heller. 

 

*

 

Så helt ärligt, min förmåga att bli kär i flera personer, samtidigt, separat, flera gånger om, är något jag faktiskt är rätt stolt över. Inget illa menat mot folk som bara blir kära en gång, det är absolut inte meningen med det här inlägget. Jag vill mer påpeka att det faktiskt inte är något konstigt eller mindre speciellt när jag blir kär. 

Det är precis lika underbart och extraordinärt varje gång,

och jag vägrar låta någon trycka ner mig för det.

 

Jag har så mycket kärlek i min kropp, och jag älskar att jag kan dela den med så många människor.