Försöker att förlåta

 
 
Ibland tror jag att jag är en magnet för dåliga personer. Eller, personerna i sig kanske egentligen inte är dåliga, men i kombination med mig - visas inte deras bästa sidor. 
 
Ända sedan jag var barn har jag på något vis lyckats dra till mig starka, passionerade, manipulerande, osäkra, energikrävande personer. Vänskap, kollegor, kärlek, det spelar ingen roll. Jag dras till folk som verkar vara sig själva ända ut i fingerspetsarna, som aldrig backar, som alltid står rakryggade, som är så självklara. Vilket låter väldigt positivt, problemet är bara att i allt för många fall har dessa människor utnyttjat det osäkra i mig. Jag har blivit deras personliga cheerleader, alltid där för att stötta och lyfta upp, men i samma veva har dom tagit all energi ifrån mig. 
 
*
 
Jag tycker vi pratar för lite om psykisk misshandel. Det kan vara allt från mobbning av en grupp personer, till mellan partners. 
 
När jag var 17 år inledde jag en relation med en person som sakta men säkert började kontrollera hela mitt liv. 
Utifrån sett verkade hen underbar, jag föll som en sten för henom, och hela min familj och vänskapskrets föll med mig. Det började smått, lite svartsjuka här och där. I början tyckte jag det var romantiskt, för precis som alla andra har jag lärt mig att tro att svartsjuka är lika med kärlek. När hen frös ut mig en hel natt för att jag under kvällen hade hälsat på ett ex, normaliserade jag det. Men det gick snabbt från svartsjuka gällande ex, till svartsjuka när jag pratade med min familj eller mina vänner. 
 
Efter svartsjukan kom förminskandet. Hen såg mig inte längre som en person utan mer som en trofé. 
"Jag är hjärnan och du är utseendet" - blev en mening som än idag fortfarande kan eka i mitt huvud. Den har suttit så hårt hos mig, att jag än idag har sjukt svårt för att förstå att jag är intelligent. Att jag är värd något mer än mitt utseende. Jag skulle alltid vara vacker, men vacker enligt henoms stil (inte fick jag sticka ut för mycket, då skulle ju hen skämmas), och inte heller för vacker - för då kom svartsjukan tillbaka. Det bröt ner mig. Sakta men säkert förstod jag att det enda sättet jag skulle få behålla den här personen i mitt liv var om jag fortsatte vara vacker. Dessutom var jag grovt ätstörd vid det här laget - vilket inte direkt blev bättre så att säga.
 
Ett annat problem var att jag vid den åldern var rätt aktiv på nätet (ännu mer än idag), och hade en hel del följare som älskade vår relation. Sakta men säkert började andras åsikter betyda mer än mina egna. Överallt såg jag kommentarer om hur vi var det perfekta paret, för det dom såg var dom videor jag spenderat timmar på att redigera. Dom såg inte dom nedlåtande skämten och min emellanåt döda blick. Dom såg bara skratten, kyssarna, hens varma blickar. För dom var varma, jag kan absolut inte ljuga om det. Hen var ingen känslokall fruktansvärd person. Jag tror mycket väl att hen var kär i mig, men saknade förmågan att uttrycka det på rätt sätt. Men blickarna kunde också vara kalla. Blickarna kunde vara besvikna, en vänd rygg i samma säng, en djup suck som vägrade berätta vad som var fel. 
 
Varje gång vi grälade, blev det på något vis mitt fel. Och om jag mot förmodan lyckades få henom att förstå att hen gjort fel, slutade det med tårar och att JAG var den som tröstade, inte den som tröstades. 
 
Men vi var ju det perfekta paret utifrån, min familj, mina vänner, kompletta främlingar:
Älskade oss.
 
*
 
Så varför stannade jag? Varför lät jag mig själv bli behandlad på det sättet? Varför lät jag det pågå så länge?
Det hände ju så mycket skit? (mycket mer än vad jag någonsin tror jag kommer kunna yttra)
- Tro det eller ej, men jag älskade hen. Hen var hela min värld. Och ju mer hen isolerade mig, desto större blev relationens värld. Den var allt jag hade, och jag trodde på riktigt att om den försvann - skulle jag inte ha något kvar. 
 
*
 
Jag jobbar fortfarande på dom delar som hen stal från mig. Och det är inte heller den enda destruktiva relation jag har haft, så jag har väl en hel del att jobba på egentligen. Jag hatar inte mina tidigare, destruktiva, partners. Visst kan även jag sitta och skrika ut min ilska och sorg över hur andra behandlat mig, men jag tror inte på hat. Hat skadar inte dom, det skadar bara mig. 
 
Jag vill inte vara en klyschée, men dom starka utnyttjar dom svaga. Men jag är inte svag, jag var inte svag då heller, styrka borde inte mätas i vem som hörs/syns bäst, vem som tar mest plats, vem som springer snabbast. Det borde mätas i omtanke. Det borde mätas i känslighet. Det borde mätas i förmågan att se sitt eget värde. 
 
Styrka är känslighet. Styrka är osäkerhet. Styrka är medmänsklighet. Styrka är att inse sina brister.
Styrka är att förlåta, men inte glömma. 

Kommentarer:

1 M:

❤️💪❤️💪❤️

Kommentera här: