Ibland underhåller jag mig med att läsa igenom mina egna gamla inlägg här på bloggen. Det är fascinerande att läsa vad en har tänkt om saker och ting och jag älskar att se gamla minnen (även om jag då och då cringear över vissa stavfel som kommit fram i skrivandets hetta). Dock märker jag allt för ofta hur det låter som att jag verkar tro mig vara allvetande. Som om jag har en bild av mig själv som ett vist orakel som ska dela med mig av all min visdom till er. "Titta här, allt jag varit med om, alla djupa tankar jag tänker, se, läs, förundras, lär er av mina lärdomar".  Jag verkar så säker på så många saker som jag absolut inte är säker på. Och visst kan till och med jag erkänna att jag är rätt klok ibland, men jag har inte alla svaren. 

Och att förlora någon som står en nära, är något jag inte har ett svar på hur en hanterar. 

 

*

 

Om bara några minuter har det gått 10 år sedan någon jag stod nära försvann.

Mer än så orkar jag inte skriva ut om det, men det är en händelse som har påverkat mig långt in i mina tonår och mitt vuxna liv. Det har gått 10 år och ändå så är den 23 mars fortfarande ett helvetesdatum. Ändå kan jag inte somna i natt. Jag vrider och vänder på mig och tänker på allt som har varit, allt som kunde ha skett. 

Tiden läker alla sår - jovisst, till viss del. Men många saker ligger fortfarande och gnager i mig.

 

Jag minns fortfarande henoms röst, alla meddelanden mitt i natten, alla dikter,

jag minns fortfarande vår vänskap. 

Även om vi var så unga,

även om det var så länge sedan.

 

*

 

Och kanske är jag bara överkänslig, jag har ju trots allt diagnoser som gör en del med humöret, men är det fel?

Får inte jag sörja bara för att jag fortfarande känner smärtan som om det var igår?

Bara för att jag i vissa fall aldrig verkar kunna gå vidare?

 

*

 

Jag har inte alla svar på alla frågor. Och jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. 

Kanske har det inte med att någon kommer läsa det att göra,

kanske har det mer med att jag behövde skriva det.

För jag är så förvirrad av allt det här.

Och hen var allt en gång i tiden.

Och nu är hen ingenting.