Jag har tänkt en del på det här med förlåt på senaste tiden.

Måste en förlåta bara för att någon ber om det? Svaret på den frågan är ju självklart att nej, det måste en inte, men hur många av oss lever efter det? 

 

Det finns folk som sagt förlåt till mig, för fruktansvärda handlingar, och när jag har svarat att jag inte kan förlåta dom blir oftast reaktionen att jag är för hård. Även om jag i vissa fall tillagt att jag inte förlåter dom, men vi kan ändå gå vidare med våra liv. 

 

Och om en har sagt förlåt, bett om ursäkt och därmed erkänt att en vet att det en gjorde var fel, 

och därefter tar tillbaka det - vad innebär då det?

 

Ett förlåt för mig är lika med ett erkännande. Du vet vad du gjorde och du vet att det var fel. Därmed kan du inte plötsligt "ta tillbaka" din ursäkt när det passar dig. En ursäkt som tas tillbaka, är något jag tar extremt personligt. 

För du visar då att det felet som du utsatte mig för - inte var fel enligt dig. Du tar ifrån mig min upplevelse. 

Du förminskar mig och mina känslor.

 

*

 

När jag skriver sådana här inlägg, med tankar och konstiga formuleringar, finns det oftast något som ligger bakom. Något jag varit med eller går igenom just nu. Det fattar ni nog själva också. Jag försöker vara så objektiv som möjligt och att inte lämna ut för mycket, men precis som alla andra blir jag också förbannad och sårad ibland och vill bara skriva av mig. Hårt. Rakt. Direkt.

 

Jag har blivit rejält sviken av någon som en gång stod mig nära. Personen i fråga gjorde något mot mig som jag förlät, trots att alla mina vänner sa åt mig att inte göra det. Jag förlät henom för att hen bad om förlåtelse. För att hen sa att hen förstod att det som hände var fel. Vi gick vidare med våra liv och fortsatte den relation vi hade till varandra.  Vi har ingen kontakt längre, av flera anledningar, men fick för några månader sedan veta att personen i fråga tagit tillbaka allt. Hen hävdar att det som hände, skedde inte alls som jag beskriver det. Att jag överdriver, att jag har fel. Fast hen har själv hållit om mig medan jag gråtit på grund av det. Fast hen har själv sagt till mig flera gånger att det var fel. Fast hen vet att det är en stor anledning till varför vi inte pratar idag.

 

Det här har gjort att jag börjat tvivla på mitt egna minne och mina egna känslor. Kanske överdriver jag faktiskt? Kanske jag bara är överkänslig? Kanske hittade jag på allt? Även fast jag vet att det inte är så. Jag vet vad som är sant, mina vänner vet vad som är sant, alla jag bryr mig om vet vad som är sant.

Men bara för att någon har mage att ta tillbaka ett förlåt, börjar jag tvivla på om det ens finns något att förlåta.