- Impopulär åsikt: Att bli nästintill avgudad är extremt jobbigt.

Låt mig förklara vad jag menar innan ni sätter kaffet i halsen och tycker att jag sätter mig på allt för höga hästar. Jag tror att vi alla romantiserar våra relationer mer eller mindre, särskilt dom som involverar kärlek. Vem har inte beskrivit sitt/sina kärleksobjekt som om dom vore solen liksom? Det är inte den typen av beundran jag pratar om, den jag vill diskutera är den som nästan blir en typ av besatthet. Helt plötsligt är en personens drog och DET är problematiskt.

Så nu när vi har hanterat den lilla förklaringen ska vi ta nästa stycke som någon kränkt person där ute kommer ta illa vid för. Jag har dom senaste åren börjat förstå att jag är en rätt lätt person att få intresse av. Kalla det skryt eller vad du än vill men det är sanningen. Jag är hyfsat stereotypiskt attraktiv, ganska charmig när jag vill, extremt nördig men älskar samtidigt att festa, och det finns få saker som jag tycker om mer än midnattspromenader och djupa samtal. Jag kan for real lyssna på dig prata i timmar utan att bli uttråkad. Inget av det här är egentligen några särskilda kvalitéer, det stämmer väl in på var och varannan person, men jag har en sak till som har en tendens att få folk (främst män) att romantisera mig till skyarna: Jag har psykiska problem. Och av någon jäkla anledning tycker vårt samhälle att det är extremt romantiskt.

Jag säger främst män, för att jag aldrig varit med om att en kvinna blir på det här sättet. Det här är bara baserat på mina egna erfarenheter, har ingen aning om hur andras ser ut, om någon som läser detta känner igen att en kvinna betett sig så mot dom: Släng iväg en kommentar vettja.

Okej, så vad menar jag med "att bli nästintill avgudad"? Är det någon som byggt ett altare i mitt namn och tillber mig varje dag? Nej, inte riktigt. Min erfarenhet av det är ett ganska enkelt scenario till en början. Två människor möts, finner någon typ av intresse för varandra men därefter går det utför. Jag menar utför på det sättet att plötsligt kan jag inte göra något fel, för allt jag gör är magiskt, och plötsligt har personen i fråga målat upp en bild av hur jag är. En bild som väldigt sällan stämmer ens 50% och som jag definitivt inte kan leva upp till.

När någon gör vad du än säger, när du än säger det och hur idiotiskt det än är - det är då du märker hur du är som människa. Det är då du behöver ta ett steg tillbaka, analysera situationen och makten du har.

Jag har märkt att jag inte kan hantera det. Jag blir irriterad och frustrerad och världens bitch. Jag klarar inte av att du gör allt jag vill, vilket låter hårt och elakt men anledningen till det är för att jag inte gillar vem jag blir.

Makt, av olika slag, är svårt att motstå. Och det kan allt för lätt bli att en utnyttjar personen som avgudar en.

Dock det en inte ska glömma är att personen som avgudar, också utnyttjar en tillbaka.

Dom män jag har träffat som betett sig så här, har ofta gillat tanken på att jag behöver dom. Dom gillar att jag har psykiska problem som gör mig sårbar, paranoid, överkänslig, för då får dom rida in som en riddare och rädda mig. Och därmed ses som en ännu bättre människa, för inte bara beundrar dom mig i mängder utan dom "räddar" mig också. Ställer alltid upp, finns alltid där, men frågan är:
Beundrar du och ställer upp för min del, eller för din egen?

Är det du som vill känna dig snäll, med din "drömkvinna" på din arm, eller vill du genuint finnas där för mig?

Jag märker på två sekunder när någon kommer för nära. När dom har drömt ihop en version av mig som inte finns. Hittills har jag inte nämnt egentliga "jobbiga" situationer, dom uppstår när drömmen av mig börjar bli verklighet: Ju mer dom lär känna mig, och ju mer dom förstår att jag inte kan leva upp till det dom romantiserat desto mer krävande blir dom. Och kvävande. En kunde ju tro att en skulle dragit när det visade sig att jag inte var vad dom förväntat sig, men icke. Istället blir det mer och mer intensivt. Om jag inte kan ses en dag får jag hundvalpsögon efter mig i två veckor, paranoian väcks om att jag ska lämna, och svartsjukan dyker upp. Det är nu besattheten växt fram. "Jag älskar dig" dyker upp efter att vi bara känt varandra i en månad och nära därpå kommer "Jag kan inte leva utan dig". Plötsligt har jag på något vis blivit den här personens missbruk, och jag säger missbruk för i dom här situationerna visar jag mig sällan från min bästa sida. Det sätter en press på mig att vara någon jag inte är, för dom känner mig inte egentligen utan bara bilden av mig, och det får mig att bli ansvarig för någon annans lycka och liv.

Så kan vi sluta sätta extrema förväntningar på folk vi knappt känner, kan vi sluta tro att dom är något när vi har noll koll på vilka dom är?