Idag är en sådan dag där allt känns tungt. Folk frågar om jag vill ses efter jobbet, ta ett glas vin, fika, dejta, se på skräckfilm, bara slappa, men jag orkar inte ens svara. Och jag vet hur dumt det är att inte svara och att jag sätter dom i en knepig sits där dom inte vet vad dom ska göra idag, men jag orkar inte än. 

Idag är en sådan dag då jag behöver lite tid för att komma ikapp världen. För att orka tänka. 

 

Mest av allt vill jag ligga i min säng, kanske kramas med någon jag tycker om, lyssna på Lana Del Rey och bara gråta rakt ut. Men jag känner inte för att uttrycka det till någon, vågar inte ta intiativ att ta kontakt, vill inte vara jobbig. Jag är så trött på att vara en osäker klump som tror att allt och alla egentligen hatar henne. Är så osäker på vad folk faktiskt känner för mig just nu. Behöver så mycket verbal bekräftelse på att jag faktiskt är omtyckt. 

Men jag vill inte behöva be om det. Och folk kan inte läsa tankar, jag vet det, men ibland kan en ju önska.

 

Det är inte det att jag inte vet att folk bryr sig om mig, så korkad är jag inte, men jag hamnar ibland i perioder där jag har väldigt svårt att tro på det. Plötsligt är jag 16 år igen och undrar varför i helvete någon skulle tänka på mig. Vad har jag att erbjuda? Allt jag är; är jobbig, krävande, kvävande, dramatisk, osäker, irriterande. 

Alltid för mycket men aldrig tillräcklig.

 

*

Oroa er inte nu, jag är inte på väg att bli deprimerad igen eller så, herregudinna kan jag få vara ledsen utan att folk får fnatt. Precis som alla andra har jag dagar då jag inte är på topp, det betyder inte att jag längtar efter revben som sticker ut eller höga hustak eller tågspår igen. Kanske är jag lite mer benägen att ta dåliga dagar sämre än andra på grund av mina tidigare erfarenheter, men kanske är jag också bättre på att förstå att det kunde vara värre. 

 

*

 

Fyfan, kan inte vara lätt att dejta/vara vän till mig. 
Jag vill bara vara säker på att dom jag tycker om tycker om mig, på riktigt.