Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mig själv.

Alltså sådär trött att en blir helt utmattad i hela kroppen. 

När ska mitt självhat försvinna? När ska jag plötsligt vakna upp en dag och inte tvivla på allt och alla?

 

Häromdagen insåg jag att jag fortfarande inte tror att någon genuint kan älska mig. Det är en känsla jag jobbat med större delen av livet men som jag trodde jag kommit över. Ändå kröp den plötsligt upp över min ryggrad igen. 

"Varför skulle någon älska mig? Dom känner inte mitt riktiga jag så dom kan inte älska mig. Dom älskar bara tanken på mig." Jag drogs tillbaka i tiden och blev 17 år gammal, knallrött hår, Placebo på högsta volym, ångestattacker varje dag. Jag vill så gärna tro att jag är starkare, friskare, mer vuxen, stabil, nu. Men sanningen är att jag inte har någon aning om något. Folk som har känt mig länge kallar mig stabil, lugn, stark, i jämförelse med mina tonår. Men den enda skillnaden egentligen är att jag inte agerar utåt längre, jag håller allting inombords.

 

Det går tusen miljarder tankar på helspinn i huvudet på mig, men jag är tyst. Släpper inte ut det. 

Är fortfarande så förbannat osäker och rädd för att inte bli omtyckt. 

Andas.

 

Don't let the crazy show.