Jag vill inte vara rädd längre
 
Jag har spenderat så många år med att vara rädd. Och nu menar jag inte rädd så som i att se en läskig film, eller rädd som i att en behöver sova med nattlampa (även om jag vissa nätter fortfarande gör det med). Nej, jag menar så där rädd att det känns ända in i bröstkorgen. Så rädd att du tror ditt hjärta kommer stanna. Så rädd att du bara vill springa, långt, fort, utan mål, utan att ha en tanke på var. Så rädd att du tror att du kommer dö. 
 
I så jävla många år har jag varit rädd, för något så dumt som i grund och botten är mig själv.
 
Den ångest jag lever med, och som går i vågor, blir ibland så pass stor att jag inte kan hantera den.
Jag kan bryta ihop mitt på gatan och behöva sätta mig ner, eller så kan börja vråla och springa min väg.
Inte för att det händer så ofta längre, men helt ärligt var det inte så länge sedan.  Bara i vintras var jag synonym med kaos. Blev stupfull på klubbar, ringde upp ex, lämnade röstmeddelanden om att jag inte ville finnas kvar längre, satte mig i taxis med främlingar, spenderade nätter med rakblad.
Kollar vi lite längre bak i tiden, bara till oktober eller september 2016, tror jag, allt från den tiden är så luddigt, 
fanns det nätter där jag slutade fungera. Det var som min hjärna stängde av.
En natt låg jag och skakade i en timma i min dåvarande partners säng, utan att säga ett ord. 
En annan gång fick han sätta sig i duschen med mig i två timmar, och missa sitt jobb, för att jag inte kunde andas. Och det här är mindre än ett år sedan. 
 

Men tillbaka till rädslan. Jag är rädd för mig själv. Jag är så fruktansvärt jävla skräckslagen för den här delen av mig själv. För hur jag beter mig, även om jag nu för tiden håller det mesta i shack. Men jag är rädd för att hamna där igen. Och det är det jag känt i så många år. Det är en rädsla för att jag VET att när som kan det hända igen. Och ju längre tid det går emellan attackerna desto räddare blir jag: För hur jobbigt blir det inte när jag väl fått en falsk känsla av trygghet?
 
*
 
Hösten närmar sig. Och som ni, om ni ens finns, som läst min blogg tidigare kanske redan vet: så är det min värsta period. Inte tidig höst kanske, men det är bara en övergång till slasket, blåsten, och tillslut snön.
Jag klarar inte av mörkret. Jag klarar inte av att gå till och från jobbet när det är mörkt. Jag klarar inte av varma kläder som allt för lätt kan dölja fighten jag kämpar varje dag. 
 
Känner mig som ett tjurigt barn i gummistövlar som stampar i en pöl och skriker
"JAG VILL INTE"
 
...
Men ärligt, jag vill inte.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress