saknad

 
Än idag hälsar jag på personen som våldtog mig om jag ser henne på stan. 
Än idag kan jag se tillbaka på vissa delar av vår relation med glädje, med något som nästintill är saknad. 
Folk frågar mig varför jag överhuvudtaget vill ha kontakt med mina ex, särskilt dom som det inte slutade bra med,  dom som bröt ner mig, dom som jag fick göra allt för att komma upp till ytan igen efter det tog slut.
Det verkar helt sinnessjukt enligt dom flesta och jag förstår det tankesättet. Samtidigt som jag är sinnessjuk. Alltså rakt av är jag mentalt sjuk så vad annars förväntar ni er?
 
Det finns alltid anledningar till varför en stannar i dåliga relationer. Ofta är dom anledningarna kärlek.
Det var ju fint ibland, jag har fantastiska minnen med alla mina ex, dom betydde allt för mig en gång i tiden,
jag kan inte helt radera det. Dessutom hade dessa personer en makt över mig, dom manipulerade och utnyttjade mina känslor, vilket det fortfarande finns spår av. 
 
Mitt hej betyder inte att det som hände var mindre "riktigt" eller "allvarligt", min saknad betyder inte att jag vill bli tillsammans igen, det betyder bara att det var en del av mitt liv en gång i tiden. Och kanske är det inte så mycket personen jag saknar, utan snarare den personen jag var. En saknad till en period i mitt liv då allting sög, och det var så dramatiskt, men det var intensivt och kändes så äkta.
 
*

Intensivitet är beroendeframkallande. Att hitta en person, och kunna se på varandra som att en dör utan den andra, är magiskt. Farligt, men magiskt. Att vilja slita huvudet av varann ena sekunden men sedan ligga ihoptrasslade i varandras armar är en känsla jag inte kan sätta ord på. Hur beskriver en när en bokstavligt talat inte kan andas i den andras närvaro? När den personen är allt. När en skulle ta en kula för någon utan att ens blinka. 
 
*

Så kanske är det intensiviteten jag saknar. Kanske är det kaoset och dramat och en tid då jag var helt annorlunda. Men jag saknar dom ibland, mina ex, och känslorna vi delade.
Livet vi delade.
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Evelina:

Har du lyckats få någon form av distans till dina ex? Jag undrar hur du klarar av att möta någon som har gjort dig så illa. Jag blev våldtagen i min förra relation och jag blir till sten varje gång jag ser honom. Även när jag hör om honom. Det finns platser i staden dit jag inte vill gå och jag kan inte förmå mig att ens tänka på det som var som något bra. Jag vill kunna ha distans till det men ibland träffar han mig oväntat som ett slag i magen.

Svar: Jag skulle väl inte direkt säga att jag söker upp den personen som våldtog mig. Men om vi är på samma plats och springer in i varandra säger jag hej fortfarande. Det är extremt jobbigt, och jag blir precis som du säger till sten varje gång, men av någon anledning så vill jag ändå hälsa. Och det kanske ligger i att jag än idag på ett vis vill bli omtyckt av personen i fråga, hur sjukt det än låter. Sedan tror jag inte riktigt en någonsin kan få ordentlig distans till en sådan händelse. I mitt fall är det 5 år sedan men ibland kan det fortfarande kännas som att det var igår. Jag försöker även fokusera på hur jag har ändrats som person sedan den relationen, och att jag är helt annorlunda och har växt så mycket. Och på grund av det hemska som hände, kan jag idag förstå andra människor i liknande situationer, även om det är hemskt på vilket sätt jag kan det. Jag hoppas verkligen du har läkt någorlunda eller kommer läka mer snart. Du är bättre och starkare än det han gjorde mot dig. <3
Andréa

2 Evelina:

Tack, jag hoppas att det har gjort mig starkare. Vill bara säga att jag menade inte att antyda att du söker upp personen i fråga. Jag förstår att du menade att det händer att en springer på varandra.
Tack för att du skrev det här inlägget och delar med dig av dina erfarenheter och känslor. Det finns ingenting som är så läkande och lättande (på ett sätt) som att höra att jag inte är ensam i hur jag känner. och att få höra hur andra/du hanterar det.
<3

Kommentera här: