15/4-2016

 
 
För 24 år sedan, på en torsdag för att vara exakt, föddes ett alldeles för tidigt barn och allt var nytt och ljust.
Fullt av drömmar och möjligheter och "första gången-saker". Det lilla barnet var jag. 
 
*
 
Idag fyller jag alltså 24, eller 21 för fjärde gången som jag påpekar varje gång någon nämner min ålder, och hur töntigt det än är kan jag inte låta bli att känna lite vemod. En del kallar det åldersnoja men i mitt fall är det nog inte det att jag blir äldre som irriterar, utan snarare att jag kommer längre och längre ifrån mina tonår. 

Jag tror jag har romantiserat att vara tonåring och leva "tonårsliv" rätt så rejält, men kan jag göra annat när jag aldrig riktigt hade några "vanliga" tonår? Medan andra skapade djupa vänskaper och festade, spenderade jag större delen av mina tonår med att vara ätstörd, självmordsbenägen och deprimerad. Visst festade jag med, men under dom senare åren i gymnasiet, som kanske är dom viktigaste på många vis, isolerade jag mig nästintill totalt. Mina klasskamrater blev närmre och närmre medan jag sköt ifrån mig allt och alla. Jag har inga vänner kvar från den tiden. Jag har totalt en vän kvar från min barndom. Och varje gång jag ser bilder på gamla vänner eller bekanta som fortfarande umgås sticker det till i mig. För dom klarade det. Dom tog sig igenom sin skit och höll sig samman. Medan jag inte orkade. Jag hade nog med att försöka överleva och klarade inte av att hålla vänskaper vid liv. Jag minns när jag var 16 och precis börjat gymnasiet, hur jag tänkte att allt skulle bli annorlunda och under en period var det så. Jag fick massvis med nya vänner, gjorde saker hela tiden, och i nästan ett år hade jag ett "gäng" och livet var fantastiskt. Sedan började en del skit hända och jag föll mot botten igen och all energi försvann. Än idag kan jag ibland undra vad mina gamla vänner tänker när dom tänker på mig. Är dom sura för att jag bangade på så många planer? Är dom förvirrade över vad som hände med mig? Undrar dom varför jag drog mig undan? Märkte dom ens?
 
*
 
Ett år äldre. Ett år längre bort från barndomen. Jag borde vara okej med det här nu. Jag borde ha accepterat att jag aldrig kommer få dom åren tillbaka. Borde förstå att saker och ting är som dom är och att det inte går att göra något åt. Men jag har svårt att glädjas åt min födelsedag. Även om en del av mig skriker "VAR NÖJD DU ÖVERLEVDE HERREGUDINNA DU KLARADE ETT ÅR TILL AV DEN HÄR SKITEN, NÄR DU VAR TONÅRING TRODDE DU ATT DU SKULLE VARA DÖD BY NOW". Kanske hjälper det inte direkt heller att det är rätt tufft just nu heller.
 
Jag är dock enormt tacksam för alla som har grattat och firat med mig. 
Ni är alla fantastiska och förtjänar alla kramar i världen.
 
Image may contain: 5 people, people smiling, people sitting, table and indoor
Bild från förra helgen, hade födelsedagskalas en vecka tidigt.
 
Bisous!<3
//Andréa
 

Kommentarer:

1 M:

❤️❤️❤️

Kommentera här: